Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gobi är i Europa den vanliga benämningen på det stora öckenområde i östra Hög-Asien - Gobineau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djurlifvet är sparsamt representeradt; stora
sträckor äro en liflös ödemark, utan däggdjur, utan
foglar. Bland vilda djur träffar man några idislare,
harar, räfvar, vargar och små gnagare. Bofast
befolkning finnes endast vid gränsen mot Kina, der
arbetsamma kineser alltmer inkräkta på steppen. I det
inre kringströfva nomadiserande mongoler. Karavaner
genomtåga G. i n. ö., mest på linien Kiachta-Kalgan,
som har en längd af 1,570 km. och tillryggalägges
på 37 dagar. Kortare och bättre försedd med
förnödenheter är den sedan 1870 begagnade linien
Nertjinsk-Dolonnor. De hvilka vi väsentligen äro
skyldiga vår kännedom om dessa ogästvänliga nejder
äro Ney Elias, som 1872–73 färdades från Peking genom
G. till Bijsk i Sibirien, och Prsjevalskij, som åren
1870–77 gjorde flere resor genom G.
Gobineau [gåbinå], Joseph Arthur de, grefve
fransk diplomat och skriftställare, född d. 14
Juli 1816 i Ville-d’Avray i närheten af Paris,
beträdde 1849 den diplomatiska banan, fick 1855
anställning vid den franska beskickningen i Persien
och blef 1859 kejserlig kommissarie vid de franska
fiskerietablissementen i Newfoundland. 1861 återvände
han till Persien, förflyttades 1864 som envoyé
till Athen, blef 1868 sändebud i Rio de Janeiro och
transporterades 1872 till Stockholm, hvarifrån han
rappelierades 1877. Skrifter: Les adieux de Don Juan
(1842), La chronique rimée de Jean Chouan et de ses
compagnons (1844), Le prisonnier chanceux och Nicolas
Belavoir (romaner, förlagda till 16:de årh.), Ternove
(roman, skildrande tilldragelser 1814–15), Essai sur
l’inégalité des races humaines (1853–55, ett af hans
förnämsta arbeten), Religions et philosophies dans
l’Asie centrale (1865; 2:dra uppl. 1866), Lecture
des textes cunéiformes (1858), Trois ans en Asie
(1863), Traité des écritures cunéiformes (1864),
L’abbaye de Typhaines (s. å.), Voyage à Terre-Neuve
(1865), Histoire des Perses d’après les auteurs
orientaux, grecs et latins (1869), Souvenirs de
voyage (1872; en samling noveller), La Renaissance
(1873, prisbelönt af Franska Institutet), Nouvelles
asiatiques (1874), Les Pleïades (s. å.; roman),
Amadis (1877; epos) samt Ottar Jarl, conquérant du
pays de Bray en Normandie (1879), i hvilket arbete
G. påvisar sin ätts härkomst från denne nordiske
viking. J. M-r.
Gobius. Se Smörbult-slägtet.
Goblet d’Alviella [gåbble]. 1. Albert Joseph G. d’A.,
grefve, belgisk krigare och statsman, f. 1790, blef
1811 ingeniörofficer i franska armén. Efter Napoleons
fall (1814) trädde han i nederländsk tjenst och fick
sig anförtrodd ledningen af fästningsbyggnaderna vid
Nieuport och Menin. Vid belgiska upprorets utbrott
1830 utnämndes han af provisoriska regeringen
till öfverste och generaldirektör för genikåren
samt senare till generalkrigskommissarie. 1831
blef han krigsminister samt generalinspektör öfver
fästningarna och genikåren. 1832 utnämndes han till
utrikesminister, och såsom sådan bragte han i Maj 1833
till stånd konventionen med Frankrike och England,
hvarigenom
fientligheterna mellan Belgien och Nederländerna upphörde. I
Dec. 1833 lemnade han sin ministerpost och begaf
sig till Berlin såsom belgiskt sändebud, men då
han der ej blef emottagen, begaf han sig till
Lissabon. Under 1837 års uppror gjorde han den
portugisiska drottningen sådana tjenster, att hon
fann sig föranlåten att upphöja honom till grefve af
Alviella. 1839 återvände G. till Bruxelles och blef
minister utan portfölj. 1843–45 ledde han för andra
gången Belgiens yttre politik, men sistnämnda år drog
han sig tillbaka och egnade sig sedan uteslutande åt
sina militära ämbeten. Död 1873. 1864 offentliggjorde
han sina Mémoires. – 2. Eugene G. d’A., grefve,
belgisk publicist och resande, den föregåendes sonson,
f. 1846, började sin bana som advokat och blef 1878
medlem af deputeradekammaren. Han deltog 1872 i den
belgiske generalen Lacroix’ expedition till Sahara,
och efter att hafva åtföljt prinsen af Wales till
Indien gjorde han ett ströftåg i Himalaja upp mot
gränsen af Tibet. Skrifter: Desarmer ou dechoir
(1872), Sahara et Lapponie (1876), Partie perdue
(1877, en belgisk sederoman), Inde et Himalaya
(s. å.) m. fl. G. redigerar för närvarande (1882)
tidskriften "Revue de Belgique".
Goch, stad i preussiska regeringsområdet Düsseldorf
(Rhenprovinsen), vid Niers, ett tillflöde till
Maas. Omkr. 4,500 innev.
Goch, Johann von, egentl. Johann Pupper, en af
reformationens förelöpare, född i Goch, upprättade
1451 i Mecheln ett diakonisshus, hvilket han sedan
förestod. I sina skrifter De quatuor erroribus circa
legem evangelicam och De libertate christiana yrkade
han, i strid med kyrkans åsigt, på en mera augustinsk
uppfattning af frälsningen och ett grundligare studium
af bibeln än som på den tiden var vanligt. Död 1475.
Goda gerningar l. Goda verk (bona opera), de
handlingar, vare sig inre (begär och tankar) eller
yttre (ord och gerningar), hvilka den på Kristus
troende menniskan frambringar i enlighet med Guds
lag, af kärlek till Gud och nästan. De förtjena
icke i någon mån Guds nåd och syndernas förlåtelse
och bidraga således icke till att gifva menniskan
rättfärdighet inför Gud, hvilken vinnes blott genom
tron. Men de äro trons och rättfärdiggörelsens
nödvändiga frukter (Rom. 6; Efes. 2: 8–10), ty "tron
utan gerningar är död" (Jak. 2: 20). Kärleken till
Gud är deras bevekelsegrund; de frambringas således
icke genom något lagiskt tvång, utan af fri vilja
lyder menniskan Guds lag ("frihet från lagen";
Rom. 7: 6). Denna kärlek kan i full mening finnas
endast hos den, som med tro emottagit Guds i Kristus
uppenbarade kärlek; dock kan äfven den icke troende
göra det, som är relativt rätt och godt, om han
följer sitt samvetes röst och den uppenbarelse af
Gud, som är honom gifven. Kärleken – till Gud, oss
sjelfva och nästan – är ock sammanfattningen af alla
goda gerningar, ty "kärleken är lagens fullbordan"
(Rom. 13: 10). En närmare framställning af de goda
gerningarna lemnar den kristliga etiken eller
sedeläran. E. J. Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
