- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
1301-1302

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Globulin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

innev. (1881). Katedral (grundlagd i slutet af
1000-talet), i normandisk stil, en af de vackraste
kyrkor i England. Genom G.-Berkeley-kanalen, som
tager sin början i staden, har G. blifvit en vigtig
handelsstad. 1873 egde den 235 fartyg om 9,847 tons
drägtighet. 1879 infördes varor till ett värde af
46,5 mill. kr. och utfördes britiska produkter för 1,2
mill. kr. Industrien är numera obetydlig. G. hette i
äldre tider Gleouanceaster och uppgifves af Beda (som
skref på 700-talet) hafva varit en af de förnämsta
städer i landet. – 3. Stad i nord-amerikanska
staten Massachusetts, nära södra änden af halfön Cap
Ann. Omkr. 15,400 innev. Torsk- och makrillfiske.

Gloucester [glåster], hertigar (dukes) och grefvar
(earls) af G. 1. Robert, earl af G., konung Henrik
I:s oäkta son, stod i striden mellan Matilda och
Stefan af Blois på Matildas sida och tillfångatog
Stefan i slaget vid Lincoln (1141). Död 1146. –
2. Gilbert de Clare, earl af G., stod i början på
Simons af Montfort sida i striden mellan honom och
konung Henrik III, deltog i slaget vid Lewes (1264)
och var en af de fem baroner, som bevistade 1265 års
parlamentssammanträde. G. bröt snart med Montfort
och kämpade i den kungliga härens led vid Evesham
(1265). Då Henrik III dog (1272), var G. en af de
förste, som lofvade att hålla riket till handa åt
Edvard I, hvilken vistades i främmande land. 1289
hade G. en enskild fejd med grefven af Hereford,
för hvilket brott mot landsfreden båda herrarna af
parlamentet dömdes till böter och fängelse. 1290
gifte G. sig med Johanna, Edvard I:s dotter. Död
1295. – 3. Thomas af Woodstock, hertig af G., earl
af Buckingham, Edvard III:s yngste son, f. 1355,
trädde i spetsen för oppositionen under Richard II:s
regering, men blef 1397 arresterad och förd till
Calais, hvarest han d. 24 Sept. s. å. afled, såsom det
antages, mördad på Richards befallning. – 4. Humfrey
af Lancaster, hertig af G., konung Henrik IV:s
yngste son, var efter sin broder Henrik V:s död (1422)
riksföreståndare i England till 1429. G. hade mäktiga
fiender i sin brorson Henrik VI:s gemål, Margareta,
och i konungens gunstling, hertigen af Suffolk. Dessa
lyckades slutligen störta honom. Han anklagades för
högförräderi, fängslades och mördades i fängelset
(1447). – 5. Richard, hertig af G. Se Richard,
konungar af England. – 6. Henry, hertig af G., konung
Karl I:s son, f. 1640, uppfostrades under Cromwells tid
på ön Wight och begaf sig sedan till Nederländerna,
hvarifrån han återvände med sin broder Karl II till
England 1660. Död s. å. – 7. William Henry, hertig af
G., prins Fredericks af Wales son, Georg III:s broder,
f. 1743, ingick 1766 hemligt äktenskap med grefvinnan
af Waldegrave, hvilket gaf anledning till häftiga
parlamentsdebatter. Död 1805. – 8. William Frederick,
hertig af G., den föregåendes son, f. 1776, d. 1834,
legitimerades vid sin förmälning med Georg III:s
dotter Maria, 1816, och fick titeln kunglig höghet.

Glover [glöver], Richard, engelsk skald, f. 1712,
d. 1785, under flere år medlem af

parlamentet, utgaf 1737 hjeltedikten Leonidas, som af
whigpartiet helsades med jubel, samt offentliggjorde
dessutom ballader, sorgespel m. m. Hans Memoirs
of a celebrated literary and political character,

som utkommo 1804, gåfvo anledning till att man trodde
G. vara författare till de ryktbara brefven af Junius.

Gloxinia L’Her., bot., växtslägte
af fam. Gesneraceae, kl. Didynamia L.,
ordn. Angiospermia. Det innefattar några få (omkr. 6)
i Amerikas tropiska trakter växande arter. Dessa
äro örter med motsatta blad. En mängd former –
de flesta hybrider, hvilka inom detta slägte lätt
uppkomma – odlas såsom krukväxter och höra till de
vackraste och mest omtyckta bland sådana. Ofta odlade
arter äro G. speciosa Ker. och G. maculata L’Her.
Ldt.

Gluchov, stad i ryska guvern. Tjernigov. 13,398
innev. (1878). Omkr. 7 km. från staden nära byn
Polosjek finnes ett vidsträckt lager af porslinslera,
som förser nästan hela landets porslinsfabriker
med råmaterial.

Gluck, Christoph Willibald, tysk tonsättare och
opera-reformator, föddes d. 2 Juli 1714 på godset
Weidenwang vid Neumarkt i Oberpfalz, der hans fader
var skogvaktare. Han sattes 1726 i en jesuitskola
i Böhmen och kom 1732 till Prag, hvarest han under
Czernohorsky fortsatte sin musikaliska uppfostran
och lärde violoncell, allt under det han lifnärde
sig genom att sjunga i kyrkorna och i närgränsande
byar tjenstgöra såsom bondspelman. 1736 fann han en
beskyddare i furst Melzi, hvilken tog honom med sig
till Milano och lät honom fullkomna sina studier i
harmoni för Sammartini. Snart började han skrifva
operor i det gängse italienska maneret: Artaserse
(1741), Demofonte, Cleonice, Siface, Fedra m. fl., och
det bifall alla dessa vunno föranledde en inbjudning
till London, 1745, der han likväl icke gjorde lycka
med sin La caduta dei giganti (1746). Emellertid
tog hans stil nu intryck så väl af Händel – hvilken
om honom lär hafva fällt det hårda yttrandet:
"G. kan icke mera kontrapunkt än min kock" – som af
Rameau, hvars operor han vid ett kort besök i Paris
samtidigt lärde känna. I Wien uppfördes 1748 G:s opera
Semiramide. 1749 var han i Köpenhamn, der han skref
Tetide. Redan i dessa stycken röjas spår af ett nytt
skrifsätt, och de blifva tydligare i Telemacco (Rom
1750) och La clemenza di Tito (Neapel 1751), ur hvilka
han senare lånade flere sidor för sin "Armide" och
"Iphigénie en Tauride". Genom ett rikt giftermål med
Marianne Pergin (1750) blef G. ekonomiskt oberoende,
och förnäma beskyddare skaffade han sig genom att,
sedan han 1754 blifvit hofkapellmästare i Wien,
för hofvets förlustelser skrifva en mängd operor (Le
cinesi
), operetter (Il re pastore) och balletter (Don
Giovanni
), allt medan han samlade sig för allvarligare
dåd. Dessa inleddes redan genom Orfeo ed Euridice
(1762), der man synnerligast beundrade de gripande
chörerna och den uttrycksfulla orkestern. Derpå
skref G. åter diverse "pièces de circonstance",
t. ex. Il parnasso confuso, som spelades af fyra
ärkehertiginnor, med ärkehertig Leopold som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:22 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0657.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free