Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Girand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Björn Thorvaldssons enka och gaf G. sin dotter
Ingeborg (1225). Derigenom indrogs G. i de strider,
som söndersleto Sturlungaslägten, nämligen mellan
Snorre och hans barn på den ena sidan samt Snorres
broder Sighvat och dennes son Sturla på den andra. En
tid hade Sturla öfverhanden, och under det att Snorre
sjelf måste fly från sin gård Reykholt, tog Sturla
G. till fånga och tvang honom svärja sig trohet. 1237
drog Snorre till Norge. Under tiden gjorde G. ett tåg
till norra delen af Island, och i slaget på Örlygsstad
(1238) stupade både Sighvat och Sturla. I Norge hade
Snorre genom sin vänskap med hertig Skule ådragit sig
konung Håkan Håkanssons ovilja och slutligen rest hem
trots konungens förbud. Håkan, som redan länge haft
sin uppmärksamhet fast vid de isländske höfdingarnas
inbördes strider, gaf G. i uppdrag att antingen lemna
Snorre i konungens våld eller dräpa honom. Då var
redan för länge sedan G:s äktenskap med Ingeborg
Snorresdotter upplöst. Efter Sighvats och Sturlas
fall var Snorre dessutom närmast till att hämnas
sina fränder, och han och G. voro öns mäktigaste
män. Tillräckliga skäl till spänning förefunnos
alltså. 1241 drog G. med sjuttio man till Reykholt
och drap Snorre (d. 22 Sept.). Derefter bosatte han
sig på Flugumyri, i norra delen af ön. Der blef han
(1253) öfverfallen af Sturla Sighvatssons svärson;
gården brändes och G:s hustru samt tre söner
omkommo, men sjelf slapp han undan med lifvet och
tog sedermera hämd. Emellertid hade isländingarna
tröttnat vid de inre striderna. G. drog till
Norge och gjordes af konung Håkan till jarl öfver
Island (1258) samt förmådde under de följande åren
höfdingarna att svärja Norges konung trohet (1262–
64). Under den senaste delen af sin lefnad kom han i
fientligt förhållande till den myndige presten Arne
Thorlaksson, hvilken såsom föreståndare för Hola stift
ville tvinga en till klockare vigd bonde att skilja
sig vid sin hustru, emedan "påfvens lag" förbjöd en
klockare att vara gift, under det att G. påstod, att
det enligt gammal landssed var tillåtet. Till sist gaf
G. efter i denna fråga, hvilket blef inledningen till
en kraftig utveckling af biskopsväldet under ledning
af Arne i hans egenskap af biskop i Skalholt. 1268 dog
G., i Vidö kloster. C. R.
Gistad, socken i Östergötlands län, Åkerbo,
Bankekinds och Skärkinds härad. Arealen 2,365 har. 848
innev. (1880). Konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Linköpings stift, Skärkinds kontrakt.
Gistkilar l. Skarfkilar, de 1 m. långa och
9 cm. tjocka toppändar, som inhuggas mellan
skarfstockarna och vinkelrätt mot desamma uti
bakväggen af en liggmila. C. G. Hz.
Gistrén, Jonas Henrik, läkare, född i Karlshamn
d. 7 Juni 1767, blef student i Lund 1784, förrättade
1788–90 adjunktssysslan vid Allmänna barnbördshuset
i Stockholm och förordnades 1793 till adjunkt i
obstetrik i Stockholm. 1798 erhöll G. professors
fullmakt, lemnade 1805 adjunktsbefattningen och
promoverades 1794 i Lund till med. doktor. G. bidrog
1807 till stiftande af Svenska läkaresällskapet,
blef 1804 led.
af Vet. akad. och 1807 af Danska medicinska
sällskapet i Köpenhamn samt valdes 1816 till
hedersledamot af Sundhetskollegium och 1817 af
Sv. läkaresällskapet. Död d. 21 Maj 1847. G. arbetade
i snart sagdt alla medicinens grenar. "Försigtig
i antagandet af nya satser och nya kurmetoder,
var han dock för ingen del stationär". Särskildt
framstående var han inom förlossningskonsten samt var
derjämte en af Stockholms erfarnaste och skickligaste
barnläkare. G. lemnade värderika uppsatser bl. a. i
Vet. akad:s och Sv. Läkaresällskapets handlingar, i
Hedins "Vetenskaps-handl. för läkare och fältskärer"
samt i Berzelius’ och Gadelius’ "Vetenskapsjournal".
Gitana [chi-], Sp., zigenerska; ett slags
zigenaredans.
Gitschin (Tsjech. Jicin), stad i Böhmen, vid Cidlina,
ett tillflöde till Elbe. Omkr. 7,000 innev. G. var
sedan 1627 hufvudstad i hertigdömet Friedland och
har ännu ett af Wallenstein uppfördt slott. Der
stod d. 29 Juni 1866 ett häftigt och blodigt slag
mellan preussarna under Tümpling samt österrikarna
och sachsarna under Clam-Gallas. Preussarnas seger
möjliggjorde föreningen af de båda stora preussiska
härarna i Böhmen.
Gitter. Se Diffraktion.
Giudecca [dsju-], en till staden Venezia hörande ö
i Adriatiska hafvet, skild från den egentliga staden
genom Canale della G. Fordom var den bebodd af stadens
förnämsta aristokrati, nu mest af fiskare.
Giudici [dsjuditji], Paolo Emiliani-G., italiensk
literaturhistoriker, f. 1812, d. 1872 som professor
i estetik vid de sköna konsternas akademi i Florens
och medlem af parlamentet, skref åtskilliga för
grundlighet sig utmärkande arbeten, bl. a. Storia
della letteratura italiana (1855), som anses för ett
klassiskt verk, Storia del teattro italiano (1860,
ofullbordadt), Storia politica dei municipii italiani
(1851) och Storia dei comuni italiani (1853–54). Han
utgaf jämväl romanen Beppe Arpia (1851), en af de
bästa italienska, samt en förträfflig öfversättning
af Macaulays engelska historia (1856).
Giuliani [dsju-], Giambattista, italiensk filolog och
Dante-forskare, f. 1818, egnade sig åt det andliga
ståndet och blef 1847 professor i moral-filosofi vid
universitetet i Genua. 1845 utkom, hans Saggio di
un nuovo commento della Commedia di Dante. Bland
hans öfriga Dante-skrifter må nämnas de utmärkta
afhandlingarna: Le norme di commentare la Divina
commedia (1856), Metodo di commentare la Divina
commedia (1861), La Vita nuova e il canzonniere di
Dante (1863 och 1868). Dessutom skref han Lettere
sul vivente linguaggio della Toscana (1858) och
Moralità e poesia del vivente linguaggio toscano
(1869; 3:dje uppl. 1873), hvilket arbete rönte en
ofantlig framgång.
Giuliano [dsju-], San, berg på Siciliens nordvestra
kust, 663 m. högt. Se Eryx.
Giulio Romano [dsjulio], egentl. Giulio Pippi,
italiensk målare och arkitekt, född i Rom 1492 (98),
död 1546 i Mantua, var den berömdaste bland Rafaels
lärjungar och räknas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
