Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goldoni ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utlofvade, bland hvilka äro att räkna några af G:s
populäraste, såsom La bottega del caffé och Il vero
amico. G. var nu Venezias mest firade man. Men just
vid denna tid uppstod mellan G. och Medebac en tvist
angående eganderätten till G:s för S:t Angeloteatern
skrifna stycken, efter hvilken det dock slutligen
medgafs G. att utgifva desamma, dock blott i ett
band om fyra stycken årligen. Det första bandet
utkom 1751. Denna tvist följdes emellertid af andra
och slutade med att G. 1753 uppgjorde kontrakt med
egaren till S:t Lucateatern. De häftigaste anfall,
för hvilka G. under denna sin mest lysande period
var utsatt, utgingo från abbé Chiari, men framförallt
från Carlo Gozzi, hvars opposition berodde lika mycket
på literär afund som på en genomgående motsättning i
fråga om bildning, börd och temperament. För svag att
täfla med G. på karakterslustspelets område lyckades
Gozzi för en tid återuppväcka smaken för commedia
dell’arte och understöddes dervid af den berömde
Sacchi, hvilken med sin trupp vid denna tid uppehöll
sig i Venezia. Äfven Chiari, som efter G. arbetade
för Medebac och S:t Angelo-teatern, blef med sina
sinligt retande äfventyrs- och sensationsskådespel
en farlig medtäflare. Då Gozzi uppträdde, hade
G. emellertid redan 1760 antagit en kallelse från
Ludvig XV att öfvertaga ledningen af italienska
teatern i Paris, och då han året derefter tog afsked
af Venezia med lustspelet Una dette ultime sere del
carnevale, egnades honom en till hänförelse gränsande
hyllning. Skådespelarna vid "Théâtre italien" lämpade
sig emellertid föga för karaktersskådespelet. Publiken
ville dessutom lära känna dem i deras italienska
egendomlighet, och G., bunden af sitt kontrakt,
måste sålunda återgå till författandet af stycken
med improviserad dialog. Emellertid egnade han
stor uppmärksamhet åt det franska lustspelet,
hvilket han sjelf senare med framgång odlade, och
gjorde stormande lycka med treaktskomedien Le bourru
bienfaisant (1771), som sedan blef repertoarstycke på
"Théâtre français". En anställning som lärare uti
italienska språket hos Ludvig XV:s döttrar inbragte
honom ett årligt underhåll af 4,000 fr. Revolutionen
beröfvade honom hans beskyddare, och han dog blind
och i yttersta armod d. 6 Jan. 1793, dagen innan
konventet på uppmaning af Marie Joseph Chénier åter
beviljat honom den med civillistans upphäfvande 1792
indragna pensionen.
G: s teaterstycken anses uppgå till och kanske
öfverstiga tvåhundratalet, utgörande utkast
till commedie dell’arte (som blott delvis äro
dialogiserade), allvarliga och komiska operatexter,
tragedier, borgerliga och romantiska dramer samt
lustspel. I de sistnämnda ligger hela hans betydelse,
hans egendomlighet och styrka. Till de förnämsta
räknas utom några redan nämnda: Il ventaglio,
La locandiera, Un curioso accidente samt Pamela
nubile. De äro omvexlande sede-, karakters- och
intrigstycken, de båda första dock öfvervägande,
och röra sig mest på det borgerliga och folkliga
området. De äro oftast aifattade på prosa, stundom
på vers (martelliansk), och på ett umgängesspråk, som
antingen är rent eller uppblandadt med folkdialekt,
stundom blott det senare, och då med venezianskan
till grund. Att hans teaterreform blef så
genomgripande berodde derpå att han förstod
uttränga den allherskande commedia dell’arte genom
att ur densamma, ledd af den romerska komedien, af
renaissancen och fransmännen, framförallt Molière,
utveckla en egen, fullt nationel form och dervid
lät det så småningom försiggående reformerandet
af lustspelet gå hand i hand med reformerandet af
skådespelarekonsten. Hans skriftställareskap led
emellertid af de många privatintressen han under
detsamma måste tillgodose äfvensom af det oroligt
rastlösa producerande, som teaterkontrakten medförde,
och hvaröfver han sjelf klagar i sina memoarer. Men
hans oerhörda produktivitet är å en annan sida ett
af de moment, som mägtigt befordrat hans reform. G:s
styrka ligger snarare i den natursanna och liffulla
skildringen af karakterer och seder och i utförandet
af enskilda situationer än i en konstnärligt genomförd
handling. Och med denna brist sammanhänger svagheten
i genomförandet af karaktererna, hvilka hos honom ej
ega den äkta skaldens konkreta mångsidighet. Han är
en i hög grad lycklig iakttagare och skildrare af
lifvet, men följer ej dess företeelser på djupet,
utan stannar vid ytan. Med all sin framställnings
friskhet och liflighet blifver han ofta tröttande,
emedan han löper ut på bredden, saknande djup och
koncentration. Han införde moralen i det italienska
lustspelet och gaf det ett ärbart innehåll. Men då
han tillika åsyftade en omedelbar förbättring af sina
åhörare och på samma gång ville behaga dem, fick hans
moral en anstrykning af slapphet och svaghet, som hans
vedersakare ej försummat att framhålla. Man har kallat
G. Italiens Molière, hvilket kan vara berättigadt,
om man dermed förstår, att G. är den förste inom
sin konst i Italien liksom Molière i Frankrike. Han
saknade för öfrigt Molières djup och snille samt
storheten i dennes verldsåskådning. G. rörde sig
med framgång egentligen blott inom den borgerliga
sferen, och hans venezianska lokalkomedier torde vara
det mest tillfredsställande af hvad han lemnat. Af
italienska kännare sättas de främst äfven i fråga om
språket. De bibehålla sig också ännu i dag i full
friskhet på den italienska scenen. Italien vördar
alltjämt i G. den förnämste af sina komediförfattare,
och på den nationella grund han lagt för sitt lands
komiska skådebana har den följande utvecklingen
fortgått, under det hans vedersakare Chiari och Carlo
Gozzi snart hemföllo åt glömskan. G:s memoarer, i
hvilka Gibbon tyckte sig finna ännu mera liflighet
och komisk styrka än i lustspelen, utkommo i Paris
1787 under titeln: Mémoires de Goldoni pour servir à
l’histoire de sa vie et à celle de son théâtre. Hans
lefnad och verksamhet hafva för öfrigt blifvit
skildrade af Carrer: "Saggi sulla vita e sulle opere
di C. G." (1823), Gavi: "Della vita" etc. (1826) samt
Meneghezzi: "Della vita" etc. (1827). Den första
af honom sjelf ombesörjda fullständiga upplagan
af hans arbeten utkom 1788 Venezia i 44 band.
Hj. Sdg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
