- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
1199-1200

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gima ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mycket afvikande utseende. Bladen äro nämligen
icke barrlika, utan platta såsom vanliga blad och
långskaftade. Till formen äro de solfjäderlika, i
spetsen vanligen tvåflikade. Derigenom samt genom
sin nervförgrening påminna de om vissa ormbunkars
blad (Adiantum). Liksom hos andra barrträd äro
fröna nakna, d. v. s. icke inneslutna inom något
frögömme. Det mogna fröet, som är gulaktigt och af en
valnöts storlek, liknar en stenfrukt, emedan skalet
består af två lager, ett yttre saftigt och ett
inre nästan benhårdt. Fröets derinnanför liggande
kärna (hvitan och växtämnet) är ätlig och har en
mandelartad smak. – I Japan odlas gingkoträdet
allmänt, dels såsom ett heligt träd kring templen,
dels för frönas skull (de säljas allmänt på torgen
i japanska och kinesiska städer samt utgöra hos
japanerna bl. a. en vanlig efterrätt). I Europa,
der växten ofta blir endast en buske, odlas den till
prydnad i parker och trädgårdar. I de sydligaste
delarna af Sverige (Skåne och Gotland) uthärdar den på
kalljord samt trifves, under betäckning om vintern,
äfven vid Stockholms breddgrad. – 2. Paleont. Den
nu lefvande gingkon är den sista qvarlefvan af ett
fordom, såväl hvad artrikedom som hvad utbredning
angår, betydligt mera utveckladt slägte. Under den
mellersta tertiära tiden lefde en mycket närbeslägtad
art ej blott i Europa, utan äfven på Grönland, i
Sibirien och på Sakalin. Från Grönland känner man
äfven en gingko-art inom kritan, och slägtet är ock
representeradt i Europas wealdenlager. Sin största
utveckling tyckes det dock ha nått mot midten af
juraperioden, ty i aflagringar från denna tid äro
dess blad ganska vanliga. De troddes till en början
tillhöra någon ormbunke, tills Heer på grund af
det material, som A. E. Nordenskiöld insamlat på
Spetsbergen, påvisade deras rätta natur. Allmännast
synes slägtet på denna tid hafva varit i östra
Sibirien, hvarest man påträffat en stor mängd arter,
somliga med bladskifvan delad i tämligen breda
flikar, såsom hos den nu lefvande, andra med dessa
flikar mycket smala och jämnbreda. Der påträffas
äfven öfvergångsformer mellan sagda blad samt såväl
hanhängen som frön. Slägtet var då ej så isoleradt
som nu, ty jämte detsamma funnos en mängd andra mer
eller mindre närstående. De äldsta hittills funna
gingko-arterna härröra från rätiska tiden, och
slägtet hade då äfven – jämte Baiera, Czekanowshia
och törhända Phoenicopsis – representanter inom
Skåne. Gingkofamiljen går i tiden sannolikt tillbaka
ända till stenkolsperioden. De äldsta arterna äro dock
ännu föga kända. 1. Ldt. 2. A. G. N.

Gingri, socken i Elfsborgs län, Ås härad. Arealen
2,157 har. 649 innev. (1880). Annex till Fristad,
Skara stift, Ås kontrakt.

Ginguené [sjängöne], Pierre Louis, fransk
literaturhistoriker, f. 1748, redigerade 1791–94 den
inflytelserika tidningen "Feuille villageoise". Under
skräckregeringen satt han en tid i fängelse,
och endast Robespierres fall (1794) räddade honom
från döden. 1794 blef han generaldirektör för det
offentliga undervisningsväsendet och medlem af Franska
institutet, redigerade

1794–1807 en filosofisk-literär-politisk tidskrift,
hvilken sistnämnda år införlifvades med "Mercure
de France", skickades 1797 som franskt sändebud
till sardinska hofvet och var 1799–1802 medlem
af tribunalet. Död 1816. Hans bästa arbete,
Histoire littéraire de l’Italie (1811–13; ny
uppl. 1821), utmärker sig för grundlighet och
opartiskhet. G. författade äfven ganska utmärkta
dikter samt ypperliga literära och musikaliska
kritiker.

Ginnregin, Nord. mytol., betyder höga gudamakter
och sammanfaller sålunda till bemärkelsen
vanligen med ordet åsar, åsagudar. I eddasången
Alvismål särskiljas dock gudar och ginnregin.
Th. W.

Ginnungagap, Nord. mytol., kallas i våra förfäders
kosmogoni det kaotiska, gapande svalget, som var
det enda existerande före verldens skapelse. I
Valospå heter det derom: "I tidens början, då
Yme byggde, fanns ej sand, ej sjö, ej svala
böljor; jord fanns icke, ej himlen ofvan;
blott Ginnungagap var, men gräs ingenstädes".
Th. W.

Ginpost (Fr. flanc sinistre), herald. Om i en sköld
en lodrät skura drages så, att delen till venster om
densamma (i herald. bem.) innefattar 1/3 af skölden,
så kallas denna del ginpost. B. S.

Ginseng. Se Aralia.

Ginst. Se Genista.

Ginstam l. Chef, herald. Om en vågrät skura i
en sköld är dragen så, att den öfre delen utgör
endast 1/3 af skölden, kallas denna del ginstam.
B. S.

Ginstkatten, zool. Se Genetter.

illustration placeholder


Ginstyckad sköld, herald., en sköld, i hvilken en
skura är dragen från öfre venstra till nedre högra
hörnet (i heraldisk bemärkelse). B. S.

Gintl. 1. Julius Wilhelm. G., österrikisk fysiker,
f. 1804, blef 1836 professor i fysik i Graz och 1849
direktor för österrikiska statstelegraferna. I en
mängd smärre uppsatser har han behandlat åtskilliga
ämnen inom fysiken, förnämligast värmelära,
magnetism och meteorologi. – 2. Wilhelm Friedrich G.,
österrikisk kemist, den föregåendes son, f. 1842,
blef 1870 professor i kemi vid tyska polyteknikum i
Prag. Han har offentliggjort en mängd artiklar i flere
vetenskapliga tidskrifter och tillsammans med Kick
ombesörjt den nya upplagan af Karmarsch och Heerens
"Technisches wörterbuch" (från 1874). Sedan 1878 är
han representant i böhmiska landtdagen.

Gioberti [dsjåberti], Vincenzo, italiensk filosof
och statsman, född i Turin d. 5 April 1801, blef
munk och föreläste teologi vid universitetet
i Turin, der han invecklades i en republikansk
sammansvärjning. Han kastades i fängelse och blef
sedan (1833) landsförvisad. Då begaf han sig först
till Paris och derifran till Bruxelles, der han
till 1843 uppehöll sig såsom lärare vid en privat
undervisningsanstalt. Sedermera vistades han åter
i Paris, tills han 1847 återvände till Piemont. Der
blef han 1848

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:22 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0606.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free