Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gima ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerhet i den harneskklädde helgonriddarens
figur. Men mera fängslades G:s fria konstnärshåg
af de gåtfulla genreämnen, i hvilka han satte
mytologiska, allegoriska och novellistiska scener
såsom staffage inom ett rikt landskap. Äkta taflor af
detta slag äro: Tre astrologer (i Belvedere i Wien),
Giorgiones familj (i enskild ego i Venezia), Concert
champétre (i Louvre), som af Crowe och Cavalcaselle
frånkännes G., men troligen utan skäl, samt, den
förnämsta, en Konsert (en grupp af tre halffigurer;
i Pal. Pitti). – G. hade äfven en särskild lust
för antika ämnen, förmodligen genom inflytande från
Mantegna i Padua. Detta visade sig hufvudsakligen i
de fasad-dekorationer på venezianska byggnader, som
under hans korta lif togo hans verksamhet i anspråk,
men nu äro nästan alldeles utplånade. Underrättelser
och kopior af enskilda figurer visa, att han på detta
område rört sig inom den dekorativa allegorien; och
Vasari klagar skarpt öfver bildernas obegriplighet, på
samma gång han berömmer den realistiska uppfattningen
och konstskickligheten i utförandet. – För öfrigt
äro många arbeten G. tillskrifna, hvilka delvis
utmärkas af för honom främmande egenskaper, men ofta
rent af hafva ett lägre värde, än mästaren höfves,
och derför måste frånkännas honom. Till de förra
höra ett Grafläggning (i Treviso), som Cavalcaselle
tillagt Pordenone, och den vackra bilden Jakobs möte
med Rahel (i Dresden), hittills ansedd som ett af
G:s hufvudarbetet men nu af samme domare tillerkänd
Giov. Busi. Flere samlingar ega "sibyllafigurer"
och "riddare med väpnare", som tillskrifvas G.;
endast få af dem äro äkta. Till klassen af bilder,
som äro G. ovärdiga, räknas Mordanfallet (i Wiens
Belvedere) och Horoskopet (i Dresdengalleriet),
hvarjämte af de många porträtt, som gå under G:s namn,
de flesta äro oäkta. Har ej den nyaste kritiken i
sitt tvifvel gått för långt, ega vi sålunda ganska
få hållpunkter för bedömandet af G:s karakter som
konstnär, likasom vi ega få underrättelser om hans
lif. Det enda fullt säkra årtalet är hans dödsår
(1511). Troligen dog han af pesten; och säkert är,
att han likasom Rafael bortrycktes i unga år,
då han stod på höjden af snillekraft och ära. –
G. var den förste af venezianerna, som bortlade
den äldre skolans inskränkthet och tvång samt
behandlade konsten med frihet och särskildt i
färgen inlade en egendomlig djerfhet och makt. Han
var en stor uppfinnare, som med rik fantasi och
känsla egde styrka att bryta slentrianens bojor
och införa nya element i konsten, till hvilka vi,
utom hans färgglöd, hans lefvande karakteristik,
hans elegiskt poetiska stämning och hans dämpadt
lidelsefulla uppfattning, räkna den nya betydelse
han gaf åt framställningen af naturen och den
landskapliga bakgrunden samt derjämte det genreartadt
novellistiska, stundom äfven gåtlika och sällsamma
i hans ämnen. Han var sålunda landskapsmåleriets
befordrare och genremåleriets egentlige uppfinnare,
hvar till följde framställningen af personerna i
halffigur. C. R. N.
Giottino [dsjått-]. enl. Crowe
och Cavalcaselle tillnamn på två eller flere af Giottos
anhängare och efterföljare, om hvilkas namn och
verksamhet den framtida forskningen möjligen kan
komma att lemna närmare besked. Vasari berättar om
en Tommaso (di Stefano), kallad G., som skulle varit
född 1324 och dött 1357. Af denne G. finnas fresker
i Capella S. Silvestro i S. Croce (Florens), hvilka
vittna om en sann och dock fri giottesk anda hos
konstnären. Af samma karakter och stil äro fresker (2
stycken) i Strozzis grafhvalf i S. Maria novella samt
i trapphuset till nuvarande Accademia filarmonica
och en pietà (nu i Uffizi); men dessa fyra verk
härstamma från senare hälften af 1300-talet och kunna
således ej tillskrifvas en målare, som dog 1357. –
I det florentinska målareregistret träffas 1368 en
Giotto di maestro Stefano, på hvilken tillnamnet
Giottino i alla händelser skulle passa bättre än
på den, som var döpt Tommaso. Med genusnamnet
Giottino betecknas äfven arbeten i underkyrkan i
S. Francesco i Assisi samt flere på andra ställen
förekommande giottesker, t. ex. i S. Chiara i Assisi.
C. R. N.
Giotto [dsjåttå], den äldre italienska konstens
förnämsta personlighet, målare, bildhuggare och
arkitekt, var son af en fattig arbetare Bondone,
i byn del Calle nära Florens, och föddes, enligt
Vasari, 1276 (sannolikare redan 1266). Enligt
sagan fann Cimabue den tioårige gossen såsom herde,
tecknande ett får på en sten, märkte hans förmåga och
tog honom till sig i sin atelier. Om G:s ungdom och
utveckling känna vi intet. De äldsta arbeten af hans
hand skola finnas bland de 28 bilder ur S. Franciscus’
historia, som äro målade under fönstren i öfverkyrkan
i Assisi och säkerligen härröra från åren näst före
1298. Sistnämnda år kallades han till Rom och var
der till 1300 sysselsatt med stora arbeten, nämligen
hela tribunan i den gamla St. Petersbasilikan och
ett stort altarverk samt den symboliska bilden af
Petrus’ fiskarebåt i mosaik. Den sist nämnda, kallad
Navicella, finnes ännu, ehuru restaurerad, i försalen
till nuv. Peterskyrkan; af altaret förvaras en del
i sakristian, men freskerna i tribunan blefvo vid
basilikans nedbrytande alldeles förstörda. Derefter
fick G. af påfven uppdrag att i Laterankyrkans försal
måla fresker till minne af jubileet 1300, och af
dem finnes qvar ett litet fragment i den nybyggda
kyrkan. Hvad som sålunda finnes i behåll af G:s äldre
verk visar, att han i dem ännu stod qvar vid den äldre
stilens mörka färgton, som sedan af honom utbyttes
mot ljusare färger. 1303 kallades han till Padua, der
han arbetade i flere år i det nybyggda Capella dell’
arena. Målningarna i denna lilla, enskeppiga kyrka
äro G:s mest omfattande och betydande verk. Hvalfvet
är smyckadt med bröstbilder af Kristus, Maria och
profeterna i medaljonger; på långväggarna och bågen
framför koret framställes i 38 bilder Marias historia,
och i det breda ramverket finnes en mängd småbilder
ur Nya och Gamla testamentet; den undre sockeln
innehåller 14 personifikationer af dygder och laster,
målade grått i grått; slutligen ses på ingångsväggen
en stor bild af Yttersta domen. Det hela är således
efter medeltidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
