Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken den skiljer sig hufvudsakligen genom en mängd
nya diftonger i de forna långa vokalernas ställe,
t. ex. bäita, bita; böy, by; häus, hus; greit,
gret; tråu, tro; ajöy, adjö. Från öfriga nysvenska
dialekter afsticker den bjärt, men torde mest påminna
om vissa norrländska munarter. Anmärkningsvärdt
är, att de gotländska ljudens historia i mångt
och mycket erbjuder en slående likhet med det
engelska ljudsystemets utveckling. – Bland mer
eller mindre karakteristiska drag – utom de från
forngutniskan ärfda – hos det nuvarande språket
torde följande företrädesvis förtjena omnämnas:
långt a är bibehållet, der Nysvenskan i allmänhet
fått å (t. ex. bat, båt); g, k och sk uttalas hårdt,
äfven framför lena vokaler; g qvarstår med hårdt
uttal efter l, n, r; der svenska riksspråket har
ett stigande tonfall (t. ex. i hästar, ägare), har
gotländskan en sänkning utför tonskalan, hvilket
åstadkommer en synnerligen bjärt framträdande
"brytning". – Öns läge och ringa omfång gör, att
några synnerligen stora skiljaktigheter mellan
olika orters mål icke förefinnas. Den ojämförligt
forntrognaste språkformen förekommer på Fårön,
vid Gotlands nordliga spets. Gotländskan ådrog sig,
till följd af sin från vanlig svenska så afvikande
karakter, tidigt forskares uppmärksamhet. Redan
Haquin Spegel, som en tid var superintendent i
Visby, har i ett efterlemnadt manuskript, "Rudera
Gothlandica" (1683), meddelat ett kort "Register
öfver några Gothländske ord, af hvilka man kan se,
dhet språket varit likt thet äldsta göthiska". Första
tryckta arbete, som i någon mån berör gotländskan,
är J. Schoumachers obetydliga "Dissertatio gradualis
de Gothlandia" (preses J. Steuchius; 1716). Ett
utmärkt arbete, med hufvudsyfte att uppvisa "thet
Gothlendska tungomålets skilnad ifrå Danskonne och
thess merkeliga instemmande med Gjöthiskonne",
är pastor L. Neogards "Gautau-Minning" (1732;
122 sidd. föl. manuskript). C. v. Linné i sin
"Öländska och Gothländska resa" (1741) fäste sig
särskildt vid fårömålet, på hvilket han meddelar
några prof. J. Wallin, biskop i Göteborg, har dels
i sina tryckta "Gothländska Samlingar" (1747), dels
i ett handskrifvet arbete, "Analecta Gothlandensia
Walliniana" (1735–45), meddelat ett och annat om
dialekten. Bland de många senare författare, som
sysslat med gotländskan, förtjena särskildt att nämnas
den 1782 aflidne J. Toftén ("Grammatica antiquae
linguae rusticanae" och "Gotländsk grammatica i kort
Begrep", båda i manuskript) samt framförallt de båda
bröderna C. Säve och P. A. Säve, hvilka i en mängd
handskrifna ordlistor samlat ett oskattbart material
för vår kännedom om deras hemorts språk. Den förre har
dessutom uti ett par smärre uppsatser ("Bemærkninger
over Öen Gotland", i Molbechs Hist. Tidsskr., 1843;
"De starka verberna i dalskan och gotländskan", 1854)
grammatiskt behandlat detsamma, den senare åter i
sina många kulturhistoriska skildringar ("Strandens
sagor", 1873; "Åkerns sagor", 1876; "Skogens sagor",
s. å., m. fl.) redogjort för en mängd gotländska ord,
talesätt, ordspråk m. m. – Jfr för öfrigt i fråga om
hithörande ämnen A. Noreen, "Fårömålets
ljudlära med ledning af C. Säves och P. A. Säves
ordsamlingar", (i tidskriften "De Svenska landsmålen",
B. I, 1879).
Öfver G. finnas åtskilliga beskrifningar,
såsom J. Wallin: "Gothländska samlingar" (1747),
C. G. Brunius: "Gotlands konsthistoria" (1864–66),
A. T. Snöbohm: "Gotlands land och folk" (1871),
C. J. Bergman: "Gotlands geografi och historia"
(3:dje uppl. 1879), P. A. Säve: "Strandens sagor"
(1873). Kbg. E. E. Ad. N-n.
Gotland, grefve af, inkognitonamn, som Gustaf III –
äfven såsom kronprins – använde på sina resor.
Gotlandsmarmor, petrogr., benämning för de varieteter
af på Gotland förekommande öfversilurisk kalksten,
t. ex. korallkalksten och enkrinitkalksten, hvilka,
genom sin fasthet, sitt brokiga utseende och sin
förmåga att antaga en fin polityr, lämpa sig för och
användas till bordskifvor, pelare, ornament o. d. –
De i polerade arbeten af sådan sten ofta synliga,
blyertspennstjocka, tvärdelade figurerna utgöra
delar af stjelkarna till enkriniter (sjöliljor),
hvilka lefde vid tiden för kalkstenens bildande.
E. E.
Gotlands nationalbeväring, en krigsstyrka, som
bildades 1811 genom frivilligt aftal mellan
kronan och Gotlands befolkning, hvilken till
ersättning befriades från hvarje annat slags
krigstjenst. Nationalbeväringen är i det hela
taget en landstorm, med hvilken icke kan afses
annat än hindra mindre fientliga afdelningar att
sätta sig i besittning af ön. Hvarje vapenför man
på Gotland är skyldig att deltaga i beväringen
från 18:de till och med 50:de lefnadsåret
och att under de 10 följande åren i krigstid
biträda vid fältarbeten m. m. Nationalbeväringen
består af 4 infanteribataljoner med 30 kompanier
och 3 fotbatterier på 8 kanoner. Manskapet vid
infanteriet består af jägare (mellan 18 och 30 år
gamla), infanterister (mellan 30 och 45 år) och
reservmanskap (mellan 45 och 50 år). Artillerikåren
har en värfvad stamtrupp om 75 man (i Visby) och 200
man beväring (mellan 21 och 30 år), hvilka uttagas ur
jägarna. Hästar erhållas genom legning. Underbefälet
väljes af manskapet sålunda, att en korpral kommer
på 25 och en underofficer på 50 man. Officerare
utnämnas af konungen liksom vid armén. Öfningarna
pågå sex dagar om året för artillerister och
jägare. Derjämte förekomma särskilda öfningar för
officerare, underbefäl och spel. Manskapet begagnar
under tjenstgöring egna kläder. Kronan består gevär,
remtygs- och utredningspersedlar, som manskapet på
eget ansvar behåller hemma hos sig. Beväringen,
som hvarken i fred eller krig kan föras utom ön,
uppgår till omkr. 8,000 man, med 109 officerare,
bland hvilka 1 militärbefälhafvare (öfverste) och
4 majorer, hvartill kommer 1 artilleribefälhafvare
(kommenderad från ett artilleriregemente). C. O. N.
Gotlandssandsten. Se Gotlandssten.
Gotlandssten l. Gotlandssandsten, petrogr.,
finkornig, grå, på Gotland (vid Burgsvik) förekommande
sandsten, som nyttjas till byggnadssten, slip- och
brynstenar m. m. E. E.
Gotska sandön, ö i Östersjön, 40 km. n. om Fårön,
tillhör Gotlands norra härad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
