Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
schweizisk alpväg bibehålla denna handel och tillika
öppna en kortare och billigare väg för samfärdseln
med Italien. Likaså måste det ligga i Tysklands
och Italiens intresse att jämte de genom Österrike
och Frankrike ledande vägarna få en sådan genom en
neutral stat. Efter långa förutgående undersökningar
och underhandlingar ingingo i Sept. 1869 Schweiz
och Italien en öfverenskommelse att draga en
jernvägstunnel genom berget, från Göschenen på
norra sidan till Airolo på den södra, och derigenom
sammanbinda det schweiziska jernvägsnätet med det
italienska. 1871 förenade sig äfven Tyskland om
företaget. Anläggningskapitalet, förslagsvis antaget
till 187 mill. fr., skulle åstadkommas dels genom
subskription (85 mill. fr., hvaraf Tyskland och
Schweiz hvardera öfvertogo 20 mill. och Italien
45 mill.), dels genom aktier (34 mill.) och
dels genom obligationer (68 mill.), men detta
kostnadsförslag visade sig vida för lågt, hvarför
ett nytt, slutande på 227 mill. fr., uppgjordes på
en konferens i Luzern, Jan. 1877, då af den till
40 mill. fr. uppgående bristen Tyskland och Italien
åtogo sig att hvardera förskjuta 10 mill., Schweiz 8
mill., och de öfriga 12 mill. fr. skulle åstadkommas
genom obligationer. Bolaget, med säte i Luzern,
konstituerade sig d. 6 Dec. 1871. Sprängningsarbetena
togo sin början 1872 såväl från Göschenen
som från Airolo, och d. 29 Febr. 1880, efter
7 år och 5 månaders sprängning, möttes de båda
arbetslagen. Tunneln är 14,944 m. lång, 8 m. bred,
6 m. hög och har en ljusyta af 41 qvm. Högsta punkten
ligger 1,155 m. öfver hafvet, mynningen vid Airolo
1,145 m. och vid Göschenen 1,109 m. Hela kostnaden
för sprängning, skenbeläggning (med dubbla spår)
m. m. anslås till omkr. 60 mill. fr. Antalet af på
båda sidor sysselsatta arbetare, mest italienare,
var 400–2,000. Arbetet leddes af ingeniören L. Favre,
som dog i tunneln d. 19 Juli 1879. – Gotthardsbanans
öppnande för trafik firades högtidligen den 22
Maj 1882.
Gotthelf, Jeremias, pseudonym för författaren
A. Bitzius.
Gottlieben [-liben], köping i schweiziska kantonen
Thurgau, vid Rhen, mellan den egentliga Bodensjön
och Untersjön. Slott, i hvilket Johan Hus satt fången
1415, och i hvilket Kostnitzkonciliet 1418 insatte
påfven Johannes XXIII.
Gottlund, Karl Axel, finsk literatör, föddes d. 24
Febr. 1796 å Strömfors kapellansbol, blef 1814
student i Åbo och 1816 i Upsala, der han förvärfvade
sig ett stort anseende genom sin kännedom om den
finska folkvisan och historien. 1818 utgaf han
afhandlingen De proverbiis fennicis och den första
tryckta samlingen af finska fornsånger, Pieniä
runoja, Suomen pojille ratoksi (Små sånger till
Finlands söners nöje). I etnografiskt syfte företog
han 1821–22 en vandring i Värmlands finnskogar och
fann befolkningen derstädes i ett högst uselt och
eländigt läge. G. beslöt då att emancipera Värmlands
finnar, skaffade dem böcker på finska språket samt
ställde sig i spetsen för en deputation, som till de
då församlade ständerna inlemnade en af 600 personer
undertecknad petition om
vidtagande af åtgärder till lindrande al finnarnas
betryck. Saken ådrog sig stor uppmärksamhet. Många
funnos, som ansågo G. vara en rysk emissarie,
hvilken skulle i Sverige bana väg för det ryska
väldet. Petitionen ledde dock i hufvudsak till
önskadt resultat. Emellertid hade G. utgifvit ett
andra häfte af "Pieniä runoja" (1821), och sedan han
1826 flyttat till Stockholm, utsände han 1828 ett
häfte moderna finska sånger, Wäinämöiset. Samtidigt
sökte han genom ett vidlyftigt tilltaget arbete
göra början till en vetenskaplig literatur på finska
språket. 1828–29 utkom första delen af detta arbete,
Otava eli Suomalaisia huvituksia (Karlavagnen eller
finska förströelser; 2:dra delen 1832), hvilket
innehåller en mängd uppsatser förnämligast i finsk
arkeologi, etnografi och historia. 1834 flyttade
G. tillbaka till Finland, hvarest han 1839 nämndes
till lektor i finska språket vid universitetet. Med
outtröttlig ifver fortsatte han sitt arbete för
finska literaturen, men råkade allt mer och mer i
en skef riktning, som i väsentlig mån nedsatte
hans betydelse såsom skriftställare. Kort efter
G:s återkomst till Finland hade Lönnrot utgifvit
"Kalevala" (1835), hvilken snart följdes af de öfriga
finska fornsångerna. Icke mycket senare började
Castrén sina epokgörande arbeten på den finska
språkforskningens område. I jämnbredd med desse
män trädde G. i skuggan, trots sina obestridliga
förtjenster såsom den der först utgifvit finska
fornsånger och först offentliggjort vetenskapliga
skrifter på finska. Hans lynne förbittrades, han ansåg
sig tillbakasatt och förfördelad; snart isolerade
han sig fullständigt från de öfrige arbetarna i den
finska literaturens tjenst, och allt mer tydligt
framträdde hans egenheter och ensidighet i hvarje
nytt arbete, som han utgaf från trycket. Följden deraf
blef att det mesta, som han efter sin återkomst till
hemlandet publicerade, icke eger stort annat värde
än kuriositetens. Bland hans skrifter må här endast
nämnas hans trenne specimina för professionen i finska
(1850, 1853 och 1863), diktsamlingarna Runola (1840)
och Sampo (1847), en bearbetning och lokalisering
af Fredmans epistlar: Fredmanin lauluja ja loiluja
(1863–64), och Läsning för finnar (1864), en brokig
samling, der hufvudtemat egentligen utgör författaren
sjelf, men der likväl historieforskaren och arkeologen
finna ett och annat af intresse. De af honom utgifna
tidningarna "Suomalainen", 1844, och "Suomi" 1847–49,
utöfvade icke något betydligare inflytande. – G. dog
i Helsingfors d. 20 April 1875. Ett betydande antal
urkunder till belysning af Finlands historia,
hvilka han sammanbragt under sin vistelse i
Stockholm, sålde han 1860 till finska statsarkivet.
R. T-dt.
Gottman, Lorens, målare, föddes i Stockholm 1708
af handtverksmålareslägt. Han blef åldtgesäll 1730,
mästare 1731 och bisittare i ämbetet 1741, men afsade
sig 1746 denna befattning. Samtiden har lemnat flere
vittnesbörd om G:s utmärkta skicklighet äfven inom det
konstnärliga måleriet, dit den högre rumdekorationen
då hörde. En resande utländing gifver honom såsom
landskapsmålare de amplaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
