Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gortjakov, Michail Alexandrovitj - Gortjakov, Alexander Michailovitj - Gosch, Karl August - Gosen, i forntiden ett landskap i Nedre Egypten - Goslar, stad i preussiska landdrosteriet Lüneburg (Hannover)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allierade. 1856 utnämndes G. till ståthållare i Polen
och gjorde sig der känd för humanitet, men kunde
ej förekomma blodscenerna i början af 1861. –
7. Alexander Michailovitj G., den föregåendes kusin,
föddes d. 16 Juli 1798, började sin diplomatiska
bana såsom Nesselrodes attaché vid kongresserna i
Laibach och Verona, blef 1824 legationssekreterare
i London, 1829 chargé d’affaires i Florens, 1832
legationsråd i Wien, 1841 sändebud i Stuttgart
och 1850 derjämte ministre plénipotentiaire
vid tyska förbundsdagen. 1854 utnämndes G. till
sändebud i Wien och förde der Rysslands talan med
sådan skicklighet, att kejsar Alexander 1856 utsåg
honom till utrikesminister. G. bröt med Rysslands
traditionella politik, visade en uppenbar köld för
Österrike, hvars tvetydiga politik under Krimkriget
väckt stort missnöje i Ryssland, och närmade sig
i stället Frankrike. Han bragte till stånd mötet
i Stuttgart mellan Napoleon III och Alexander samt
gjorde om intet kejsar Frans Josefs försök (1860) att
närma sig Ryssland. Stor popularitet förvärfvade sig
G. genom sitt bestämda uppträdande mot Vestmakternas
afsigt att intervenera till Polens förmån 1863 och
utnämndes s. å. såsom belöning till rikskansler. Af
det fransk-tyska kriget (1870–71) begagnade han sig
för att fordra upphäfvandet af den paragraf i 1856
års fred i Paris, som förbjöd Ryssland att hålla
flotta i Svarta hafvet, en fordran, som stormakterna
också beviljade på London-konferensen (Jan.–Mars
1871). G. gjorde nu till den ryska politikens uppgift
att upprätthålla freden, för att derigenom vinna fria
händer i Orienten. Af denna orsak åvägabragte han
trekejsare-mötet i Berlin 1872 och det der grundade
trekejsareförbundet samt förhindrade 1875 utbrottet af
ett krig mellan Frankrike och Tyskland. Vid utbrottet
af upproret i Bosnien och Herzegovina (Febr. 1876)
skyndade G. att tillkännagifva sin önskan att denna
omständighet icke måtte rubba trekejsareförbundet,
men underblåste hemligen upproret. Han uttryckte
sitt lifliga gillande af den österrikiska not
(1876), som uppmanade sultanen till vidtagande
af allvarsamma reformer inom landet, och sökte
göra frågan derom till föremål för behandling på en
konferens i Konstantinopel (1877). Efter att förgäfves
hafva frestat England till en väpnad mellankomst i
Turkiet, förklarade Ryssland ensamt Turkiet krig
(1877) för att såsom det hette "befria de slaviske
bröderna". I sjelfva verket tvangs G. att taga eller
foga sig efter detta steg för att befria den ryska
regeringen från en närgången och pockande opposition,
hvilken fordrade reformer inom Ryssland sjelf, och
för att gifva luft åt den panslavistiska entusiasm,
som tillbakasatt eller otillfredsställd hotade den
bestående styrelsen och hennes politik med allvarsamma
faror af en annan art. G. var under kriget tsaren
följaktig i högkvarteret, deltog i överläggningarna
om San-Stefano-fördraget (Febr. 1878) och sedermera
(Juli 1878) i Berlinkongressen, der Beaconsfields
energiska hållning och Bismarcks anslutning till den
engelska politiken beröfvade Ryssland en del af de
segerns frukter, som det
tillförsäkrat sig i San-Stefano-fördraget. Till
följd af sjuklighet deltog G. dock ej så ofta i
kongressens förhandlingar, och han begagnade sig
af denna omständighet för att reservera sig mot
sina kollegers eftergifter. Tilltagande sjuklighet
nödgade G. att 1880 tillsvidare öfverlemna skötseln
af utrikesärendena åt N. v. Giers, och d. 1 April
1882 tog han afsked från utrikesministerposten,
men bibehöll värdigheten af rikskansler.
Gosch, Karl August, dansk vetenskapsman,
född i Köpenhamn d. 16 Nov. 1832, tog 1855
"magisterkonferensen" i naturvetenskap och bosatte sig
1859 i London (sedan han gift sig med en rik engelska)
samt blef 1862 attaché vid den danska beskickningen
derstädes. 1861–64 utvecklade G. en betydande
verksamhet inom den engelska pressen till försvar
för Danmarks sak gentemot Tyskland och författade
bl. a. en större skrift, Denmark and Germany since
1815 (1862). Hans förnämsta arbete är det kritiska
verket Udsigt över Danmarks zoologiske literatur
(1870–78). Derjämte har han till engelska öfversatt
flere danska arbeten i arkeologi och zoologi.
E. Ebg.
Gosen (Fornegypt. Kesem), i forntiden ett
landskap i Nedre Egypten, i hvilket israeliterna bodde
under sin vistelse i Egypten. Med tillhjelp af fornlemningar
och de uppgifter Moseböckerna lemna kan man tämligen
noga bestämma dess gränser. Östra gränsen utgjordes af
Suez-näset och den befästningslinie, som till Egyptens
skydd var dragen öfver detsamma, södra gränsen af
faraonernas kanal, som ungefär sammanfaller med
den af Lesseps anlagda sötvattenskanalen, och den
vestra af tanitiska Nilarmen. Inom landskapet lågo
städerna On-Heliopolis (vid Matarije, nära Kairo),
Onia (Tel el Jahûdî), Belbês, Pitom (Abu Soliman),
Fakusa (Fâkûs), Suchot, Ramses (Masjûta), Tanis
(San), Pelusium m. fl.
Goslar, stad i preussiska landdrosteiet Lüneburg
(Hannover), vid Gose (ett tillflöde till Ocker) och
norra foten af Harz. Omkr. 10,000 innev. Staden
är omgifven af murar och bär en synnerligen
ålderdomlig prägel. Många af dess forna kloster- och
kyrkobyggnader hafva dock försvunnit eller tjena andra
ändamål. De märkligaste byggnaderna äro torgkyrkan
(i romansk stil, restaurerad efter en eldsvåda 1844),
med bibliotek och ett vigtigt stadsarkiv, rådhuset,
med många intressanta fornsaker, Kaiserhaus
(bygdt omkr. 1050 af kejsar Henrik III), hvilket
till midten af 13:de årh. var kejsarnas residens,
samt det lilla kapellet, som sedan 1820 är allt hvad
som återstår af den gamla, af Henrik III uppförda
dômen, och som bland andra fornsaker förvarar det
s. k. Krodoaltaret. Innevånarna sysselsätta sig
hufvudsakligen med bergsbruk vid det straxt s. om
staden belägna Rammelsberg. Jämte något silfver
och guld vinnes koppar, bly, svafvel, vitriol och
svafvelsyra. – G. lär vara anlagdt af Henrik I
(omkr. 920), var ofta de sachsiske och ännu mer de
saliske kejsarnas vistelseort, var fri riksstad till
1802, kom då till Preussen, 1807 till Westfalen,
1816 till Hannover och 1866 åter till Preussen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
