Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gods-hall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byarna Busingen, Räthen och Lowerz förstördes den
af ett bergras från Rossberg d. 2 Sept. 1806,
hvarvid 110 boningshus begrafdes och 457 menniskor
omkommo. Sedan 1875 förer en jernväg från Arth förbi
G. upp till Rigi. Vid G. mötas jernvägslinierna från
Aarau och Zürich samt S:t Gotthardsbanan.
Goldberg, stad i preussiska regeringsområdet
Liegnitz (Schlesien), vid Katzbach. 6,492
innev. (1875). Klädesfabrikation, jerngjuteri och
maskinfabrik.
Goldene aue (Güldene au), en fruktbar, af Helme
(biflod till Unstrut) genomfluten dal i Thüringen,
mellan sydligaste randen af Harz och de midtemot
liggande bergshöjderna.
Goldfuss, Georg August, tysk zoolog och paleontolog,
f. 1782, d. 1848, blef 1804 docent i Erlangen samt
1818 professor i zoologi och mineralogi i Bonn. Han
författade bl. a. Naturbeschreibung der säugethiere
(1812), Physikalisch-statistische beschreibung
des Fichtelgebirges (1817), Handbuch der zoologie
(1818–20), Abbildung und beschreibung der petrefacten
des museums in Bonn (1826), Petrefacta Germaniae
(1827–44; ny uppl. 1862–66), ett stort verk i tre
folioband.
Goldingen (Lett. Kuldiga), stad i ryska
guvern. Kurland, vid Windau, som i närheten bildar
ett vackert fall, Rummel. 4,758 innev. (1878),
Ruiner af ett gammalt slott, som på 1600-talet var
hertigarnas af Kurland residens.
Goldmark, Karl, ungersk kompositör, f. 1832, lät
redan 1857 och sedan upprepade gånger på konserter med
bifall framföra egna kompositioner (sånger, orkester-
och pianostycken), hvarjämte Hellmesberger med sin
qvartettförening framförde hans kammarmusik. Mest
ryktbar blef G. genom konsertuvertyren Sakuntala,
symfonien Die ländliche hochzeit och operan Die
königin von Saba (1875). A. L.
Goldoni, Carlo, Italiens främste komediförfattare,
f. 1707 i Venezia (födelsedagen okänd), fick sina
första intryck af lifvet i sin farfaders hus,
hvilket var en mötesplats för allt hvad Italien då
hade utmärkt inom musik- och teaterverlden. Redan
vid åtta års ålder var han färdig med sin första
barnsliga komedi, och några år senare utförde
han offentligt sin första rol (en fruntimmersrol i
Giglis "La sorellina di don Pirlone"). Sedan fadern
begifvit sig till Rom för att lära läkareyrket,
ville han äfven se sonen beträda en bana, som kunde
betrygga dennes utkomst. G. egnade sig också med all
flit åt studierna, men hans natur, som var starkare
än alla förståndsskäl, drog honom oemotståndligt
åt teatern. Föräldrarnas harm förstod han blidka
med den vinnande godlyntheten i sitt väsende,
lofvande återvända till sina pligter för att nästa
dag åter bryta det med uppriktigaste hjerta gjorda
löftet. Sedan han efter hvart annat uppehållit sig i
Perugia, Rimini, Chioggia, Pavia, Modena och slutligen
på nytt i Venezia, öfverallt studerande lifvet mer än
böckerna och af böckerna med förkärlek antikens och
sitt eget lands förnämste komediförfattare, erhöll
han år 1731 juris doktorsgraden i Padua. Han innehade
derefter åtskilliga anställningar än som
advokat, än som sekreterare hos venezianske
ministerresidenten i Milano, än som genuesisk
konsul i Venezia, en plats, för hvilken han hade
att tacka sitt 1736 ingångna äktenskap med dottern
af en genuesisk ämbetsman. Denna plats bragte honom
emellertid genom oförsigtigt fullgjorda uppdrag stora
ekonomiska förluster, som ytterligare ökades genom
ett bedrägeri, för hvilket han blef offer genom sitt
allt för sangviniska, lättrogna och tillitsfulla
lynne. De vexlande äfventyr och förvecklingar, af
hvilka G:s lif utgjorde en fortlöpande kedja, togo
nu åter fart. Händelserna förde honom slutligen till
Pisa. Han blef der välvilligt upptagen i de högsta
kretsar, medlem af Arcadia under namnet Polisseno och
lät öfvertala sig att återtaga advokatyrket. Detta
öfvergaf han emellertid för att medfölja Medebacs
teatertrupp och under en tid af 5–6 år förse
densamma med nya stycken. Från denna tid egnade sig
G. uteslutande åt dramatiskt författareskap. Inseende
de stora bristerna, de många eftergifterna för
tidens dåliga smak i de försök han dittills gjort med
tragedier, tragikomedier, melodramer och "commedie
dell’ arte" (Momelo cortesan, Il prodigo, Le trentadue
disgrazie d’Arlecchino, La notte critica o. s. v.,
en massa obetydligare föregångare att förtiga),
beslöt han nu att på allvar börja den länge påtänkta
reformen af den italienska teatern och skänka sina
landsmän ett nationelt karakterslustspel, grundadt
på deras egendomliga seder och förhållanden. Vid
G:s uppträdande beherskades den italienska scenen
af tre olika skolor eller smakriktningar. Den ena
hade sitt uttryck i den gamla commedia dell’ arte,
de båda öfriga berodde på ensidig efterhärmning
af spanska och franska förebilder. Den reform
G. eftersträfvade hade förut fåfängt försökts af
Fagiuoli och Chiari. Också fordrades det G:s hela
företagsamhet, fyndighet, energi och smidighet för
att öfvervinna alla de svårigheter, som både publik
och skådespelare uppreste mot reformen. Dertill kom
en konkurrens, som ej skydde några medel, och som
nödgade författaren att ständigt bjuda publiken nya
lockelser, hvarvid ofta hände, att truppens anförare,
"il capocomico", lemnade honom i sticket, då recetten
ej utföll efter önskan. Under de två första åren af
sitt kontrakt gjorde G. ännu åtskilliga eftergifter
för den traditionella smaken, i det hans teaterstycken
blott delvis voro dialogiserade och delvis lemnade
fritt rum för framställarens fantasi. Reformens början
räknas derför egentligast från 1748, då karnevalen
inleddes med uppförandet af La vedova scaltra på
S:t Angeloteatern, ett lustspel, som vann en så
stor och oväntad framgång, att det måste gifvas
trettio gånger å rad. Men denna lysande framgång
väckte tillika bland konkurrenterna en afund och
rivalitet, som gåfvo sig luft i parodier och satirer,
och det ogynsamma mottagande, som L’erede fortunata
året derpå rönte, hufvudsakligen till följd af en
oersättlig skådespelares bortgång, gaf G. anledning
att vid säsongens slut förklara sin afsigt att till
nästkommande år, 1750, rikta S:t Angelo med ej mindre
än 16 nya lustspel. Och löftet infriades med ett
stycke utöfver de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
