- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
1297-1298

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Globulin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oftare förr än nu detta medel mot blodbrist (bleksot)
och kronisk magkatarr. Det har äfven varit brukligt
att med dessa stålkulor bereda s. k. stålbad, genom
att upplösa 1 till 4 kulor i vatten och slå denna
lösning i badet. O. T. S.

Globulin. Se Ägghvita.

Globulös (Fr. globuleux, af globule, dimin.
af globe, Lat. globus, klot), klotformig.

Globus hystericus (af Lat. globus, klot), med., ett
i hysteri ofta förekommande symtom, som består i en
subjektiv känsla af en från maggropen till svalget
uppstigande kropp, liknad vid en kula. Huru denna
känsla uppkommer är ännu icke fullt utredt. Somliga
anse den bero på en antiperistaltisk sammandragning
af matstrupens och svalgets muskler; sannolikare är
den åsigt, som betraktar den blott som en abnorm
innervation i känselnerverna eller en "visceral
paralgi". Stundom kännes denna uppstigning ända
från lifmodern, och i folkspråket heter det
derför att "modern stiger upp". Symtomet har
analogi med den uppstigande "aura", som ofta
inleder ett epileptiskt anfall. Genom konstant
elektrisk ström på halsen har man stundom lyckats
häfva detta besvärliga symtom. Jfr Hysteri.
F. B.

Glocester, oriktig form för Gloucester (se d. o.).

Glocker, Ernst Friedrich, tysk mineralog,
f. 1793, blef 1842 professor i mineralogi i
Breslau. Med stor ifver vinnlade han sig om
den geologiska undersökningen af Schlesien,
Lausitz, Mähren o. s. v. Hans hufvudarbete är
Geognostische beschreibung der preussische Oberlausitz
(1857). Dessutom skref han en stor mängd afhandlingar
i tidskrifter, äfvensom ett par större arbeten. Såsom
mineralog inlade G. stora förtjenster; deremot stod
hans behandling af paleontologiska ämnen icke i
jämnbredd med vetenskapens dåvarande ståndpunkt. För
några förseelser såg han sig tvungen att 1854 taga
afsked från sin profession och lefde derefter som
privatman i Stuttgart till sin död, 1858.

Glogau. 1. Grossglogau, stad och fästning i preussiska
regeringsomr. Liegnitz (prov. Schlesien), vid
venstra stranden af Oder. 18,041 innev. (1875),
hvaraf omkr. 1/3 katoliker. G. var redan i
11:te årh. en folkrik och befäst stad. 1630 gjorde
kejsar Ferdinand II den till en gränsfästning mot
Polen, hvilken sedermera väsentligen utvidgades och
förbättrades. 1632 eröfrades staden af de förenade
svenskarna, sachsarna och brandenburgarna, återvanns
1633 af de kejserlige, men togs d. 24 April 1642
genom storm af Torstensson, hvarefter svenskarna
innehade den till 1648. Den 10 Mars 1741 eröfrades
staden af preussarna, hvilka den sedan tillhört
med undantag af åren 1806–14, då den hölls besatt
af fransmännen. – 2. Ober- l. Klein-glogau, stad i
preussiska regeringsområdet Oppeln (Schlesien). 4,791
innev. (1875).

Gloire [glåar], Fr. (Lat. gloria), ära, glans.

Glomaci. Se Daleminzer.

Glommen, Norges och hela den skandinaviska halföns
största elf, har sitt upphof i Vigelniptjernet i
östra delen af Tydalens socken i Söndre Trondhjems
amt, flyter genom Vigelsjön och

den 21 km. långa Aursuensjön, går derefter än i
vestlig, än i sydlig riktning förbi Röros genom
Österdalen, Solör och Vinger. Vid staden Kongsvinger
kröker elfven af mot vester, samt flyter genom Odalen
och Romerike, hvarest den, i Näs socken, upptager
Vormen, som kommer från Mjösen och är aflopp för
det gudbrandsdalska flodområdet. I närheten af
Fets jernvägsstation går G. in i den 30 km. långa
sjön Öjeren. Vid sitt utflöde ur denna bildar
han det smala vattenfallet Mörkfossen. Derefter
rinner han genom Smålenene, hvarest han 33 km. från
utloppet utsänder Kjölbergelfven, med hvilken
han längre ned åter kommer i förbindelse genom
Visterfloet, sedan han vid Sarpsborg bildat det 21
m. höga vattenfallet Sarpsfossen. Vid Fredriksstad
faller G. uti Skagerack. Längd 567 km. De vigtigaste
bifloderna äro, utom Vormen: Folla, Atne-elfven, Rena,
Flisa och Skadsen. O. A. Ö.

Gloria (Lat. gloria). 1. Rykte, ära, glans,
härlighet. – Gloria Altissimmo, Suorum Refugio,
"ära åt den högste, de sinas tillflykt", ett
af Gustaf II Adolfs valspråk (med anspelning på
begynnelsebokstäfverna i Gustavus Adolphus,
Suecorum Rex). – Sic transit gloria mundi, "så förgår
verldens härlighet", början af en latinsk kyrkosång,
hvilken sjunges, då påfven vid kröningen bäres i
procession till S:t Peters altare, hvarvid samtidigt
en linruska uppbrännes. – 2. Målarek. (Lat. nimbus;
Fr. nimbe, gloire, auréole), ett glänsande sken
eller en ljusring kring en persons hufvud, helgonsken,
strålglans. – De antike skalderna läto ofta gudarna
uppträda på jorden omgifna af ett glänsande moln
("Pallas nimbo effulgens" o. d.), hvilket antikens
målarekonst stundom återgaf medelst en strålkrans
kring gudens hufvud. Den kristna konsten upptog
ganska tidigt glorian såsom en symbol för helighet,
och i Ravennas mosaiker (400-talet) träffas glorian
jämväl kring kejsares och kejsarinnors hufvud. I
början betecknade man aflidna personer med en rund
och lefvande med en fyrkantig glorieskifva. Snart blef
dock den runda skifvan den vanliga. I Kristusglorian
inlade man oftast ett kors, af hvilket tre armar
voro synliga, och den fjerde doldes af hufvudet
(korsgloria), eller ock omgaf man Kristushufvudet
med en strålgloria, i hvilken korsformen lätt
skönjes. Kristusfiguren finnes äfven framställd
med en hela kroppen omgifvande, spetsigt elliptisk
gloria (Ital. mandorla, Fr. amande mystique). Olika
grader i rang bland öfriga heliga personer (madonnan,
apostlar, martyrer, profeter o. s. v.) betecknades
stundom genom att gifva glorian olika färger (guld,
silfver, rödt, grönt och gult). – I den äldre konstens
alster synes glorian alltid bakom hufvudet, dragen
som en cirkel med näsroten till medelpunkt; i senare
tiders framställningar är behandlingen friare, och
man ser i dem ofta glorieskifvan eller glorieringen
lagd öfver hufvudet. – 3. Benämning på den del af
den katolska mässan, som inträder efter "Kyrie",
och hvars begynnelseord äro Gloria in excelsis Deo
("Ära vare Gud i höjden"). Jfr Doxologi. – Gloriera,
förhärliga sig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:18 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0655.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free