Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnosspelius, Vilhelm Teodor - Gnosticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvärfvat sig anseende såsom grundlig musiker. Han är
äfven känd såsom förträfflig qvartettspelare. G. har
komponerat bl. a. Davids 98 psalm, Sonat för violin
och piano, Jubelkantat vid Lunds universitets
jubelfest 1868 och ett Kyrie för blandad chör samt
äfven uppträdt som skriftställare, senast med en
skarp granskning af J. A. Josephsons koralförslag
(1880). 1845 blef G. ledamot af Musikaliska akademien.
A. L.
Gnosticism (af Grek. gnosis, kunskap, vetande)
kallas med ett gemensamt namn åtskilliga i den kristna
kyrkans första århundraden gjorda försök till en
spekulativ omtydning af kristendomens historiska
innehåll. I den äldsta grekiska öfversättningen
af G. T. ("Septuaginta") och i den apokryfiska
skriften "Vishetens bok" brukas ordet gnosis i
betydelsen af kunskap om den sanne Guden, i N. T. i
betydelsen af frälsande kunskap om Gud i Kristus. I
det senare talas äfven om en falsk gnosis. Hos de
äldre kyrkofäderna förekommer detta ord både i god
och dålig mening. Klemens från Alexandria kallar
den upplyste kristne en gnostiker, men skiljer
tillika mellan sanne gnostiker och anhängarna af
de från evangeliets enfald bortkomna och derför
af kyrkan förkastade systemen. Det är dessa,
som i allmänhet förstås med gnostiker. Man har
velat härleda gnosticismen från en på kristendomens
område inträngande hednisk filosofi, i synnerhet den
neoplatonska. Men nyare forskningar hafva ådagalagt,
att det ej förhåller sig så. Gnosticismen leder
fast mera sin upprinnelse från det inom den tidens
judendom allt mera stegrade supranaturalistiska
åskådningssättet, som ej medgaf något omedelbart
samband mellan Gud och verlden. På denna ståndpunkt
skilde man från Gud och personifierade hans skapande
och uppenbarande verksamhet – den gudomliga visheten,
ordet (memrá), härligheten schekiná). Denna tendens
att personifiera Guds verksamhet och egenskaper gjorde
sig gällande ej blott i den af alexandrinsk filosofi
inspirerade "Vishetens bok", utan äfven inom den
palestinensiska judendomen (t. ex. i targumim, de
arameiska parafraserna öfver G. T.). Den röjer sig
äfven i N. T. (t. ex. på de ställen, der den mosaiska
lagen säges vara gifven genom änglar, Gal. 3: 19;
Hebr. 2: 2) samt hos de äldste kyrkofäderna och är
den gemensamma rot, från hvilken judarnas kabbala
och gnosticismen framvuxit. Den judisk-kristna
skriften "Klementinska homilierna" (från början
af 2:dra årh.) framställer verldens skapelse och
lagens gifvande såsom förmedlade genom Visheten
(Sophia) och skiljer i G. T. mellan äkta och oäkta
beståndsdelar, de senare härrörande från andar af en
lägre ordning. Men visheten är ej skild från Gud;
hon är blott hans "demiurgiska (verldsgestaltande)
hand". De klementinska homiliernas ståndpunkt kan
derför ej anses gnostisk, ehuru i denna skrift finnas
ansatser till gnosticismen. – Boken Baruch (som ej
må förvexlas med den liknämnda skriften bland G. T:s
apokryfer) betecknar öfvergången från judekristendom
till gnosticism. Hon omtalas ej före midten af 2:dra
årh., men är tydligen ett uttryck för gnosticismen (i
trängre mening) uti dess äldsta skede. Ett den högste
Guden underordnadt väsende, Elohim, uppträder här
såsom hans organ vid verldsskapelsen. Elohim är
förmäld med Edem, jordens ande. I förbindelse med
henne skapar han genom sina änglar växterna, djuren
och menniskorna. Efter fullbordadt skapelseverk
lär han känna den högste Guden, hvilkens vilja
han dittills omedvetet utfört, hembär honom sin
hyllning och uppstiger till hans ljusrike. För
att bevara menniskorna från de lägre andarnas
inflytelser beder han den högste Guden sända till
dem ängeln Baruch. Denne talar till Moses, till
profeterna och slutligen till Jesus. Den kristna
uppenbarelsen var således väsentligen densamma som den
gammaltestamentliga, blott med bortrensande af oäkta
tillsatser. Föreställningen om en från det högsta
väsendet skild verldsskapare (demiurg) – som här för
första gången framträder på kristendomens område
– kan således ej, såsom man i allmänhet antagit,
härleda sig från sträfvandet att uppdraga en skarp
skiljegräns mellan judendom och kristendom. Men å
andra sidan är afvikelsen från den rena monoteismen
alltför stor att kunna förklaras annorlunda än genom
hedniska inflytelser. För sådana voro den tidens
judendom och kristendom ingalunda främmande. Tidens
skaplynne var eklektiskt. I synnerhet var Syrien
skådeplatsen för en egendomlig sammansmältning af
judisk-kristna och hedniska idéer. Elohim i Baruchs
bok har sin urbild i den feniciske Tauth l. Toth,
äktenskapet mellan Elohim och Edem i de fornsemitiska
folkens manliga och qvinliga verldsprincip (Baal
och Aschera, Melkarth och Astarte m. fl.). Samma
föreställning återkommer i den senare gnosticismens
eon-par (syzygier). En judisk-kristen gnostiker var
äfven Cerinthus (omkr. 100 e. Kr.), som lärde, att
verlden skapats genom änglar – bland hvilka Elohim
var den förnämste –, och för öfrigt fullföljde samma
tankegång som den, hvilken herskar i Baruchs bok. –
Först hos naassenerna l. ofiterna (af Hebr. nachasch,
Grek. ofis, orm) framstår den gammaltestamentlige
verldsskaparen och lagstiftaren (Jaldabaoth) såsom ett
relativt ondt väsende, som af afund ville utestänga
menniskorna från den högre kunskapen. Den högste Guden
sände till dem en af sina förnämsta änglar i skepnad
af en orm. Menniskorna lyssnade till ormens frestelse
och blefvo verldsskaparens bud olydiga. Derigenom
kommo de till kunskap om godt och ondt, och den högre
verlden uppläts för dem. Jaldabaoth stiftade genom
Moses lagen för att qvarhålla menniskorna i deras
träldom; den högste Guden sände Kristus för att befria
dem. Denna mot den gammaltestamentliga religionen
fientliga riktning fullföljdes till sina yttersta
slutföljder af kainiterna, hvilka framställde alla
G. T:s onda karakterer, med Kain i spetsen, såsom den
sanna religionens hjeltar. En anknytningspunkt till
ofiternas lära finna vi i den feniciska myten om Esmun
(Grek. Asklepios, Lat. Aesculapius), som dyrkades i
skepnad af en orm. – Gnosticismen nådde sin högsta
utveckling och sin mest utpräglade motsats till den
historiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
