Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gesällvandringen (ända till 1669) var obligatorisk samt
bestämd till viss minimitid, vanligen tre år. Utrustad
med sitt lärobref och ämbetets pass samt försedd
med något understöd (tekniskt benämndt "skänk") från
skrået och stundom jämväl från gesällernas förening,
begaf sig den vandrande till den stad (oftast väl
först till den närmaste, så vida han ej föredrog att
genast begifva sig dit, der hans yrke, enligt ryktet,
stod högst i blomstring), hvarest han ämnade börja
sina studier. Här inställde han sig i gesällherberget,
som af mästarna inom ett skrå gemenligen underhölls
för första mottagandet af vandrande gesäller inom
yrket, och blef der för tillfället inlogerad och född,
sedan han inför åldermannen dokumenterat sig såsom
riktig gesäll medelst förenämnda handlingar och de
inom hvarje skrå antagna särskilda helsningsformlerna
samt en del egendomliga talesätt, hvilka inom skrået
obrottsligen bevarades såsom ordenshemligheter. Han
blef nu öfverlemnad åt en mästare, ej efter hans eget
val, utan efter mästarnas behof af arbetshjelp och
den ordning, hvari dessa till erhållande af gesäll
hade sig å herberget anmält. Hade ingen anmält sig,
eller brukades ej detta, skaffades vandraren arbete
genom omskådning. Denna tillgick sålunda, att mästarna
inom skrået i någon viss ordning genom en dertill
utsedd mästare eller gesäll (omskådningsgesäll)
tillspordes om de ville taga den nykomne i arbete. –
Efter någon tid fortsattes vandringen till annan stad,
och efter de tre årens förlopp återvände gesällen
vanligen till hemorten. Der kunde han förvänta att
blifva mästare, derest han fullgjort mästerprof, och
så vida plats bland mästarna var ledig, då skrået
var slutet, d. v. s. bestod af ett bestämdt antal
mästare. De missbruk och oordningar, som ofta åtföljde
gesällernas "resor på profession", framkallade
slutligen en förordning, enligt hvilken hvarje
gesäll måste medföra en s. k. gesällbok. Denna afsåg
att kontrollera hans uppförande under vandringen,
derigenom att hvar och en, som mottagit gesällen i
arbete, i densamma antecknade sitt intyg angående
honom. – Jfr J. Lundell, "Om handtverksskrån,
näringsfrihet och arbetets organisation" (1846), och
Stock, "Grundzüge der verfassung des gesellenwesens
der deutschen handwerker in alter und neuer zeit"
(1844). A. Th. S.
Gesällbok. Se Gesäll.
Gesällbref. Se Gesäll.
Gesällgille. Se Gesäll.
Gesällherberge. Se Gesäll.
Gesällprof. Se Gesäll.
Gesäter, socken på Dal, Elfsborgs län, Vedbo
härad. Arealen 2,742 har. 758 innev. (1880). Annex
till Rölanda, Karlstads stift, Vestra Dals kontrakt.
Geta, son af Septimius Severus, yngre broder till
Caracalla (se d. o.), lefde i oenighet med
denne. Fadern sökte flere gånger återställa endrägten
mellan bröderna, men förgäfves. Efter Severus’ död,
i Britannien 211 e. Kr., utropades G. till imperator
jämte Caracalla. Denne försonade sig då till skenet
med honom, men
kort efter återkomsten till Rom lät han, 212, döda
G. i moderns armar och aflifva alla hans anhängare.
G var till karakteren föga bättre än sin broder,
liksom han, sjelfvisk och utsväfvande.
R. Tdh.
Geta, kapell på Åland. Se Finström.
Get-apel l. Vägtorn, Rhamnus catarthica L., bot.,
ett lägre träd eller en högre buske, som har små
4-bladiga gulgröna blommor i klasar, utgående
i bladskaftens närhet från de tornspetsade
grenarna. Bladen äro snarlika små äppleblad, ovala,
spetsiga, finsågade. Den mogna stenfrukten är svart
och innehåller 4 frön. Barken, getbark, har förr
varit använd i medicinen för samma ändamål som
bark af Rh. frangula L. Jfr Frangula och Rhamnus.
O. T. S.
Getdjur, Capridae, zool., bilda en särskild
familj inom slidhornsdjurens underordning bland
idislarna. Familjen igenkännes derpå att öfverläppen
framtill är försedd med en lodrät fåra, att klöfvarna
äro höga och hoptryckta, att lättklöfvarna äro stora
och klotformigt uppsvällda, att benen sakna hårborstar
och att svansen merendels är kort. – Getdjuren ega
i allmänhet icke någon betydande storlek, men äro
jämförelsevis starka och härdiga samt mycket skickliga
i att klättra. Alla äro de hemma i bergstrakter, lefva
flockvis, äro mest i rörelse om dagen och utmärka
sig genom mycken försigtighet. Dit höra getterna,
Capra, halfgetterna, Hemitragus, och fåren, Ovis.
C. R. S.
Geten, tama, Capra hircus, zool., har varit tamd redan
långt före den historiska tiden, t. ex. hos de äldre
schweiziska pålbyggnadernas innevånare, allmännare
än fåret. Hon igenkännes på sitt långa skägg, sin
med mer eller mindre lång ragg betäckta kropp, sina
hoptryckta, framtill med en hög, skarp och ojämn köl
försedda, baktill rundade horn, hvilka på inre sidan
äro konkava, mot spetsen utböjda och mer eller mindre
vridna. – Hvad tama getens härstamning beträffar,
har man ansett henne härleda sig från bezoarbocken,
C. aegagrus (se
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
