Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasfabrikation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde utföras i svart eller brunt på det i öfrigt
af smärre bitar af färgadt glas, s. k. hyttglas,
sammansatta mönstret eller teckningen. De särskilda
styckena formades genom skärning med glödande
jern – diamanten kom för detta ändamål i bruk
först på 1500-talet – och sammanhöllos genom
blyinfattningar, som bildade gräns mellan de
olika färgpartierna. Det hela stärktes sedermera
genom galler, s. k. armering, af jern. I det hela
bibehöll sig detta förfaringssätt inemot slutet
af 1200-talet. Mönstren voro under denna tid, den
romanska stilens skede, hufvudsakligen ornamentala,
efterbildande textil-mönster, en påminnelse om de
förhängen, med hvilka fönsteröppningarna tidigare
plägade tillslutas, eller framställande stiliserade
blad, rutor o. d. Der figurframställningar förekommo,
voro de anbragta inom jämförelsevis små, af det
öfriga mönstret omslutna fält. – Med den gotiska
stilens herravälde blefvo kyrkornas fönsteröppningar
betydligt större och anspråken på glasmåleriet
till följd deraf stegrade. Färgernas antal ökades,
en gul emaljfärg kom i bruk jämte den svarta, och
jämte det i massan färgade, s. k. hyttglaset gafs
en vidsträckt användning åt rödt öfverfångsglas,
d. v. s. sådant, i hvilket ett lager ofärgadt
glas är sammansmält med ett lager rödt, hvilket
senare efter behof kan bortslipas. De ornamentala,
väfnadslika mönstren försvunno eller fingo göra
tjenst som börder och bottnar. Ytorna erhöllo en
skenbar arkitektonisk indelning, med användande af
den samtida byggnadskonstens former, och under de
sålunda uppkomna spetsbågarna eller baldakinerna
inställdes figurer, som i stora, högtidliga drag
och en harmonisk färgprakt aftecknade sig mot den
fasonerade omgifningen. Detta var glasmåleriets
egentliga storhetstid, den period, under hvilken det
intog en sann konstnärlig ställning vid sidan af det
monumentala väggmåleriet. – Genom emaljmåleriets
utbildning vann emellertid äfven glasmåleriet mot
slutet af 1400-talet en mängd nya kemisk-tekniska
hjelpmedel, hvarigenom det blef möjligt att på samma
(ofärgade) glasyta anbringa smältbara färger af nästan
hvilken nyans som hälst. Glasmåleriet frestades
derigenom att blifva sina egendomliga stillagar
otroget och sökte, ehuru på längden utan framgång, att
täfla med oljemåleriet i framställningen af figurrika
kompositioner, med perspektivisk fördjupning och mer
eller mindre naturalistiska detaljer. Det förlorade
derigenom efter hand sin monumentala karakter,
nedsjönk till slö handtverksmässighet och gick sin
undergång till mötes. En bidragande orsak dertill var
äfven protestantismens ringa benägenhet för kyrklig
konst, för prydnad i bild och färg. Utestängdt
från de stora uppgifterna, krympte glasmåleriet
småningom samman till ett kabinettsmåleri af enstaka
smårutor med vapensköldar, allegoriska, historiska och
genreframställningar m. m. I denna form bibehöll det
sig långt in på 1600-talet i de sydtyska, schweiziska
och flandriska städerna och torde ej häller i Norden
hafva varit alldeles obekant. Under 1700-talet kan
glasmålningen,
i den mening ordet här är taget, sägas hafva
upphört. Återuppväckt eller snarare återupptäckt
på 1800-talet, har den länge förgätna konsten å nyo
kommit till heders och utöfvas med stor framgång i
både England, Frankrike och Tyskland, synnerligen i
München. – Målade glasfönster från olika perioder af
medeltiden finnas i behåll i en mängd, i synnerhet
katolska, kyrkor i hela vestra Europa. Jämväl i
Sverige hafva sådana sannolikt funnits i de flesta
ansenligare kyrkor, men af liknöjdhet och okunnighet
blifvit förstörda. Ännu eger dock en eller annan
Gotlandskyrka (Lye, Dalhem) sina gamla praktfulla
glasmålningar i behåll. Prof af äldre glasmålningar
finnas så väl i Statens historiska museum som i
konung Karl XV:s samling; den senare är i synnerhet
rik på sydtyska arbeten från 1500- och 1600-talen.
Upk.
Glasperlor l. Sandperlor, de bekanta små perlor, som
allmänt begagnas till perlbroderier. Tillverkningen af
dessa perlor har sitt säte på ön Murano vid Venezia
och är en ganska betydande industri. Glasrören,
som utgöra råmaterialet, tillverkas på stället, och
mycken omsorg och kostnad nedläggas på att förfärdiga
glas af de skönaste och mest omvexlande färger,
för hvilket ändamål olika metalloxider begagnas. För
åstadkommande af de röda färgnyanserna användes guld,
och årliga konsumtionen deraf skall uppgå till öfver
10,000 dukater (85,000 kr.). – Rören aflemnas från
glashyttan i längder af 1 m. Dessa sorteras först
efter grofleken och afskäras derefter i bestämda
längder, hvarvid erhållas de i handeln förekommande
s. k. stråperlorna. För de vanliga perlorna afskäras
rören ytterligare, sedan de förut genom siktning
befriats från skärfvor och felaktiga perlor. Sedan
perlorna sålunda fått sin tillbörliga storlek,
återstår att befria dem från de skarpa kanterna och
gifva dem deras runda form, hvilket åstadkommes genom
att upphetta dem till nära smältningstemperatur. Men
för att dervid förhindra hålens igengroende,
inknådar man först perlorna uti med vatten utrörd
deg af lera, kalk, gips och kol, hvilken intränger
i hålen. De upphettas derefter till rödglödgning i
stora roterande kopparcylindrar tillsammans med en
mycket eldfast sand, hvarvid både genom nötningen
och den starka värmen alla skarpa kanter borttagas
och perlorna erhålla sin runda form. Genom sanden
förekomines perlornas sammansintrande. Efter
afsvalning befrias de genom siktning från sanden
och derefter genom kraftiga skakningar i linnepåsar
och ytterligare siktning från den i hålen sittande
degen. Derefter poleras de genom skakning i påsar
tillsammans med hvetekli, och slutligen sorteras
de, hvilket sker derigenom att de uppläggas på
lindrigt sluttande bord, utför hvilka de runda
perlorna under sakta ihållande skakningar rulla
ned, under det de kantiga stanna qvar. Slutligen
uppträdas perlorna på trådar och utsändas i handeln.
C. A. D.
Glasrör, tekn., utgör den form, hvaruti glas, som
vidare skall förarbetas, säljes och försändes. Sådana
rören komma från glasbruken, hafva de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
