Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giotto ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt en sammanfattning af den kristna läran såsom
sammanhängande dekoration af ett kyrkligt rum. –
Osäkert är om G. före eller efter detta besök i Padua
målade sina fresker (upptäckta 1841) i Palazzo del
Podestà i Florens, i hvilka han porträtterade Dante,
dennes lärare Brunetto Latini och många andra
florentinare. Något efter 1312 kallades han till
det påfliga hofvet i Avignon; efter återkomsten till
Italien vistades han förnämligast i Florens. Under
sitt andra besök i Assisi målade han, möjligen mellan
1314–22, i den undre klosterkyrkan de fresker öfver
S. Franciscus, hvilka af somliga antagas hafva
haft sin utgångspunkt från Dantes "Paradiso",
XI:e sången. G. hade nämligen att i hvalfvet ofvan
helgonets graf framställa S. Franciscus i gloria jämte
allegoriska framställningar af munklöftets innehåll
om iakttagande af fattigdom, kyskhet och lydnad, i
motsats mot skaldens språkliga metaforer och bilder
utförda i påtaglig sinlig form, med personifikationer
och förtydliganden, hvilka skulle göra det tänkta
innehållet begripligt äfven för ögat. Det kan ej
nekas, att detta också lyckades honom, oaktadt
denna uppgifts orimlighet för en målare. – Derefter
mottog G. kallelse af konung Robert i Neapel, der han
vistades 1330–33 och njöt den äran att utnämnas till
"familiaris" (hofmedlem) med dertill hörande heder
och förmåner. Hvad han der målade i S. Chiara och i
Castel dell’ Uovo är nu förstördt, och de fresker i
S. Maria dell’ incoronata, som länge ansågos vara af
honom, hafva af kritiken blifvit honom frånkända,
helt enkelt emedan kyrkan byggdes först flere år
efter hans död. Under de närmaste åren utförde G. i
Florens några af sina yppersta bilder. Så målade han
i S. Croce 4 kapell, af hvilka 2 äro förstörda, men 2
nyligen blifvit fria från sin öfverkalkning. Dessa äro
Capella Bardi, der han framställde Franciscuslegenden,
men bättre än i Assisi och med uteslutande pittoreska
motiv utan allegorier, samt Capella Peruzzi, der han
målade Johannes döparens och Johannes evangelistens
historia, utan tvifvel något af det bästa, som finnes
i behåll efter honom. Dessutom målade han en hel
mängd taflor, bland hvilka må nämnas, utom det ofvan
anförda altaret i St. Peters sakristia, Marias kröning
i S. Croce, Tronande madonna i Florens’ konstakademi,
ett par stora Crucifix i S. Marco och Ognisanti samt
S. Franciscus i Louvre. Jämte ofvan nämnda arbeten
utförde G. äfven på andra ställen uti Italien en mängd
målningar, om hvilkas uppkomsttid intet är kändt, men
hvilka sannolikt äro målade före 1334. Detta år blef
han nämligen efter en längre frånvaro från Florens af
sina medborgare nämnd till öfverbyggmästare för alla
offentliga byggnader och fick särskildt sig anförtrodd
ledningen af domkyrkans utförande jämte uppdrag att
bygga ett klocktorn vid sidan af henne. Åt detta stora
värf egnade han nu alla sina krafter. Först gjorde
han ett härligt utkast till fasad för domkyrkan,
S. Maria del fiore, hvaraf en del upp öfver portalen
verkligen utfördes. Denna begynnelse till fasad, som
åter borttogs 1586 och sedan tvänne gånger ersattes
af målade barockfasader, ser man ännu delvis
framställd å en fresk i S. Marcos första
klostergård. Derefter började G. det oförlikneliga
klocktornet, il Campanile, som efter hans död
fullbordades af Taddeo Gaddi. Utan afsmalning,
stigande sjelfständigt och fritt uppåt ur marken på
italienskt sätt, reser det sig till en höjd af 84 m.,
afdeladt i flere våningar, i hvilka massans lättande
försinligas derigenom att fönstren blifva större
uppåt, och bjuder på en dekoration af inlagd marmor
i de finaste skiftningar, som gör detta torn till
ett konstverk, ensamt i sitt slag i verlden. Det
är också på detta klocktorn, som G. efterlemnat
minnen såsom bildhuggare, ty de derstädes anbragta
relieferna äro utförda dels af honom sjelf, dels efter
hans teckningar. Efter sin tids åskådningssätt har
han i dem gifvit en framställning af den menskliga
kulturutvecklingen i naiva, ehuru stundom något
gåtfulla drag. Midt under detta arbete dog han,
d. 28 Jan. 1336 (37). – Ej endast som konstnär, utan
äfven som person, inpräglade sig G. i sin samtids
medvetande. Utom af Dante prisas han af Petrarca,
och i Boccaccios samt Fr. Sacchettis noveller spelar
han ofta en rol såsom en bekant typisk figur, liten,
till och med ful, men sprittande af qvickhet och snabb
i repliken. Ja äfven tidens historieskrifvare, såsom
Villani och andra, omtala honom på det ärofullaste
sätt. Såsom konstnär var G. främst en mästare i det
monumentala måleriet, hvilken förstod att beherska
hela väggytor och förena flere bilder till ett enda
stort intryck. I detta hänseende lade han grunden
till den florentinska konstens kommande storhet,
likasom äfven för Rafael och Michelangelo. Han var
en förträfflig iakttagare af det verkliga lifvet,
ehuru han ej underkastat menniskoformen något
djupare studium. Hans hufvud äro karakteristiska,
och bestämda, ehuru de i det hela äro typiska och
formade efter en gifven förebild. Hans draperi är
enkelt, ordnadt i stora massor och af öfvervägande
idealt snitt, ehuru tidskostymen icke saknas. I
kompositionen är han enkel och klar och, hvad
sceneriet beträffar, mera antydande än utförande. Han
ställde alltid föremålen, träd, klippor, arkitektur,
mot en enkelt blå bakgrund, medan han åter i mosaiken
och stafflibilden höll sig qvar vid guldgrunden. I
färgen är han likaledes enkel, jämn och harmonisk, men
pålägger den ungefär som om han kolorerade konturer
utan modellering. I allt detta står han nu för oss
på en naiv ståndpunkt, men för sina samtida hade han
tagit ett kolossalt steg framåt mot det sanna och
naturliga. Han sträfvade dervid ej efter företeelsens
yttre, sinliga sanning, utan efter den inre andliga
verkligheten. Men man såg icke af hans hand stela,
högtidliga andaktsbilder, utan scener med handlande,
af andliga motiv i rörelse satta personligheter,
och denna nya uppfattning af karakterer och fakta
var, såsom Burkhardt säger, just hans stora och
nya förtjenst. Men ehuru det dramatiska lifvet
främst var föremål för hans behandling, lyckades han
bäst, der aktionen beror på innerligt själslif och
karaktersuttryck, mindre der det yttre förloppet är
häftigt och stormande. Likaså var det allvarligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
