Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gladstone ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glans. 1. Fys. När en yta icke är tillräckligt jämn
och blank för att fullständigt återkasta ljuset i
alla riktningar, utan endast ofullkomligt speglar
detsamma, uppstår glans. I vår förnimmelse blir en
yta glänsande, då till hennes egen väsentliga färg
tillkommer, såsom en sjelfständig, men tillfällig
faktor, ett från henne återkastadt, starkare eller
svagare, färgadt eller färglöst ljus. Från glans
i denna mening bör noggrant särskiljas den glans,
som har sin orsak i föremålens stora ljusstyrka,
vare sig att de från en blank och relativt jämn yta
spegla ett starkt ljus eller äro sjelftysande. Detta
slags glans beror alltid endast deraf att på en
yta eller i en kropp synes ett öfverskott af ljus,
som af oss uppfattas såsom något af kroppens färg
alldeles oberoende. – 2. Miner., mineralens egenskap
att mer eller mindre starkt reflektera ljuset,
hvilken beror af deras ogenomskinlighet eller
genomskinlighet, ljusbrytning, polarisationsförmåga
m. m. I mineralogien skiljer man mellan olika
arter glans, såsom metallglans (hos metaller och
många svafvelmetaller), diamantglans (diamant,
zinkblende), glasglans (flertalet silikat),
fettglans eller vaxglans (flinta, serpentin m. fl.),
perlemorglans (apofyllit), sidenglans (vissa slag
qvarts och gips, asbest). I afseende på glansens
styrka sägas mineralen vara speglande, starkt
glänsande eller matta. – En mängd mineral benämnas
glanser. Oftast äro dessa svafvelmetaller, såsom
blyglans, kopparglans, silfverglans m. fl., någon
gång syreföreningar, t. ex. jernglans (jernoxid).
1. R. T-dt. 2. P. T. C.
Glansbark, bark, som erhålles af 30–40-åriga
ekar och innehåller rikligt med garfsyra.
C. G. Hz.
Glansfasanen, Lophophorus impeyanus, zool., kanske
den praktfullaste af alla hönsfoglar, lefver i
Himalajas skogar 2 till 3 tusen m. öfver hafvet. Hos
hannen äro hufvudet och strupen metallgröna,
öfverhalsen och nacken purpur- eller karminröda,
med rubinglans, underhalsen och ryggen bronsgröna,
guldglänsande, vingtäckarna och öfvergumpen violett
eller blåaktigt gröna, undre kroppsdelarna svarta,
med bröstet i midten skimrande i grönt och purpur,
vingpennorna svarta och stjerten kanelröd. Honan har
deremot strupen hvit, fjäderdrägten blekt gulbrun,
med mörkbruna fläckar, vågor och band, armpennorna
och stjerten svarta, med brungula band. Hannen är 56
cm. lång och honan märkbart mindre. I sitt hemland
är denna fogel ganska allmän. Till Europa har han
mera sällan blifvit förd, emedan han har svårt att
uthärda resan; dock finnes han i åtskilliga zoologiska
trädgårdar och har till och med fortplantat sig i
flere af dem. C. R. S.
Glansfisken, Lampris guttatus Brünn, zool.,
tillhör en grupp af makrillfiskarna, Scomberidae,
bland de taggfeniga fiskarna. Den utgör den enda
kända arten af slägtet och utmärkes genom hög,
hoptryckt kroppsform, en enda ryggfena samt en
mängd strålar i bukfenorna, hvilka liksom öfriga
fenor, utom analfenan, äro höga och skärformigt
böjda. Glansfisken, som i Norge kallas
laxestörje och på Island gudlax,
når ända till 1,2 m. längd och är en af Atlantens
vackraste fiskar. Fenorna äro mörkt skarlakansröda;
kroppen är ofvan glänsande stålblå, nedåt buken
hvit; sidorna äro beströdda med runda eller ovala,
silfverfärgade fläckar. Dess utbredning sträcker
sig ifrån nordligaste Atlanten ända ned till
Madeira. I Medelhafvet förekommer den äfven, men
ganska sällsynt. Glansfisken är en öppna hafvet
tillhörande art, som vid kusterna allestädes är
sällsynt. Vid Island anträffas den någon gång, och
vid norska kusterna erhålles årligen ett eller annat
exemplar. Äfven i Kattegat och ända ned i Öresund har
den blifvit funnen, ehuru ytterst sällan. Köttet lär
likna laxens till färg och smak, men är mycket fetare.
R. L.
Glanshammar. 1. Härad och tingslag i Nerike, Örebro
län, Öster-Nerikes fögderi och domsaga. Arealen
44,025 har. 7,715 innev. (1880). Häradet omfattar
socknarna Glanshammar, Rinkaby, Götlunda, Lillkyrka
och Ödeby. – 2. Kontrakt i Strengnäs stift bestående
af pastoraten Axberg med Hofsta, Eker (se d. o.),
Glanshammar med Rinkaby, Götlunda, Kil med Gräfve
samt Lillkyrka med Ödeby. 13,787 innev. (1880). –
3. Socken i ofvannämnda härad. Arealen 8,394
har. 2,230 innev. (1880). G. utgör med Rinkaby
ett regalt pastorat af 1:sta kl., Strengnäs
stift. Glanshammars kontrakt.
Glansk-is, meteor., en tunn, jämn och blank
isskorpa, som bildas dels när frost inträffar,
under det att marken är betäckt med fuktighet,
dels när efter starkare kyla ett plötsligt, af
regn eller stark dagg åtföljdt temperaturomslag
sker, hvarvid nederbörden fryser, så snart den
kommer i beröring med den ännu kalla marken. Det
senare bildningssättet för glansk-is är ovanligt i
Sverige, men förekommer oftare i sydligare land. –
Glansk-is benämnes ock den nyfrusna, snöfria,
jämna och glatta isen på sjöar, dammar o. d.
K. L.
Glans-kobolt. Se Koboltglans.
Glanssot, Fuligo splendens, farm. med., den svarta,
glänsande skorpa, som bildas i nedre delen af
rökgången från eldstäder, der vegetabiliska ämnen
(ved o. d.) undergå förbränning, hvilken i vanliga
eldstäder aldrig är fullständig. Glanssotet uppstår
af det vanliga pulverformiga sotet (eller röken),
derigenom att detta mekaniskt sammanbindes medelst
den vattengas och de tjärämnen, som bildas vid
förbränningen. Glanssotet innehåller i vexlande
mängd ett stort antal s. k. vidbränningsämnen,
uppkomna genom det slags torr destillation, som
veden under förbränningen undergår. Sotet innehåller
sålunda kol, kreosot, brandhartser, salter, flere
tjärämnen o. s. v. Glanssot meddelar åt vatten en brun
färg. Det är till färgen brunsvart, glänsande samt
har en vidbränd lukt och smak. Svenska Farmakopén
påbjuder, att endast sådant glanssot får användas, som
är bildadt genom förbränning af ved, icke af stenkol
eller bränntorf, emedan af stenkol bildadt glanssot
innehåller svafvel, och glanssot af torf har en högst
vidrig lukt. – Glanssotet begagnades redan af de gamle
grekiske läkarna och har bibehållit sig i bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
