- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
1391-1392

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotha ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppkomstort är Paris och dess närmaste omgifning, och Suger,
abbot i St. Denis, var den förste, som använde ett
fullt utbildadt sträfsystem, nämligen vid ombyggandet
af sin kyrkas kor. Sedan utvecklades systemet å
en lång följd af kyrkor, bland hvilka katedralen
i Paris, som ännu står på öfvergångsstadiet, och
dômen i Chartres, som återgifver utvecklingens
alla skiftningar, äro de förnämsta. Friare och
med fullt utbildad fasad framstår Reims’ katedral;
klart utvecklad i det inre är stilen i Amiens’,
och i Beauvais’ hafva måttens djerfhet nått sin höjd.
Men den gotiska arkitekturens perla är S:te Chapelle
i Paris, utfördt af Pierre de Montereau vid midten af
1200-talet, under Ludvig den helige. Sedan kommer
efterblomstringen, med öfverdådig dekoration,
särskildt karakteriserad genom användning i rosverket
af en flammlik form, som fått namnet fiskblåsa.
I Frankrike kallas denna sen-gotiska stil
flamboyant. – Denna i Frankrike skapade stil utbredde
sig först till Nederländerna, der profanarkitekturen
i rådhus och offentliga lokaler utvecklade stor
rikedom. Till Tyskland kom den sent, nämligen
vid midten af 1200-talet, men utvecklade sig der med
en egen storhet i trakterna kring Rhen, i Köln,
Strassburg och Freiburg. I södra Tyskland fick den
ett ståtligt uttryck i Wiens Stefansdôme, och i
Norden alstrade den tillsammans med tegelstilen en
hel klass stora, men enkla och allvarliga kyrkor.
Men mot medeltidens slut sökte man äfven der med
glaseradt formtegel åstadkomma en dekorativ prakt,
som täflade i rikedom med sandstenen. I England
utvecklade sig gotiken ganska sjelfständigt, men
också ganska oorganiskt, till dess den slutligen i
perpendicular style upplöstes i vertikala stafvar och
geometriskt lekande former. I Skandinavien
var Trondhjems domkyrka en ättling af engelsk
gotik; i Sverige härstammade Linköpings från den
tyska modifikationen af stilen, och Upsala domkyrka
gaf exemplet på en ren fransk form. En särskild
ställning intager Italien, der stilen betydligt
modifierades efter landets särskilda smak för
breda rum med stora väggytor för målning, hvarmed
följde, att sträfsystemet inskränktes eller alldeles
upphäfdes såsom onödigt. Dessutom visade italienarna
särskildt lust för att pryda fasaderna såsom
fristående skärmar, och profanarkitekturen nådde
hos dem en oöfverträffad prakt. Samma tycke för
rymliga proportioner tillhörde äfven Spanien, på hvars
gotik den moriska konstens fantastiska dekoration
utöfvat ett icke ringa inflytande. – När gotiken
borttynade, kom renaissancen i dess ställe; men med
den nyromantiska riktningen i början af 1800-talet
har gotiken lefvat upp igen, och i England har den
egentligen aldrig varit fullkomligt försvunnen.

Gotikens skulptur och måleri. Var under den romanska
perioden måleriet den gynnade konsten, så tog nu
skulpturen företrädet, under det att måleriet, utom
i Italien, mest inskränktes till glasmålning. Dess
stil, som förut varit värdig och sträng, blef svärmisk
och sentimental. I plastiken gick Frankrike i spetsen
med de stora portalernas bildcykler, och

exemplet följdes af Tyskland, der Nürnberg blef den
ort, på hvilken konstnärsindividualiteten norr om
Alperna först utvecklade sig. För öfrigt hörde i trä
skurna och målade figurer till tidens vanligaste
skapelser. Måleriet öfvades mest som glasmålning
och miniatyr; men derjämte framträdde en ny och
modern art, tafvelmåleriet, som öfvades af Cimabue
uti Italien redan på 1200-talet och sedan midten
af 1300-talet äfven i Tyskland, der flere skolor
bildades, nämligen i Prag, Nürnberg och Köln, i
hvilka gotikens veka innerlighet och svärmeri stego
till sin höjd norr om Alperna. Uti Italien gjorde
sig skulptur och måleri allt mera sjelfständiga och
fria från arkitekturen och utvecklades, den förra
i Pisa, den senare i Florens, på ett sätt, som lade
grunden för den moderna konsten, ehuru de ännu stodo
under inflytande af gotikens ande. Skulpturens förste
mästare voro de tre store pisanerna, Nicolo, Giovanni
och Andrea, måleriets åter Cimabue samt Giotto och
hans skola. Fra Giovanni da Fiesole dref gotikens
innerlighet och svärmande skönhetslängtan till en
höjdpunkt af supranaturalism, öfver hvilken det ej var
möjligt att stiga, och mot hvilken ungrenaissancens
naturalism kom som en nödvändig och uppfriskande
protest. C. R. N.

Gotiner (Lat. Gothini), ett af Tacitus (1:sta
årh. e. Kr.) omnämndt keltiskt folk, som var bosatt
i södra delen af nuv. Schlesien.

Gotiska språk är det gemensamma namnet på de språk,
som talades af goterna och de med dem närmast
beslägtade folken. Den gotiska språkgrenen bildar
tillsammans med den tyska (l. vestgermanska) och
nordiska grenen den germanska språkfamiljen. Det
vigtigaste af de många gotiska språken är det,
som talades af vest- och östgoterna, och som
företrädesvis kallas det gotiska språket (gotiska
ej gothiska) eller meso-götiska. På detta språk är
den bibelöfversättning affattad, som tillskrifves
Vulfila l. Ulfilas, biskop hos de i Moesien boende
vestgoterna (deraf namnet mesogötiska, som är mindre
lämpligt, bland annat derför att språket äfven var
östgoternas). Gotiskan har i många fall bevarat
ålderdomligare språkformer än öfriga germanspråk –
hvadan den ock blifvit kallad de germanska språkens
sanskrit –, medan den åter i andra afseenden står
på en yngre ståndpunkt. Utmärkande för gotiskan
är det fullständiga bevarandet af e, hvarför öfriga
germanspråk stundom eller alltid hafva a (jfr Got. jer
med T. jahr, Fornsv. ar, Sv. år), den (utom framför h,
r
) genomförda öfvergången af e till i i rotstafvelsen
(jfr Got. itan med T. essen, Sv. äta), bevarandet af
lent s (z) i många fall, der det i öfriga germanspråk
med en för Got. okänd öfvergång blifvit r (jfr
Got. alþiza med T. älter, Sv. äldre), ett antal
reduplicerade verbalformers bevarande i ursprungligare
skick än i öfriga germanspråk (jfr Got. haihalt med
T. hielt, Fornsv. hiolt, Sv. höll), det fullständigare
bevarandet af verbalt medium och af dualis i verben
än i något annat germanspråk m. m. I flere afseenden
öfverensstämmer gotiskan med de nordiska språken,
och dessa båda språkgrenar skilja sig från de öfriga
germanspråken (jfr t. ex. Got. triggvs,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:24:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0702.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free