Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glansspetsormen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldeles motsatt förfarande begagnas emellertid vid
s. k. härdning af glas, hvarvid den färdigblåsta
glaspjesen först åter upphettas mycket likformigt
till nära uppmjukningstemperatur och derefter
hastigt nedsänkes i ett bad af smält fett och
olja. Efter upptagningen ur detta bad får glaset
långsamt svalna. Genom detta af fransmannen Alfred
de la Bastie 1875 uppfunna förfaringssätt erhåller
glaset en högst betydligt större motståndsförmåga mot
slag, stötar och hastiga temperaturväxlingar. Men
det oaktadt har det härdade glaset ej blifvit så
utbredt, som man kunnat vänta, emedan man funnit,
att sålunda behandladt glas ofta, utan någon yttre
anledning, springer sönder i små bitar. Dessa
det härdade glasets egenskaper bero på en genom
den hastiga afkylningen åstadkommen omsättning af
glasets molekyler och äro redan af gammalt kända
genom de s. k. glastårarna, som erhållas på det
sätt att man låter smältande glas drypa ned i kallt
vatten. Dessa glastårar motstå ganska starka slag
på den kupiga delen, men sönderfalla till ett fint
pulver, om den yttersta spetsen afbrytes. Liknande
är förhållandet med den s. k. Bolognesiska flaskan
(se d. o.), hvilken ögonblickligen sönderspringer, om
man i den nedsläpper en ytterst liten stenskärfva. –
Spegelglas-fabrikationen, eller tillverkningen af
glas till stora speglar, butikfönster o. s. v.,
skiljer sig från ofvan beskrifna metoder deruti att
detta glas ej blåses, utan gjutes i den form det skall
erhålla, hvarför det också är betydligt tjockare än
annat till dylika ändamål användt glas. Af denna
anledning får glasmassan i pottorna ej afsvalna
efter luttringen; tvärtom väljer man till detta
glas de lättsmältaste och på samma gång renaste
material. Mellan pottorna, som i detta fall vanligen
ej äro flere än fyra, inställas i ugnen s. k. vannor,
eller låga, rektangulära kärl af eldfast lera,
i hvilka glasmassan, efter fullbordad luttring, med
slefvar uppöses ur deglarna. I dessa vannor får den
smälta massan stå ytterligare omkring 16 timmar, tills
hon blifvit fullkomligt ren och blåsfri. Glasmassan
utgjutes derefter på en förut uppvärmd, fullkomligt
slät och jämn metallskifva, det s. k. gjutbordet, på
hvilket glasskifvans storlek och tjocklek begränsas
genom rundt om lagda metallskenor. För att jämnt
fördela den utgjutna glasmassan rullas omedelbart
efter gjutningen en tung tackjernsvals deröfver,
hvarefter glasskifvan inskjutes i kylugnen, der
den får långsamt afsvalna. Härefter återstår det
mycket laggranna slipningsarbetet, som verkställes
på stenbord, på h vilka glasskifvan fastsättes med
gipsgröt. Bearbetningen sker med en löpare af sten,
formad som en stympad pyramid, på hvars undre sida
är fäst en glasskifva. Till slip-pulver begagnas
under den första s. k. råslipningen sand, men
under de följande, klarslipningarna, allt finare
och finare smergelpulver. Slutligen poleras glaset
medelst en på undre sidan med filt beklädd löpare,
hvarvid polerpulvret utgöres af i vatten uppslammad
fin jernoxid (kolkotar) eller tennoxid (tennaska). –
Till de ofvan anförda fabrikationerna nyttjas
hufvudsakligen blyfritt glas.
Det blyhaltiga glaset åter utmärker sig
genom sin fullkomliga färgfrihet, sin starka
ljusbrytningsförmåga och den höga glans det vid
polering antager; det är jämförelsevis mjukt och lätt
att slipa. Till följd af dessa egenskaper nyttjas
det till lyxföremål under namn af kristallglas,
till optiska glas under namn af flintglas (se
d. o.) och till konstgjorda ädelstenar (strass) och
emalj. Det blyhaltiga glaset är i smält tillstånd
mycket segt, till följd hvaraf små ojämnheter
i glasets täthet lätt uppkomma, hvilka i högsta
grad försvåra tillverkningen af de optiska glasen,
till hvilka endast sådana bitar kunna användas, som
efter slipning å båda sidor visa sig vara fullkomligt
felfria. Flintglaset är mycket starkt ljusbrytande,
men sprider äfven färgerna mycket, hvarför de bilder
man ser derigenom alltid hafva färgade kanter. För
att häfva detta fel kombinerar man vanligen en
konvex flintglaslins med en konkav lins af blyfritt
s. k. kronglas (crownglass), hvilket väl är mindre
ljusbrytande, men deremot ej sprider färgerna. På
detta sätt erhållas de s. k. akromatiska (icke
färgande) linserna. – Grundmassan till de konstgjorda
ädelstenarna, s. k. strass l. Mainz-fluss, skiljer
sig från annat blyhaltigt glas derigenom att borsyra
jämte kiselsyran deruti ingår som syra. De särskilda
eftergjorda stenarnas färger erhållas genom tillsats
af olika metalloxider. De konstgjorda ädelstenarna
(pierres de strass), hvilka i synnerhet i Frankrike
tillverkas på ett utmärkt sätt, äro mindre hårda än
de äkta och betydligt tyngre. – Emalj är likaledes
ett slags mycket blyhaltigt kristallglas, färgadt
med metalloxider, hvilket begagnas som öfverdrag på
metaller. Alltefter som de ingående metalloxiderna
äro fullt smälta och upplösta i grundmassan eller
delvis endast mekaniskt inblandade deri, är emaljen
genomskinlig eller ogenomskinlig. Jfr Emalj 1 och 3. –
2. Glasfabrikationens historia. Tillverkningen af
glas leder efter all sannolikhet sitt ursprung från
det gamla Egypten, der glasföremål; t. ex. flaskor
med rödt vin, finnas återgifna redan å minnesmärken
från den 4:de dynastien, begynnelsen af 3:dje
årtusendet f. Kr., och glasblåsningens förlopp
åskådligt framställes på målningar i grafvarna vid
Beni-Hassan, från 12:te dynastien (omkr. 2300–2100
f. Kr.). Från Egypten härstammar äfven det äldsta
kända glasföremål med tidsbestämning: ett i
British museum f. n. befintligt litet lejonhufvud
af ursprungligen blått, numera olivgrönt glas,
å baksidan försedt med ett kungligt namnchiffer
från 11:te dynastien. Flere andra glasfynd äro
för öfrigt gjorda i grafvarna vid Tebe, och många
fornegyptiska föremål, graffiguriner o. d., af
bränd lera äro öfverdragna med blå eller blågrön
glasyr. Den egyptiska glastillverkningen fortsättes
och omtalas långt in i romaretiden. Tidigt torde
glastillverkningen hafva blifvit känd af de driftige,
handels- och slöjdidkande fenicierna, hvilka af den
klassiska forntiden ansågos såsom glasets uppfinnare,
antagligen emedan grekerna genom dem blefvo bekanta
med alstren af denna industri. Äfven af assyrerna
var glaset kändt, hvilket visas af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
