Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geranium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rummen från hvarandra och rullas med en spänstig
sträng af stiftet uppåt, så att de blifva hängande
från den midtpelare (liknande en storknäbb),
som utskjuter före mognaden midt emellan de 5 skilda
fruktrummen. Till familjen höra omkring 400 arter,
fördelade på slägtena Geranium, Erodium, Pelargonium
och Monsonia. De förekomma talrikast i medelvarma
trakter, synnerligast i södra Afrika. Geranieae
innehålla ofta sammandragande och aromatiska ämnen
(flyktiga oljor), och slägtet Monsonia är så rikt
på harts, att stammen af M. spinosa (södra Afrika)
efter antändning brinner som en fackla. Jfr Geranium
och Pelargonium. O. T. S.
Geranium Tourn., bot., ett slägte af örter, hvilket
utgör typen för nat. fam. Geranieae DC., hvilken ofta
tages såsom en underafdelning af Linnés Gruinales (se
d. o.), kl. Monadelphia L. Kronbladen äro 5 och lika
stora; ståndaresträngarna äro nästan fria, märkena
äro trådlika; de mogna frukternas strängar hoprullas
elastiskt och äro icke håriga; blommorna sitta parvis
eller ensamma; bladen äro vanligen handflikade. I
Sverige finnas 13 af de omkring 30 arter, som
tillhöra Europa. Flere arters örtstånd eller rötter
hafva användts i medicinen. Ur den illaluktande
G. Robertianum L., som allmänt förekommer vid
bergrötter, å berghällar, stenmurar o. s. v., hälst
i skugga, har framstälts ett bitterämne, geraniin,
som ännu icke fått någon användning, hvaremot ett i
Nord-Amerika af G. maculatum L. beredt extraktartadt
aromatiskt och svagt bittert geraniin prisas såsom
ett särdeles angenämt, sammandragande och stärkande
medel. Jfr Pelargonium. O. T. S.
Geranium-olja, farmak., tekn., dels den flyktiga
olja, som i södra Frankrike och Algeriet lär
beredas genom destillation af den likt törnrosor
luktande Geranium revolutum Jacq., som numera kallas
Pelargonium roseum Willd., samt af Pelargonium Radula
Act. och möjligen flere andra pelargonium-arter,
hvilka hafva liknande lukt; dels den flyktiga
rosenluktande oljan af det indiska "ingefärsgräset"
(Eng. "gingergrass"), Andropogon Schoenanthus L.,
som i Turkiet brukas till förfalskning af den äkta
rosenoljan. Detta sistnämnda slag af geranium-olja
bär i droghandeln äfven namnet Oleum Palmarosa
och det turkiska namnet "Idris Yaghi". Ovisst
är om verklig geranium-olja begagnas till den
turkiska rosenoljans förfalskning. Jfr Gräsolja.
O. T. S.
Gérant [sjerang], Fr. (af gérer, styra, förvalta),
kallas i Frankrike den person, hvilken lagen erkänner
såsom den ansvarige representanten för en tidning. Han
motsvarar således hvad man i Sverige kallar ansvarig
utgifvare. I svenskan nyttjas ordet någon gång för
att beteckna redaktionssekreterare.
Gérard [sjerar], François Pascal, baron de, fransk
historie- och porträttmålare, född i Rom d. 11
Mars 1770, död i Paris d. 11 Jan. 1837, var den
trognaste representanten för de principer, som med
David infördes i det franska måleriet i slutet af
1700-talet, på samma gång han äfven vidgade gränser
och synkrets samt förberedde öfvergången till den
romantiska
skolans konst genom att i porträttet närma sig till
en enkel och naturlig uppfattning af verkligheten. G.,
som vid unga år kom till Paris, blef först lärjunge
hos bildhuggaren Pajou, men öfvergick sedan till
måleriet och lyckades 1786 komma under ledning af
David. Åtskilliga motgångar och bekymmer hotade
emellertid att stäcka hans konstnärliga bana. Dock
hölls han uppe af David, och sitt bröd förvärfvade
han genom att lemna teckningar till Didots upplagor af
Longos’ herderoman, af Virgilius’ Ekloger och Georgica
samt Racines tragedier. Ändtligen kunde han, 1795,
framträda med en större tafla, den bekanta Belisaire
(nu i Petersburg), som gjorde en utomordentlig verkan
och köptes af holländske ministern genom bemedling
af G:s vän målaren Isabey. Till tack målade G. ett
porträtt i kroppsstorlek af denne vän och hans lilla
dotter (nu i Louvre), en ypperlig bild, i hvilken
naturen är uppfattad enkelt och otvunget, utan någon
klassisk bismak. I dessa tvänne arbeten gaf G. uppslag
till sin blifvande konstnärsverksamhet, den ideala
konsten och porträttmåleriet, hvartill, såsom
förmedlande dessa båda rymder, kom framställningen af
historiska händelser, vanligen utförda på offentligt
uppdrag. Såsom exempel på den först anförda arten
må nämnas Psyche, som mottager Amors första kyss
(1798, nu i Louvre), som visserligen är ren och
oskuldsfull, men genom ett visst sökt behag, uppkommet
genom ensidig tillämpning af klassiska grundsatser,
blifvit kall i uttrycket och maniererad i hållningen,
samt hans Daphnis och Chloë, efter Longos’ herderoman
(1824, nu i Louvre), som visar huru han ännu i sin
mogna ålder stod qvar vid det klassiska idealet,
men också huru kraften allt mera försvagades. – Bland
G:s porträtt påpeka vi det berömda af M:me Récamier
(1802), framställd hvilande sig i lätt drägt efter
badet, med en blandning af oskuldsfull naivetet
och utsökt lättsinne, hvilket G. var en mästare att
återgifva i sina bilder af tidens qvinnor. Derjämte
märkas hans porträtt af förste konsuln och dennes
gemål, hvarmed G. blef den sjelfskrifne afbildaren
af det nya Frankrikes förnämste män. Han nådde i
detta hänseende ärans spets, då han 1805 fick måla
det första porträttet af den nye kejsaren. I denna
vigtiga konstart blef G. sin tids man; och om han
också hvarken i karakter eller färg gick upp emot
de store renaissancemästarna uti Italien eller den
nyare tidens mästare i Nederländerna, så betecknar
han dock genom sitt närmande till naturen ett stort
framsteg öfver den äldre franska skolans uppfattning,
som länge beherskats af Ludvig XIV:s berömde målare,
H. Rigaud. Efter Napoleons fall blef G. Ludvig
XVIII:s och dermed alla i Paris befintliga främmande
furstars porträttmålare. Han baroniserades och
kallades af sina samtida ej blott "le peintre des
rois", utan rent ut "le roi des peintres". – Bland
arbeten af G., som framkommo på grund af offentliga
uppdrag, må nämnas Slaget vid Austerlitz (1810, nu i
Versailles), som beställdes af Napoleon, och Henrik
IV:s intåg i Paris 1594 (1817, nu i Versailles),
som målades på uppdrag af Ludvig XVIII, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
