Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germania ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tingen, begaf man sig alltid beväpnad. Också
uppstodo vid gästabuden ofta tvister, som under
rusets inverkan ledde till blodsutgjutelse och
t. o. m. till dråp. Men å andra sidan medlades å
dem äfven förlikning mellan fiender, aftalades
trolofningar och öfverlades om val af höfdingar
samt om krig och fred. Hvad man sålunda rådslagit
om under gästabudet togs likväl följande dag i
förnyadt öfvervägande. Vid alla festliga samqväm
plägade ynglingar roa sällskapet med en vapendans,
hvarunder de med stor vighet och behaglig smidighet i
sina rörelser nakna gjorde djerfva språng bland svärd
och uddhvassa spjut. Germanerna älskade med lidelse
tärningsspel, och det hände, att sedan man bortspelat
all sin egendom, man slutligen bortspelade sin egen
person och blef den vinsandes träl. Men man blygdes
öfver sådan vinst, hvadan de på det sättet förvärfvade
trälarna såldes till utlandet. Kriget var dock
germanernas mest omtyckta sysselsättning. Stannade
de hemma, egnade de en del af sin tid åt jagt,
men större delen åt lättjefull hvila, öfverlemnande
omsorgen om hus, ladugård och jord åt hustru, barn och
ålderstigne anhörige, som i sitt arbete biträddes af
trälar. Mat och dryck voro enkla. Man bryggde öl (och
mjöd?), och de germaner, som bodde nära Rhengränsen,
köpte vin af sina gallo-romanske grannar. Jordens
alster, färskt vildt och löpnad mjölk voro deras
älsklingsrätter. Gästfrihet var en helig pligt, och
man stängde aldrig sin dörr för en främling. Kunde
man sjelf ej undfägna honom längre, förde man honom
till närmaste granne.
Materiel kultur. På jordbruket nedlades så litet
arbete som möjligt, hvadan det befann sig på en
mycket låg ståndpunkt. Hade åkern en gång burit
sin skörd, lät man den under följande, måhända
flere följande år ligga i träde och odlade en
ny teg. Den förnämsta egendomen var boskapen,
hvilken derför ock begagnades såsom värdemätare
vid bestämmande af böter. Det oaktadt synes äfven
boskapsskötseln hafva stått lågt; ty, enligt Tacitus,
var boskapen af tämligen dålig beskaffenhet. På
jern (sannolikt hemtadt ur myrmalm) fanns någon,
ehuru knapp tillgång, och ädla metaller erhöllos
blott från utlandet. Då handeln hufvudsakligen var
byteshandel, hade man för omsättningen föga behof af
penningar; dock var man sniken efter romerskt mynt,
hvarvid man på Tacitus’ tid ännu föredrog det äldre
silfver- framför guldmyntet. De germanske höfdingarna
erhöllo ädla metaller och andra dyrbarheter såsom
skänker, och krigarens yrke var inbringande dels
genom det röfvade bytet, dels genom den sold, som
gafs åt de i den romerska hären anställda germanska
hjelptrupperna. Dessa blefvo med tiden en allt
talrikare del af densamma, hvilket innebar en städse
växande fara för det romerska väldets bestånd.
Till lycka för Rom hindrades de germanska folken länge
af inre tvister, som den romerska statskonsten slugt
närde, att med samlade krafter uppträda mot Rom. Men
i senare hälften af 2:dra årh. egde en stor rörelse
rum bland
de germanska folken mellan Weichsel och Elbe,
sannolikt till följd af de lettiska och slaviska
folkens framträngande mot norr och vester. Det
romerska riket fick röna verkningarna deraf i
de s. k. markomann-krigen på M. Aurelius’ och
Commodus’ tid, i det en mängd germanska fylken
sökte nya bostäder inom det romerska rikets
gränser, i synnerhet i Dacien och landen söder om
Donau. Flere af dem erhöllo ock vid denna tid såsom
Roms bundsförvaridter (Lat. foederati) gränsområden
sig upplåtna mot skyldighet att ställa hjelptrupper i
den romerska hären. Men från den tiden voro romarnas
och germanernas roler ombytta. De senare blefvo de
anfallande och de förre de anfallne, som förnyade
gånger sågo sina fruktbaraste provinser sköflade af
barbariska röfvareskaror. Under loppet af 3:dje
årh. uppträdde goterna och deras bundsförvandter
såsom farliga fiender vid Svarta hafvets kustland,
och i vester bildades alemannernas, frankernas
och sachsarnas fruktansvärda förbund. Äfven hos
vestgermanerna fanns vid denna tid konungadöme;
åtminstone funnos konungar hos alemanner och franker,
ofta en eller t. o. m. flere inom hvarje fylke. Under
krig valde stammens förbundna konungar en bland sig
till "hertig" eller öfverbefälhafvare. Blott hos
sachsarna synes den gamla republikanska författningen
hafva bibehållit sig till Karl den stores tid. Se
Alemanner, Burgund, Folkvandringen, Franker, Goter,
Heruler, Langobarder, Sachsare, Vandaler m. fl.
S. F. H.
Germania, Lat. l. Germanien, germanernas land (Se
Germaner). – 2. I inskränktare mening, Tyskland.
Germanicus Caesar, f. 14 f. Kr., var son af Nero
Claudius Drusus (hvilken på grund af segrar i
Germanien för sig och efterkommande erhållit namnet
"Germanicus") brorson till Tiberius och sonson
af Augustus. Han utmärkte sig såsom krigare och
fältherre förnämligast i Germanien. År 12 e. Kr. var
han konsul. Efter Augustus’ död (14) ville krigshären
i Germanien förmå honom att blifva kejsare, men
han afböjde anbudet och återställde genom klok
öfvertalning, slutligen äfven genom stränghet lugnet
inom hären. Han framträngde under de följande
åren mer än en gång öfver Rhen, ända till Ems,
och begrof benen efter Varus’ i Teutoburgerwald
år 9 fallne soldater. År 16 gjorde G. från land-
och sjösidan infall i Germanien och besegrade
Arminius. Derefter återvände han till Rom och firade
der en lysande triumf, hvari Arminius’ maka Tusnelda
uppträdde. Derpå sändes G. till Asien och ordnade
förhållandena derstädes, men dog redan år 19. Man
tror, att ståthållaren i Syrien, Piso, hvilken i
hemlighet gynnades af Tiberius, låtit förgifta honom,
Germanicus’ död uppväckte allmän sorg i det romerska
riket. Han var nämligen högt värderad och afhållen
för sina goda egenskaper och sin mångsidiga förmåga,
dels såsom fältherre och statsman, dels äfven såsom
talare och skald. Måhända hafva G:s duglighet och ädla
karakter väl mycket framhållits, för att Tiberius’
fel skulle så mycket bjertare framträda. Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
