Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glycium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Nyckelbenet fullständigt. Inga bakre
ögonhålsutskott. 13. Lagomyoidae.
2. Nyckelbenet ofullständigt eller outveckladt. Bakre
ögonhålsutskott finnas. 14. Leporidae.
Båda de här upptagna underordningarna, af hvilka
den förra är långt artrikare och omfattar nära
åtta niondedelar af alla kända gnagare, förekomma
i Sverige. Den talrikaste familjen är Muridae,
som innehåller öfver 300 arter och är den för hela
ordningen mest typiska liksom den mest härdiga
och kosmopolitiska. Endast fem af de fjorton
familjerna tillhöra Sveriges fauna, nämligen
mössdjuren (Muridae), hasselmössen (Myoxidae),
bäfrarna (Castoridae), ekorredjuren (Sciuridae)
och hardjuren (Leporidae), med tillsamman
21 arter, hvaraf 2 uppgifna för Sverige,
men osäkra, 1 tam och 1 sannolikt utdöd.
C. R. S.
Gnaphalium L., bot., farm., växtslägte, af
nat. fam. Synanthereae Rich., kl. Syngenesia L., med
alla blommorna rörformiga, i disken 2-könade, i kanten
honblommor, och alla pistillerna med 2-klufvet märke;
skalfrukterna äro försedda med hårpensel och fästet
bart. Från detta slägte har i en senare tid afsöndrats
slägtena Helichrysum (se d. o. och Eternell) samt
Antennaria (se Kattfot). Till Gnaphalium föras
i svenska floran 6 arter jämte några varieteter,
hvilka alla äro mindre örter, ofta ulligt ludna,
med hela, smala blad och små, oftast tättsittande
blomkorgar, samlade i hufvud eller ax, mera sällan
i qvast. G. arenarium har hinnaktiga, glänsande,
citrongula (stundom pomerans-gula) holkfjäll och
svafvelgula blommor, hvilka torkade bibehålla sig
oförändrade och bilda ett slags gula eterneller. Den
förekommer på sandhedar i de sydligaste landskapen,
samt på Gotland och Öland. Dess blommor, Flores
Stoechadis citrinae, hafva begagnats såsom kraftigt
urindrifvande, för hvilket ändamål äfven nyttjats
den sydeuropeiska, välluktande G. Stoechas
L. (Fl. Stoechadis neapolitanae). Flere andra
arter hafva äfven begagnats i medicinen. De vanliga
immortell- eller eternell-kransarna, som ofta läggas
på grafvar, äro af G. orientale L., som härstammar
från ostindiska öarna och odlas i stor skala i södra
Frankrike. G. Leontopodium Scop., tyskarnas Edelweiss
(Fr. Patte du lion), är omtyckt såsom en vacker
minnesblomma från södra Europas högre alptrakter,
hvilkens snöhvitt ulliga blomkorgar bilda ett slags
eterneller. O. T. S.
Gnarp, socken i Helsingland, Gefleborgs län,
Bergsjö tingslag. Arealen 33,330 har. 3,123
innev. (1880). Konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Upsala stift, Helsinglands norra kontrakt.
Gnauth, Gustav Adolf, tysk arkitekt, f. 1840 i
Stuttgart, var 1870–72 professor vid dervarande
polytekniska skola och blef 1877 direktör för
konstslöjdskolan i Nürnberg. G. har under
upprepade studieresor uti Italien och Grekland
utbildat sig till en af Tysklands mest framstående
byggnadskonstnärer. Han tillämpar på ett originelt
sätt den italienska renaissancens former, men ledes af
sin måleriska fantasi gerna öfver till barocken. Hans
första och vackraste byggnad är Villa Siegle vid
Stuttgart. Efter den följde den würtembergska
Vereinsbank, Villa
Conradi och åtskilliga intressanta privathus i
Stuttgart, för hvilka han nog starkt användt
sgraffito-dekoration. Derjämte har G. inlagt
stora förtjenster om konsthandtverket genom
sina mönstergilla teckningar för konstsnickeri-
och guldsmedsarbeten m. m. samt den förträffliga
månadsskriften "Das kunsthandwerk" (1874–75, i
förening med B. Bucher).
Gneditj, Nikolaj Ivanovitj, rysk skald, f. 1784,
död 1833, var 1803–17 anställd i ministeriet för
folkundervisningen och blef slutligen medlem af
akademien. Hans förnämsta arbete ar en i originalets
versform gjord öfversättning af Homeros’ "Iliad"
(1831). Han diktade idyller och lyriska stycken samt
gjorde öfversättningar från Shakspeare, Voltaire
m. fl. Hans samlade arbeten utgåfvos 1833.
Gneis, petrogr., en inom urformationen ytterst
allmänt förekommande, kristalliniskt skiffrig, ej
sällan tydligt lagrad bergart med qvarts, fältspat och
glimmer till beståndsdelar, hvilka innehafva parallel
anordning, så att bergarten i en viss riktning
(skiffringsriktningen) klyfver sig lättare än i
någon annan, och i tvärbrottet visar ett striminigt
utseende. Alltefter den i gneisen ingående glimmerns
mängd och mer eller mindre regelmässiga anordning är
skiffrigheten mer eller mindre tydligt utpräglad. Om
glimmerns mängd är ringa i förhållande till de
öfriga beståndsdelarna, och om glimmerbladens ytor
äro vända åt alla möjliga riktningar, kan gneisen
ofta komma att ganska mycket likna granit. Den
kan då kallas granitgneis, och det är i många fall
mycket svårt att afgöra huruvida bergarten verkligen
är en gneis eller en granit. – Efter den ingående
fältspatens färg skiljer man mellan röd gneis och
grå gneis. Om andra mineral ingå i sammansättningen,
antingen jämte glimmern, eller ersättande denna, får
bergarten namn efter dessa, t. ex. hornblendegneis,
protogingneis, granatgneis, grafitgneis och
jerngneis (magnetitkorn). Genom fältspatens
utbildning i större, kristalliniska partier uppkommer
s. k. ögongneis. - Gneisen har inom Sverige en stor
utbredning och förekommer, såsom verkliga berg och
kullar, ofta öfver stora vidder, inom nästan alla
provinser. Den innehåller stundom kalkstenslager
samt malmförekomster. Den nyttjas som byggnadssten
(till brohvalf, trottoarer, trappor m. m.) samt
till tuktad gatsten. Den är en af de bergarter, som
sammanföras under benämningen kristalliniska skiffrar.
E. E.
Gneisenau, August Wilhelm Anton Neithardt von,
grefve, preussisk fältmarskalk, föddes 1760,
ingick 1780 i österrikisk militärtjenst, 1781
i ansbach-baireuthsk och medföljde de trupper,
som, på grund af fördraget med England 1782,
öfversändes till Amerika. Efter freden (1783)
lemnade han krigstjensten, men inträdde 1785 i
preussisk tjenst. Under fredsåren sysselsatte han
sig med trägna militära och politiska studier samt
med landthushållning. Under kriget med Frankrike
1806–07 utmärkte han sig genom det lysande försvaret
af Kolberg. Såsom biträde åt Scharnhorst och andra
framstående män medverkade han kraftigt vid arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
