Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotha ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i arkitekturen, men äfven gaf en bestämd karakter
åt de öfriga bildande konsterna, hvilka för det
mesta ännu intogo en underordnad ställning i
förhållande till byggnadskonsten. Gotiken utgör i
hela sin riktning den mest afgjorda motsats mot den
grekiska konsten. Var den senare ett skönt uttryck för
harmonisk jämnvigt mellan andligt och sinligt, som tog
sig form i enkelt danade, lagom stora, horisontala
byggnadsverk och i en lugn, ädel plastik, så sökte
gotiken ett sublimt uttryck för medeltidsmenniskans
svärmiska supranaturalism genom att upphäfva
jämnvigten äfven i yttre måtto och tog sig form i
kolossala, uppåtsträfvande byggnadsmassor, höljda af
en fantastisk ornamentik, i hvilken de framställande
konsternas skapelser ingingo såsom mer eller mindre
osjelfständiga delar. Såsom förbindelselänkar mellan
dessa båda ytterligheter stå i utvecklingskedjan den
romerska konsten, den äldsta kristna konsten i Rom och
i Bysans samt den romanska medeltidskonsten. Och om
den sist nämnda i sin byggnadsstil kan betraktas såsom
en spegelbild af den äldre medeltidens öfvervägande
hierarkiska karakter, så var gotiken en skapelse af
den tid, hvars stordåd voro korstågen, hvars blomma
slog ut i riddareväsendet och Mariadyrkan, och hvars
vetenskapliga sträfvande nådde sin spets i skolastiken
– alltså af en tid, hvars grundegenskaper voro
svärmeri, fantastik och abstrakt spetsfundighet. –
Den gotiska arkitekturen sammanhänger med den romanska
i kyrkobyggnadens grundplan, men skiljer sig från den
i konstruktionens och dekorationens karakter. Med
hjelp af den från araberna lånade spetsbågen (som
äfven gifvit stilen namnet spetsbågsstil) ändrades
först konstruktionens hela karakter. Då man förr på
grund af rundbågen haft stora, tunga, qvadratiska
hvalf i hufvudskeppet, vanligen motsvarade af tvänne
mindre å sidoskeppen, kunde man nu med spetsbågen
åstadkomma en lättnad deruti genom införandet af
rektangulära hvalf i midtskeppet, motsvarande
hvart och ett en hvalfkupa i sidoskeppen. Genom
spetsbågen blef sålunda trycket mera verkande nedåt
än åt sidorna, så att man för de lätta hvalfven
icke längre behöfde massiva sidoväggar, utan kunde
utbyta dem mot smala hvalfstöd, som fingo vederlag
i det yttre genom ett utbildadt sträfsystem,
och de mellan dessa stöd liggande väggytorna kunde
småningom upplösas i ofantliga fönster med rosverk
och glasmålningar. Sträfsystemet å kyrkans yttersida,
hvilket jämte spetsbågen blef den vigtigaste insatsen
i den nya stilen, bestod af vertikala sträfpelare och
fria sträfbågar, som, utspringande från de förra,
gåfvo stöd åt midtskeppets öfverdel. I planen
var basilikans långsträckta korsform bibehållen,
men utan krypta, och koret var i den äkta gotiken
försedt med en omgång, såsom fortsättning rundtom
af sidoskeppen, och der utanför en krans af kapell,
motsvarande det månghörniga kor-slutets sidor. Korsets
tvärarm var ursprungligen treskeppig, sedan enskeppig
och i England tvåskeppig; långhuset tre-, ibland
äfven fem-skeppigt. Dimensionerna i längd och höjd
gjordes vanligen ofantliga i jämförelse med den ringa
bredden:
katedralen i Beauvais, som är väldigare än Kölns
i anläggningen, är i midtskeppet 13,4 m. bred
och 43,3 m. hög; Upsala domkyrka 8,9 m. bred och
27,3 m. hög. Förhållandet mellan dessa mått borde
vara sådant, att höjden blef ungefär tre gånger
bredden. – Med denna nya princip i konstruktionen
följde nya detaljformer. Pelarna blefvo knippepelare,
med framsprang kring en rund eller delvis urholkad
kärna. Dessa framsprang kallades knektar (T. dienste)
och tjenade till stöd för hvalfgördlarna. De resa
sig från en gemensam bas och hafva upptill ett
gemensamt, bladprydt kapitälband, som löper kring
dem alla. Genom dessa utsprång och inskärningar få de
en skarpt utvecklad profil, hvilket äfven gäller alla
bågar, gördlar och fönsterposter. Särskildt spela de
stora fönstren en vigtig ingrediens i stilen genom
utbildandet af deras öfre delar till det gotiska
rosverket (T. masswerk), som återkommer öfverallt,
der likartade poster eller stafvar sammanbindas
med hvarandra, såsom i det s. k. triforium, som
inom gotiken ersätter de romanska empor- eller
galleri-öppningarna mellan öfverskeppets fönster och
arkadbågarna åt sidoskeppen. Intrycket af det inre
blir genom allt detta – knippe-pelare med arkad-bågar,
triforium och öfverfönster med rosverk, hvalfok
med utstrålande och hvarandra skärande gördlar –
rikt, djerft och lätt; den rytmiska rörelsen är
mångfaldigad, och enheten verkar storartadt, oaktadt
massan af samverkande detaljformer. – I det yttre
märkas sträfpelarna med sina tillspetsade småtorn,
som kallas fialer, och sträfbågarna, prydda med
rosverk och, på alla diagonalt löpande ytterlinier,
med de små bladknölar, som kallas krabbor. Mellan
sträfpelarna ligga fönstren, med spetsgaflar. Dessa
gaflar äro likaledes prydda med rosverk och krabbor
samt högst upp med en korsblomma, som äfven utgör krön
på alla fialer och torn. Högst upp möter gotikens
egendomliga takgesims, med ett bröstvärns-galleri,
det spetsiga taket, med genombrutet krön, och,
på korsets skärningspunkt, ett särskildt torn, som
kallas takryttare. Hela denna konstiga sammansättning
gör dock ett oroligt intryck, i synnerhet i koret. Men
fasaden är värdig och lugn, med sina horisontala leder
och de väldiga tornen, hvilka djerft resa sig mot
skyn med en pyramidformig spira, som i stenkyrkor är
genombruten. En vigtig del af fasaden äro portalerna,
som perspektiviskt afsneddas inåt mot den af en
stenpost delade porten och i fördjupningarna lemna
plats för en hel mängd af bilder. Dessutom är det
trekantiga bågfältet ofvanför ingångsdörren vanligen
prydt med reliefer, och t. o. m. i de öfver detta
löpande bågarna finnas anbragta rader af obeqvämt och
onaturligt sittande figurer. Hela denna bildverld
utgör ofta uttryck för ett djuptänkt innehåll. –
Den gotiska stilen, som fått sitt namn från ett
föraktfullt uttryck af renaissancens italienare
(stilo gotico = barbarisk stil), uppstod i
midten af 1100-talet i Frankrike, bibehöll sig ren
och ädel till midten af 1300-talet, men urartade
under följande århundrade till en öfverblomstring,
som sist ledde till stilens upplösning med början
af 1500-talet. Gotikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
