Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gezelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pistolskott. – 3. Joan, furste, rumansk statsman,
f. 1817. blef 1843 professor i matematik och
politisk ekonomi i Jassy och grundade 1844
tillsammans med Alexandri och Cogalniceano en
politisk tidskrift. Tidigt en anhängare af det
nationella partiet, inträdde han i den komité,
som organiserade Juni-revolutionen 1848. Efter
furst Bibescos flykt från sin hufvudstad sändes han
af provisoriska regeringen som chargé d’affaires
till Konstantinopel, der han förvärfvade turkiska
regeringens ynnest och utnämndes till guvernör
samt 1856 till furste af Samos. Då Kusa 1859 blef
Valakiets furste, återvände J. hem. 1866 blef han
af Rumanias furste, Karl af Hohenzollern, utsedd
till ministerpresident, men lemnade redan d. 5 Mars
1867 denna post till följd af ett misstroendevotum i
Andra kammaren. Sedan han i spetsen för oppositionen
lyckats i Dec. 1870 störta ministèren Epureano,
utnämndes han åter till kabinettets chef. Men då
han började arbeta på Karls störtande och sin egen
upphöjelse till furste, måste han d. 23 Mars 1871
åter utträda ur kabinettet. 1878 utnämndes han till
guvernör i Dobrudja och valdes 1879 till senator. 1843
utgaf han i Paris under signaturen G. Chainoi Dernière
occitpation des princtpautés danubiennes.
Ghilan, persisk provins, vid sydvestra stranden af
Kaspiska hafvet, skild från ryska området Talidj
genom floden Astara och för öfrigt omgifven af
prov. Aserbeidjan, Irak Adjmi och Masenderan. Arealen
omkr. 11,013 qvkm. 150,000–250,000 innev. Större
delen af prov. är ett lågland, begränsadt i s. af
Talidj-alperna och Elburs samt rikt vattnadt af en
mängd strömmar, af hvilka den största är Sefidrud
(i sitt öfre lopp kallad Kisil Usen). Vegetationen
är nästan tropiskt yppig; skogarna i låglandet
äro så täta som i vissa trakter af Bengalen;
vinrankor och granatäpplen, valnötter, päron och
äpplen växa vilda, apelsiner, limoner, persikor och
andra sydfrukter nästan utan odling. De förnämsta
näringsämnena äro ris och hvete. Silkesmaskar odlas
allmänt, men silket (årligt produktionsvärde 5–13
mill. kr.) är af sämre beskaffenhet. Befolkningen
är af iransk härkomst. Provinsen är indelad i 5
distrikt. Hufvudstad: Resjt; förnämsta hamnen: Enseli.
Ghilsai. Se Gildsji.
1. Ghirlandajo, Domenico, italiensk målare af
florentinska skolan, hette egentligen Domenico
di Tommaso Curradi di Doffo Bigordi. Han föddes
1449 i Florens och fick sin första undervisning
hos en guldsmed, som var skicklig i tillverkningen
af guirlandformiga nipper och derför erhållit
tillnamnet Ghirlandajo eller Grillandajo. Detta
gick sedan i arf till lärjungen. Enligt Vasari var
Alessio Baldovinetti G:s lärare i målning. Vid 31
års ålder utförde han sin första freskcykel i kyrkan
Ognissanti. der han bl. a. målade Amerigo Vespucci,
som en gång skulle gifva Amerika sitt namn. Dessa
målningar öfverkalkades 1616. Men i samma kyrka finnas
andra fresker, särskildt en nattvard, som visa G. i
hans första utvecklings dagar, då hans figurer ännu
voro stela och färgen rå. Hans närmaste arbete var
fresker i
Sala del Orologio i Palazzo vecchio, i hvilka
figurerna redan antagit mera plastik och rundning
samt låta ana den snart färdige mästaren. I
tvänne hänseenden visade G. i dem sin kommande
egendomlighet, nämligen dels i det fingerade rummets
skickligt anlagda arkitektoniska form, dels ock
deri att han genom dem införde i den florentinska
konsten förbindelsen mellan heliga och profana
föreställningar inom samma ram, t. ex. S. Zenobio och
madonnan jämte romerska hjeltar. Derefter kallades
han af påfven Sixtus IV till Rom för att deltaga
i utsmyckandet af det då nyligen färdigbyggda
Sixtinska kapellet, och i de bägge der (före 1484)
utförda freskerna lyckades han aflägsna bristerna
i sina föregående arbeten. Endast den ena fresken,
Petrus och Andreas kallas till apostlar, är ännu
fullt bibehållen. Dernäst var G. (omkr. 1485)
sysselsatt med fresker i S. Gimignano, i hvilka
det storartade i uppfattningen är sammansmält med
vekare drag af känsla och behag (S. Finas död och
begrafning, med en hel mängd af porträttartadt
framställda åskådare). Mindre tilltalande är en
nattvard, målad i S. Marco vid konstnärens återkomst
till sin fädernestad. Men G. höjer sig å nyo i en
freskcykel i Capella Sassetti i S. Trinità, der hans
konst framstår fullt klassisk, fri från hans samtidas
flesta fel och svagheter. I sex bilder framställes
der S. Franciscus, hans lif och gerningar, hvarvid
skildringen lifvas och får en egendomlig lyftning
genom den mängd af kraftfullt och värdigt skildrade
samtida personligheter (bl. a. Lorenzo de’ Medici),
som äro åsyna vittnen till förloppet, hvarjämte
donatorns och dennes frus bilder äro utförda med
en kraft och ett lif, som påminna om både Masaccio
och Rafael. Knappt hade han slutat denna cykel,
förrän han fick uppdrag att måla koret i S. Maria
novella i Florens, der Orcagnas äldre målningar
blifvit nästan i grund förstörda. På kapellets tre
väggar målade G. (1490) Marias och Johannes döparens
historia i 4 rader fresker, hvilka genom uppfattning,
anordning och utförande i detalj varit mönster för den
kommande tidens stora utveckling. Både Michelangelo,
hvars förste lärare G. var, och Rafael hafva af
denna storslagenhet, som dock ej kan kallas ideal,
utan snarare utgör en af värdighet och kraft adlad
realistisk uppfattning af verkligheten, hemtat
ingifvelser och lärdomar för sin egen af idealitet
och sanning mättade framställning. Äfven här är i
den enkla skildringen af den heliga berättelsens
förlopp inblandad en mängd figurer ur det samtida
Florens. Utom dessa storverk utförde G. äfven
en mängd stafflibilder för altaren, men ej i
olja, utan i tempera, som han likt Michelangelo
ansåg jämte freskotekniken vara det enda värdiga
framställningsmedlet. Dessutom var han, med sin broder
Davide, tidtals sysselsatt med stora mosaikarbeten. –
I G. är den manliga florentinska konsten med sitt
hufvudsakliga intresse för dramatisk handling i
enkel och kraftfull form under dess ungdomliga
utvecklingsskedes hänförelse personifierad, och den
fick af honom sin sista friska lyftning, innan den
nådde sin höjdpunkt i Fra Bartolommeo, Rafael och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
