Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gezelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnades i Italien dessa namn, trots påfvens förbud,
för att beteckna motsatta politiska partier, hvilka
i sjelfva verket icke hade något gemensamt med
ordens ursprungliga betydelse. (Jfr det likartade
förhållandet med de engelska partinamnen tory och
whig.)
Ghiberti, Lorenzo, italiensk bildhuggare, f. 1378 i
Florens, d. derstädes 1455, son af en guldsmed, var
den, som i Florens grundlade den nya, på studium af
antikens skulptur baserade stilriktning, som kallas
ungrenaissance. I början följde han den äldre gotiska
uppfattningen, men genom skarpare naturstudium
och genom åskådning af antiken kom han sedan
till en grundligare insigt i formens beskaffenhet
och vann förmåga att genom enkelt draperifall och
harmoniska linier snarare framhäfva än dölja denna,
under det att den äldre stilens fromhet och naivetet
sammansmälte med renaissancens ungdomliga hänförelse
öfver upptäckten af naturens och den antika konstens
skönhet. 1401 utlyste La signoria i Florens en täflan
för fullbordandet af dörrarna till Baptisterium, till
hvilket Andrea Pisano 1330 hade utfört det första
dörrparet (i den sydliga portalen). Sex konstnärer
täflade, bland dem G:s närmaste föregångare i Siena,
Jacopo della Quercia, och hans samtida i Florens,
Filippo Brunellesco. G. segrade och fick uppdrag
att utföra de nordliga portarna, på hvilka han
sedan arbetade 1403–1424. I de 20 gotiskt formade
bildfälten, der han framställde scener ur Kristus’ lif
och lidande, anslöt han sig till den äldre stilens
uppfattning, hvilken i dessa ädla skildringar kan
sägas hafva nått höjdpunkten af sin utveckling. Under
tiden utförde G. äfven 3 fristoder af brons för
nischerna utanpå den egendomliga kyrkan Or Sanmichele
i Florens, nämligen Johannes döparen, som ännu
genom stränghet i linier och uttryck påminner om den
äldre stilen, Matteus, som deremot tillhör den nyare
uppfattningen och i draperiet visar starkt inflytande
från antiken, samt slutligen Stefanus, i hvilken den
nya stilens frihet och ädelhet är fullt utvecklad. –
När G. hade utfört det första paret portar, var
beundran öfver dem så allmän, att han fick uppdrag
att utföra äfven det par, som ännu återstod. Arbetet
börjades 1425 och fullbordades 1447, och G. fick
upplefva den lyckan att sjelf se dörrarna insatta
i hufvudportalen på Baptisterium. Med detta verk
åstadkom han en omkastning i plastikens utveckling,
som för densamma blef ganska ödesdiger. I de äldre
portarna hade han hållit sig inom gränserna för den
gifna ramen och äfven för sin konst; vid utförandet af
de senare, der han från början hade fullkomligt fria
händer, greps han af det pittoreska tycke, som allt
mera blef tidens karaktersmärke, och han införde
inom reliefen måleriets framställningssätt med en
perspektivisk bakgrund, bestående af landskap och
arkitektur, ett missgrepp, som ledde skulpturen allt
mera bort från dess naturliga rymd och förledde den
till en täflan med måleriet, hvilken till slut måste
genom stilvidrighet förstöra den. Men de i portarna
anbragta 10 bilderna ur Gamla testamentet äro dock
utförda med ett skönhetssinne
och en fin formkänsla i detalj, som verka
hänförande. Särskildt må påminnas om genomförandet
af formen i de nakna figurerna, om det ideala
draperifallet på de klädda, om de sirliga
renaissance-formerna i arkitekturen och hela den
omslutande ramen, med dess statyetter och dekorativa
verk. Det var om dessa portar, som Michelangelo längre
fram i tiden skall hafva yttrat, att de förtjenade
bilda ingången till paradiset. (En afbildning af
dem i gips finnes å Nationalmuseum i Stockholm.) –
Genom dessa och ännu flere, ehuru i jämförelse med de
föregående mindre betydande verk visade sig G. vara
en konstnär af första rang, som visste att förena
traditionen och tidens lynne med djupgående studier
af natur och antik, hvarjämte han i sin uppfattning
var en högstämd, ideal natur, som med sin konst gick
i spetsen för den ideala, från äldre tider ärfda
riktningen, fortsatt efter honom af konstnärerna
ur familjen Della Robbia, af Andrea Sansovino och
Michelangelo, under det att den fick sin skarpa
motsats i den samtidigt framträdande hänsynslöst
realistiska plastik, som grundlades af Donatello
och vidare utbildades af dennes efterföljare.
C. R. N.
Ghika, albanesisk fursteslägt, till hvilken
sedan 1600-talet flere af Moldavas och Valakiets
hospodarer hörde. Den förste af dessa var Georg G.,
hvilken blef hospodar i Moldava 1658 och i Valakiet
1660. Hans son, Gregorius, och sonson Mattias
voro äfvenledes hospodarer i Valakiet. Mattias’
söner, furstarna Alexander I och Gregorius II,
blefvo stamfäder för tvänne linier af ätten. –
1. Alexander X, född 1795, utnämndes 1834 på rysk
begäran till hospodar i Valakiet, hvarest han genast
ställde sig i spetsen för det liberala och nationella
partiet. Han sökte befria sitt folk från turkiskt
och ryskt inflytande, höja folkbildningen genom
skolors anläggande och lätta de lägre klassernas
bördor. Han råkade dock i strid med både de radikale
och aristokraterna och såg sig 1837 tvungen att söka
hjelp mot dem i Petersburg. Då äfven oppositionen
vändt sig med sina klagomål till ryska regeringen,
kom denna i tillfälle att mera än förut inblanda sig
i Valakiets angelägenheter. Den kraft A. ådagalade vid
undertryckandet af ett uppror, i hvilket ryske konsuln
i Galacz tagit del, gjorde, att Ryssland hos Porten
utverkade hans afsättning, 1842. 1856 blef han af
sultanen utnämnd till kaimakam i Valakiet och innehade
denna befattning till 1859. Död 1862. – 2. Gregorius
Alexander, född 1803, erhöll sin uppfostran i Tyskland
och Frankrike och slöt sig vid sin återkomst till
fäderneslandet till det antiryska partiet. 1849 blef
han vald till hospodar på 7 år och verkade såsom sådan
för en mängd reformers genomförande. Då ryssarna 1853
inryckte i furstendömet, måste han lemna detsamma, men
återvände i de österrikiska truppernas följe. Emedan
han visade sig gynsamt stämd för den ifrågasatta
föreningen af Moldava och Valakiet, kom han i
spändt förhållande till turkiska och österrikiska
regeringarna. 1856 upphörde hans hospodarvärdighet,
hvarefter han begaf sig till Frankrike. 1857 beröfvade
han sig sjelf lifvet genom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
