Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giunta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skarpt gisslade de herskande politiska och sociala
missbruken och dårskaperna, och i hvilka man lika
mycket beundrade tankens dristighet och kraft
som formens nyhet. I politiken hyllade G. moderat
liberala grundsatser, bekämpade utan åtskilnad alla
ytterlighetspartier, och ehuru sjelf entusiast för
sitt fäderneslands enhet och oafhängighet, skonade han
lika litet de s. k. "italianissimi" och utopisterna
som anhängarna af det gamla systemet. Bland hans
politiska dikter märkas Lo stivale (1836) och
L’incoronazione (1838), den senare författad med
anledning af Ferdinand I:s kröning till konung af
Lombardiet, La vestizione d’un cavaliere (1839), hvari
uppkomlingars begär efter adelstitlar förlöjligas, Il
brindisi di Girella (1840), tillegnad Talleyrands
maner och riktad mot väderhanspolitiken, de
mot den flacka kosmopolitismen och det mekaniska
själsdödande uppfostringsväsendet skrifna styckena
Gli umanitari och Gl’ immobili ed i semoventi (1841)
m. fl. Mot jagten efter ämbeten och kryperiet för
de mäktige med dess korrumperande inflytande riktar
han ett mördande slag i dikten Gingillino (1845),
och i Sant’ Ambrogio (1846) vänder han sig till de
österrikiska främlingskårerna, som sjelfva voro dömda
till ett slaflif för att hålla Italien i slafveri,
och visar huru nationalhatet gifver despotismen vapen
i händerna enligt satsen: "dela och herska!" – Ända
till 1844 spredos G:s dikter blott genom afskrifter,
och först framträdandet af en utan hans vetskap
utgifven förfalskad upplaga af dem förmådde honom
att sjelf besörja en dylik, Versi (1845). Efter
Pius IX:s uppstigande på påfvestolen (1846), som
fyllde äfven G. med hopp om Italiens pånyttfödelse
enligt Giobertis program: ett enadt Italien under
en frisinnad påfve, utkommo Il congresso de’ Birri
och Alli spettri del 4 Settembre. 1848 invaldes han
två gånger i toscanska deputeradekammaren, men då
han efter ministèren Capponis fall gaf luft åt sin
vrede mot tidningsskränet och anarkisterna i den
högstämda sången: Dello scrivere per le gazette,
skrek man ned honom såsom reaktionär. Smärtan deröfver
och sorgen öfver den med Österrikes segrar åter
inbrytande reaktionen förvärrade hans kroppsliga
onda och påskyndade hans död, hvilken inträffade
d. 31 Mars 1850 i Florens. – Det, som karakteriserar
G:s satir, är – utom dess fosterländska glöd och
en renhet i syfte, som omöjliggör alla personliga
anfall – dess redbara och förädlande ande, grundad på
aktningen för menniskovärdet, på kärleken till allt
verkligt stort och ädelt. Den italienska satiren,
som allt intill Parini varit skeptiskt hånande eller
juvenaliskt gisslande, i båda fallen deklamatorisk
och stelt anslutande sig till antika förebilder,
får hos G. liksom ett nytt lif samt antager de mest
vexlande former och tonarter. Den lär sig hos honom
tala folkets språk och blifver dermed äfven folkets
egendom. Genom att återväcka till nytt literärt lif
det toscanska folkspråket, hvars lefvande skatter
G. studerat vid sidan af antikens och Italiens
klassiska författare, återknöt han traditioner, som
alltsedan den Danteska skolans dagar varit afbrutna,
och han har i detta hänseende, enligt
en italiensk kännares ord, "inlagt samma förtjenst
om det moderna toscanska idiomet som Allighieri om
det gamla". Den rikedom på målande ord och folkligt
träffande vändningar, hvaröfver G. förfogar, förlänar
åt hans stil en naturlighet och en karakter, som
än mer förhöjes af den ytterst omvexlande och med
hänsyn till ämnet mästerligt valda metriska formen,
hvars stundom improvisatoriska lätthet blott är
skenbar och endast vunnits genom en oaflåtlig
konstnärlig sträfvan, för hvilken formen var
helig. De typiska vordna figurerna i hans satirer
framställas ofta i dramatiskt lifliga scener, och
ej minst i detta hänseende träder hans originalitet
fram i motsats till den klassiska skolans enformiga
deklamationer. Karakteristisk är äfven mångfalden
af toner och stämningar i hans målningar, allt
ifrån Gingillino, der den etsande satiren och den
patriotiska smärtan stundom, såsom i allokutionen
till Florens, taga en verkligt dityrambisk flygt,
till det af en omvexlande elegisk och humoristisk
vekhet dämpade löjet i "Sant’ Ambrogio" och det
graciöst lekande, fint persifflerande skämtet i Il
re Travicello. – Den första efter G:s död utkomna
upplagan af hans dikter (1852) förbjöds genast och
förstördes. Men efter sakernas förändrade ställning i
Italien hafva de ofta blifvit upplagda och tillökta
med förut otryckta (med kommentar 1853 och senast
1877). Paul Heyse har öfversatt dem på tyska. Af
största betydelse för kännedomen om G:s enskilda lif,
hans utveckling som menniska och skriftställare är
hans af G. Frassi i två band utgifna brefsamling,
Epistolario (1863; flere uppl.). Dessutom har man
af G. en "Raccolta di proverbi toscani", utgifven
af Gino Capponi (1852), samt ett band Scritti
varii in prosa e in verso, utgifvet af Aurelio
Gotto (1866). Af dess innehåll må nämnas: Note ed
osservazioni sopra la Divina commedia samt Discorso
della vita e delle opere di Gius. Parini (1846).
Hj. Sdg.
Giustiniani [dsju-], italiensk adlig ätt, från
hvilken, bl. a. namnkunnige män, flere doger i
Genua och Venezia utgått. – 1. Pompejo G., vanligen
kallad Jernarmen, krigare, f. på Corsica 1569,
blef vid unga år öfverste i spansk tjenst, krigsråd
och generaladjutant i Nederländerna. Vid Ostendes
belägring förlorade han ena armen, hvarefter han lät
göra sig en lösarm af jern (deraf binamnet). Sedan
han en tid varit ståthållare i Friesland, ingick han
i veneziansk tjenst, i hvilken han förvärfvade sig
nya lagrar. Vid en rekognoscering i Friaul föll han
för österrikarnas kulor (1616). Venezias senat reste
till hans ära en ryttarestaty. – G. skref en historia
om flandriska kriget, Bellum belgicum (1609). –
2. Vincenzo G., marchese, konstälskare, lefde i
slutet af 16:de och början af 17:de årh. i Rom, der
han i sitt på ruinerna af Neros bad byggda palats
uppsatte sin värdefulla samling taflor, af hvilka,
under titel Galleria Giustiniana, 322 afbildningar i
kopparstick utgåfvos 1631. 1807 flyttades samlingen
till Paris, hvarest större delen af densamma såldes
till Bonnemaison. Samlingen, som 1815 räknade blott
170 nummer, inköptes då af konungen af Preussen och
utgör nu en del af museet i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
