Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framsidan, på himmelsblå grund, bär bilden af den
heliga jungfrun och i vinklarna mellan korsets
armar har bokstäfverna V. I. B. L (virgini
immaculatae Bavaria immaculata); på baksidan
har det S:t Georgs bild på röd grund och i
vinklarna bokstäfverna I. V. P. F. (justus ut
palma florebit); bandet är himmelsblått, med
en hvit och mörkblå kant, och stjernan är fäst
genom ett lejonhufvud. – 3. Ryska S:t Georgsorden,
för militärer, stiftades af kejsarinnan Katarina
II d. 26 Nov. (7 Dec. n. st.) 1769 till belöning
af militära förtjenster af alla slag. Enligt
en förordning af år 1855 får den likväl utdelas
endast för krigsbedrifter. Orden hade från början
fyra klasser, af hvilka de två högsta utgöras af
en gyllene stjerna samt alla af ett gyllene, hvitt
emaljeradt kors med S:t Görans bild, buret i svart
och gulrandigt band. 1805 tillkom en femte klass för
underofficerare och manskap. Truppdelar, som utmärka
sig i krig, erhålla s. k. Georgsfanor, Georgsstandar
eller Georgstrumpeter. Årsdagen af ordens stiftande
högtidlighålles i Petersburg med parad, middag
o. s. v. – 4. Sicilianska S:t Georgsorden, för
militärförtjenster, stiftad 1808 af Josef Napoleon,
återupplifvad 1819 och då, till minne af Siciliens
och Neapels återförening, kallad "della reunione",
upphäfdes 1861. – 5. Hannoveranska S:t Georgsorden,
stiftades af konung Ernst August 1839 och upphäfdes
1866. 3. C. O. N.
Georgsridderskapet i Nederländerna, stiftadt i slutet
af 15:de eller början af 16:de årh., sannolikt för att
häfda Nederländernas politiska frihet. Dess medlemmar
voro af furstligt, adligt eller borgerligt stånd,
och ännu 1756 nämndes konungen af Sverige, hertigen
af Braunschweig, hertigarna af Richmond och York
m. fl. såsom sådana. Om stadgar och ordenstecken är
intet bekant.
Georgswalde,stad i böhmiska regeringsområdet
Schluckenau, nära sachsiska gränsen. Omkr. 8,400
innev. Staden anlades i början af 17:de årh. och är
en af de äldsta industriorterna i Böhmen, bekant för
sina förträffliga linneväfnader. Mineralkällor.
Geostatik (af Grek. ge, jord, och statikä, jämnvigt),
mek., läran om fasta kroppars jämnvigt.
Geotermometer (af Grek. ge, jord, och termometer,
se d. o.). Se Jordtermometer.
Geotropi (af Grek. ge, jord, och trepein, vända),
bot., benämnes växtdelars egenskap att vända sig
eller rikta sig mot jorden, i motsats till riktningen
från jorden. O. T. S.
Geotrupes. Se Tordyfvel.
Gepard- l. Jagtleopardslägtet, Cynailurus,
zool., bildar en egendomlig föreningslänk mellan
katt- och hunddjuren. Sitt latinska namn, som
betyder "hundkatt", bär detta slägte med rätta,
enär dithörande djur äro till hälften katter,
till hälften hundar. Om katten erinra hufvudet och
den långa svansen, hvaremot kroppens öfriga delar,
särskildt benen och tassarna, äro hundartade. Klorna
hafva väl den för deras indragande och framskjutande
erforderliga muskelapparaten, men denna är så svag,
att de
nästan alltid sticka fram och således äro utsatta
för nötning. Tandbyggnaden liknar i hufvudsak
katternas, men hörntänderna äro liksom hos
hundarna sammantryckta. Pelsen är liksom hundarnas
sträf och tämligen långhårig, men fläckig liksom
katternas. Ansigtsuttrycket är kattlikt, men
hundens godmodighet lyser fram ur gepardens ögon. –
Ovisst är, om detta slägte innefattar mera än en
art; man har visserligen uppställt två, men de
öfverensstämma med hvarandra i lefnadssätt och
sedvänjor. De äro Asiatiska geparden l. tsjitan,
Cynailurus jubatus, som finnes i sydvestra Asien,
och Afrikanska jagtleoparden l. fahhaden, Cynailurus
guttatus. Tsjitan är ganska smärt, men har mycket
högre ben och mera utdraget hufvud än de egentliga
kattdjuren; öronen äro breda och korta, ögonen hafva
rund pupill. Pelsens bottenfärg är ljust gulgrå, med
svarta och bruna fläckar, som äro tätast på ryggen
och mot svansspetsen sammanflyta till ringar. Djurets
längd är 1 m., svansens 65 cm. och höjden öfver
bogarna likaledes 65 cm. Fahhaden saknar man,
har orangegul grundfärg och hvit svansspets. –
Geparden är ett steppdjur, som lifnär sig af
medelstora och mindre idislare. Enär han icke kan
springa synnerligen snabbt och uthålligt, måste han
begagna sig af list för att fånga sitt byte. Han
kryper försigtigt fram på marken, tills han kommit
i det tillämnade rofvets närhet, då han med några
få språng störtar sig öfver detsamma. I fångenskap
blir geparden lätt tam och kan på grund af sin
medfödda list och jagtskicklighet inöfvas till
ett nyttigt biträde åt jägaren. Sjahen af Persien
förskaffar sig geparder från Arabien och håller
dem tillsammans med hundar. Äfven den afrikanska
arten (eller formen) lär tämjas och dresseras
af araberna i norra Sahara. Man känner endast
litet om gepardens lif i fritt tillstånd; om hans
fortplantning vet man ingenting. Hans läte är ett
groft och djupt spinnande, men han har äfven andra
ljud, t. ex. ett dubbelt, som så liknar ordet tsjita,
att detta namn väl härleder sig derifrån. Klättra kan
han icke alls; om han vill nå ett högre befintligt
föremål, måste han hoppa. Huruvida han är i stånd
att simma eller icke, har man sig ej bekant.
C. R. S.
Gepider, en gotisk folkstam, som, vid de öfriga
goternas utvandring (i senare hälften af 2:dra
årh. e. Kr.) från trakterna vid nedre Weichsel
till Svarta hafvets kustland, qvarstannade på
ön "Gepidoios" (Weichseldeltat), men slutligen
äfvenledes utvandrade i sydlig eller sydöstlig
riktning. Anförde af konung Fastida, besegrade de
(omkr. 240?) burgunderna och intogo deras land,
som sannolikt är att söka i nuv. Galizien. Öfvermodig
öfver denna seger angrep Fastida kort derefter (245)
den gotiske konungen Ostrogotha, men blef af honom
slagen. Gepiderna bibehöllo sig likväl i det af dem
intagna landet vid Karpaterna och synas i midten
af 300-talet hafva bosatt sig i Siebenbürgen. Efter
hunnernas infall i Europa (375) måste de underkasta
sig desse, men utbredde sig samtidigt i vester och
söder ända till Donau. Under sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
