Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
800-talet omtalas G. såsom skattskyldigt skyddsland
under Sverige. Norske konungen Olof den helige,
stadd på återväg från Ryssland, tvang 1030 med
svärdet den gotländska allmogen att låta döpa
sig. Ungefår samtidigt började stadslif utveckla
sig vid det gamla offerstället Vi, som inom
kort uppväxte till en mäktig handelsstad, Visby
("offerställets stad"), der köpmän från vidt skilda
land hade en samlingsplats. G:s fördelaktiga läge
befordrade stadens tillväxt så hastigt, att han
snart blef en hufvudplats för varubytet mellan
östra och vestra Europa samt en af hufvudstäderna i
Hanseförbundet. Det rika borgerskapet började uppträda
öfvermodigt, befäste staden och pålade G:s allmoge
tullafgifter. Stridigheter uppstodo mellan stad och
land, och detta gaf konung Magnus Ladulås anledning
att 1285 förbinda G. fastare vid Sverige. Konung
Birger Magnusson fastställde 1313 kronoskatten för
G. och Visby till 200 mark silfver (öfver 60,000
kr.). Danska konungen Valdemar Atterdag företog
1361 ett röfvaretåg till det rika Visby, under
hvars murar d. 21 Juli 1361 utkämpades en afgörande
slagtning, i hvilken 1,800 gutar stupade. Staden
plundrades, och en dansk fogde med nödigt krigsfolk
qvarlemnades på ön. Men allmogen slog ihjel danskarna,
och G. förblef tills vidare svenskt. 1394 hemsöktes
G. af de s. k. fetaliebröderna, hvilka intogo staden
och uppförde nya försvarsverk. Konrad von Jungingen,
högmästare för Tyska orden, återställde med väpnad
hand ordningen och ämnade behålla ön. Drottning
Margareta sökte, ehuru förgäfves, med vapenmakt rycka
ön ur ordens våld och nödgades 1408 lösa till sig
G. mot 9,000 rosenobler ("Gotlands lösen"), en summa,
hvartill hvarje hushåll i de svenska landskapen lemnat
bidrag. G. lades ändock under danska kronan. Erik
af Pommern anlade i sydvestra hörnet af Visby stad
en väldig fästning, Visborgs slott, som beherskade
hamn och stad och i långa tider var en skräck för
stad, land och sjöfarten på Östersjön. Visborgs
historia från dess anläggning, 1411, till dess
sprängning af danskarna, 1679, är på samma gång G:s
och Visby politiska historia. Erik, som bosatte
sig på Visborg 1437, idkade derstädes sjöröfveri
i 12 år, trots de krigståg konungarna Kristoffer
och Karl Knutsson riktade mot hans sjöslott. Åren
1449–87 residerade bröderna Olof och Ivar Axelsson
Tott såsom danska länsherrar, sysselsatta, äfven
de, med ett vinstgifvande, mot svenska och lybska
handelsflottorna riktadt sjöröfveri. G. förblef ett
tvistefrö mellan Sverige och Danmark ända till 1570,
då det, genom Stettinfreden formligen afträddes till
Danmark. Genom Brömsebrofreden (1645) öfvergick
G. åter till sitt urgamla moderland, Sverige, som
det sedermera oafbrutet tillhört, med undantag af
en dansk inkräktning 1676–79 och en rysk "invasion"
22 April–18 Maj 1808.
Gotlands vapen är ett hvitt lam, bärande en korsprydd
fana, på röd botten. Landskapet hade fordom titel
af grefskap, men bär sedan 1859, då en af k. Oskar
II:s söner, prins Oskar, utnämndes till hertig af G.,
titeln hertigdöme.
Gotländingen är gästfri, lugn och godmodig samt kär i
sin ö och sitt fosterland, men vill lefva godt och
bo väl, är envis och misstänksam samt en maklig
arbetare. Arbetstiden för legda arbetare är på
G. flere timmar kortare än i sydliga delarna af
fastlandet, ehuru arbetslönen är högre. Allmänt
känd är gotländingens håg för hurtiga, från
forntiden qvarlefvande täflingslekar: spela pärk
(med boll), kasta varpa (med sten), störta stång,
hoppa stikel, springa kapp och draga hank. Vid
"våg" är det än tvänne partier inom socknen,
som mäta sig med hvarandra, än hela socknen, som
utmanar en grannsocken. Dessa nöjen försiggå utan
dryckeslag. Kärleken till sång och spel är allmän
på ön. Folkvisan bevaras och odlas i hvarje stuga,
och de hurtiga gotlandspolskorna utföras på viol af
firade spelmän vid slåtteröl och bröllop.
G:s folkspråk (gotländskan, gutniskan) är jämte
Dalarnas, utan tvifvel Sveriges märkligaste. Det
utgör än i dag, liksom i äldsta tider, en från andra
svenska dialekter skarpt skild munart, delvis af
högst ålderdomligt skaplynne (särskildt i fråga om
ljudförhållandena, mindre i afseende på böjningen,
deri dalmålet är vida mera fornartadt), men delvis
ock (t. ex. i ordförrådet) i högre grad än något annat
svenskt folkmål förrådande utländskt inflytande,
tyskt och danskt, såsom helt naturligt på grund af
de historiska förhållandena. Gotländskan är för
öfrigt den enda svenska dialekt, som egentligen
kan sägas ega en historia, liksom den ensam eger
en verklig literatur. Denna tillhör Sveriges äldsta
literära minnesmärken. Den form G:s språk hade under
medeltiden kallas vanligen forngutniska. Källorna
för vår kännedom om detta språk utgöras dels af en
mängd (öfver 200) runinskrifter från tiden omkr. 1000
till 1572 (särskildt märkas den på Tjängvidestenen,
intressant för sina afbildningar af ett fornnordiskt
skepp, en åttafotad häst m. m., samt den på dopfunten
från Åkirkeby på Bornholm, båda mycket gamla), dels af
åtskilliga literaturalster, nämligen en lagbok för G.,
en mindre sägenartad uppsats om öns äldsta historia
(båda förvarade i handskrift från förra hälften
af 1300-talet), en med runor affattad, tämligen
utförlig kalender (daterad 1328) samt en stadga för
St. Karins gille (af 1443). Af de der framträdande
egendomligheterna i språkformen äro följande de mest
påfallande: bibehållandet af de gamla diftongerna,
som eljest i de aldra flesta svenska dialekter
sammandragits till enkla ljud (t. ex. stain, sten;
auka, öka, oyra, öra), uppkomsten af en ny diftong au
i stället för u näst efter i (t. ex. biauþa, bjuda)
samt öfvergången från långt ä och ö till respektive e
och y (t. ex. kleþi, kläde; dyma, döma). De vigtigaste
forngutniska urkunderna äro utgifna af C. J. Schlyter
(Gotlandslagen och den s. k. Gotlands historia,
1852) och C. Säve (Gutniska urkunder: Guta lag, Guta
saga och Gotlands runinskrifter, 1859) samt ofta
gjorda till föremål för språkliga undersökningar,
senast på ett förtjenstfullt sätt af S. Söderberg
("Forngutnisk ljudlära", 1879).
Den nuvarande gotländskan härstammar i rätt
nedstigande led från forngutniskan, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
