Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gima ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det stående tillnamn, under hvilket Luca är känd i
konsthistorien. – Var han sålunda genom uppfostran och
till grundsats en eklektiker, som sökte förena ideal
stil med naturalism, och som visste att återgifva
hvilket manér man behagade, Tizians, Bassanos,
Tintorettos, Rafaels, ja Albrecht Dürers, så
vardt han genom sin oerhörda lätthet att arbeta
en fullständig snabbmålare, som slösade med de
största naturgåfvor, formsinne, praktfull kolorit,
outtömlig fantasi, och som ibland var mäktig af den
högsta lyftning, men i nästa ögonblick föll ned i
den flyktigaste ytlighet och tomhet. Ett exempel på
denna utomordentliga snabbhet är den stora tafla,
S. Francesco Saverio döper japaneser, som han
målade för jesuiterna i Neapel. Denna ytterst rika
komposition utförde han på två dagar utan föregående
utkast. Till hans bästa arbeten höra takmålningar i
San Martino (Neapel), en gratiös Galatea, i Palazzo
Pitti, ärkeengeln Mikael, i Wien. o. a. Dessutom
fyllde han oerhörda väggytor med kompositioner,
i hvilka han stundom lyckades väl med den mera
flyktiga dekorationsmålningen, men ofta också,
under sträfvan efter formskönhet och idealt uttryck,
helt plötsligt råkade in i krass naturalism. Hans
taflor och väggmålningar äro otaliga både inom
och utom Italien. I synnerhet finnas många af hans
arbeten i Spanien, dit han kallades 1692 af Karl
II och behandlades som en furste, med underhåll
och ärebetygelser, under det han med sina färger
öfverhöljde tak och väggar i Escorial. Efter Karls död
återvände G. till Italien, der han med oförminskad
ifver målade till sin död, som inträffade i Neapel
d. 4 Jan. 1705. C. R. N.
Giorgio [dsjårdsjå], Eusebio di San, italiensk
målare af Perugiaskolan. Hans födelseår och dödsår
äro okända; man vet blott, att hans namn var
inskrifvet i målarnas matrikel i Perugia näst efter
Pinturicchios. Redan år 1501 hade han i gemenskap med
ett par kamrater målat trumpetfanorna åt magistraten i
sin födelsestad. Deraf blir klart, att han tillhört
P. Peruginos äldre lärjungar. Få arbeten äro af
honom kända. Det äldsta torde vara en vacker bild
af Heliga tre konungar, i kyrkan San Agostino,
dernäst ett par fresker, bägge i San Damiano utanför
Assisi, framställande, den ena Marias bebådelse,
den andra Den korsfäste frälsaren, som uppenbarar
sig för S. Franciscus (1507), samt sist och bäst
en altartafla i kyrkan S. Francesco i Matellica,
som skildrar Madonnan med helgon (1512). I denna
målning närmar han sig Rafael i dennes ungdomsbilder
och erinrar äfven i viss mån om Lionardo da Vinci.
C. R. N.
Giorgio Martini [dsjårdsjå], Francesco di, italiensk
arkitekt och målare i Siena, f. 1439, d. 1502, har i
synnerhet blifvit berömd för sina fästningsbyggnader,
under det att de flesta arkitektoniska verk, som Vasari
m. fl. tillskrifvit honom, af den nyaste kritiken
blifvit honom frånkända. Säkert är, att han vid
24 års ålder fick sig anförtrodd ledningen vid
uppbyggandet af Fonte Gaja i Siena. Af de honom
tillskrifna palatsen i Siena må nämnas Palazzo Spanocchi
och Pal. della Ciaja. 1478 togs G. i tjenst af
Federigo di Montefeltro, hertig af Urbino, men det
härliga hertigliga palatset härrör icke, såsom det
påståtts, från G. Deremot utförde han åt hertigen
flere fästningar och en mängd andra byggnader. Nu
spreds hans rykte öfver hela Italien, så att han
i fästningsfacket ansågs ej öfverträffas af någon
annan än Lionardo da Vinci. Likasom denne var G. i
hög grad uppfinningsrik: så skall han hafva varit den
förste, som användt sprängminor emot en fästning,
nämligen 1495 vid belägringen af Castel dell’ Uovo
i Neapel. 1490 sammanträffade han med Lionardo i
Pavia, dit han kommit för att gifva utlåtande om
dervarande domkyrkobyggnad. På sådant sätt söktes
hans råd och begärdes hans förslag på mångfaldiga
håll; men emedan han vanligen icke sjelf utförde sina
arbeten, har dels förvirring uppstått i afseende på
hvilka byggnader verkligen härleda sig från honom,
dels äfven kritik träffat honom i afseende på planer
eller förändringar i sådana, som ej äro hans. – Såsom
målare var G. underlägsen, i både teckning och färg
beslägtad med de äldre skolorna i Siena och Florens,
samt ganska besynnerlig och föga tilltalande i sina
egna uppfinningar (t. ex. i Jungfru Marias kröning,
i Sienas akademi). Äfven som bildhuggare eller
bronsgjutare var han verksam: 2 änglar vid högaltaret
i Sienas domkyrka äro af honom gjutna 1497. De äro
hårda och torra, med tunga former och skarpkantigt
draperi. C. R. N.
Giorgione [dsjårdsjåne], italiensk målare af den
venezianska skolan, född i närheten af Castelfranco
omkr. 1475, död i Venezia 1511, hette egentligen
Giorgio Barbarelli och var oäkta son i den förnäma
familjen Barbarelli. Hans snille och ädla skick
gjorde honom gerna sedd i den adliga kretsen, der
han lärde sig den ståtliga och förnäma hållning,
som tillhör alla hans figurer. Tidigt vann han också
erkännande och beställningar, och många framstående
personer, bl. a. den sköna drottningen Catarina
Cornaro, blefvo af honom porträtterade. Han var,
liksom Tizian, lärjunge af Giov. Bellini i Venezia;
men vid utträdandet ur Bellinis atelier ingick Tizian
i sin blott några få år äldre kamrats. G. flyttade
till Venezia antagligen vid den tid, då bröderna
Bellini bröto med den äldre uppfattningen och
oljefärgstekniken omskapade hela målningssättet. I
början målade G. efter den gamla traditionen heliga
ämnen, men snart gick han öfver till genrebilden,
förberedd genom Giov. Bellinis försök på gamla
dagar att förena allegoriska och legendämnen med
landskap och verklighetsskildringar. I det hela har
G. efterleinnat endast få med säkerhet bestämbara
arbeten. Den första tafla, som med visshet han
tillskrifvas honom, är en i Bellinis manér komponerad
och före 1504 målad andaktsbild i stadskyrkan
i Castelfranco, framställande i härliga figurer
den tronande madonnan med S. Franciscus af Assisi
på den ena sidan och en ung harneskklädd krigare
(S. Liberale) på den andra. Oaktadt det gammaldags
kompositionssättet är G:s hela konstnärsindividualitet
fullt närvarande i detta verk, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
