Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
loford, om hvilkas befogenhet man dock nu har något
svårt att döma, enär, så vidt man vet, inga af
hans landskap numera äro kända. Deremot finnas i
behåll två altartaflor af hans hand: De tre vise
männen, i Maria kyrka i Stockholm, samt Nedtagandet
från korset (1768), i Österby brukskyrka, den
senare efter komposition af Jouvenet. Hvad färgens
klarhet och harmoni beträffar, är sist nämnda arbete
särdeles framstående ; det är äfven af betydande
mått (4,2 m. h., 2,7 m. br.). I öfrigt var det
hufvudsakligast som rumdekoratör G. verkade. Efter
teckning af G. finnes ett historieradt porträtt af
E. Tollstadius, graveradt af Bergqvist. G. afled i
Stockholm d. 16 Febr. 1779. Han var ledamot af målare-
och bildhuggare-akademien. – En son af G., Fredrik G.,
f. i Stockholm 1746, idkade äfven faderns yrke, blef
1780 mästare i målareämbetet och var dessutom, såsom
konstnärligt bildad, någon tid lärare i akademiens
principskola. Efterlemnade arbeten visa, att F. G. med
verklig talang utöfvade det högre måleriet. Han
afled i Stockholm d. 12 Dec. 1801. -rn.
Gottorp, slott i södra delen af Slesvig, ligger på en liten
ö uti innersta delen af Slien, nära intill staden
Slesvig. Redan i gamla tider hade de slesvigske
biskoparna en borg vid namn G., men den låg omkr. 5
km. n. om staden och förstördes 1161 af konungens
ståthållare. Biskopen uppbyggde då den nya borgen, som
1268 genom byte kom i hertig Eriks af Sönderjylland
ego. Dennes son Valdemar IV lät rifva borgen 1288, men
uppbyggde den på nytt 1295. År 1325 pantsattes G. till
den holsteinske grefve Geert och förblef i hans ätt
till 1459. Utan framgång angreps G. 1325 och 1329
af Kristoffer II samt 1416, 1417 och 1426 af Erik af
Pommern. Slesvigs och Holsteins första delning (1490)
företogs på G., och hertig Fredriks del kallades
derefter den gottorpska. Jämväl som dansk konung
(Fredrik I) vistades han merendels på G., der han
äfven afled (1533). Vid den andra delningen (1544)
tillföll G. hertig Adolf, hvilkens slägtlinie fick
sitt namn deraf. Till den hörde hans dotter Kristina
(förmäld med svenske konuugen Karl IX), hans tre
söner, Fredrik II (d. 1587), Filip (d. 1590) och
Johan Adolf (d. 1616), samt den sistnämndes ättlingar
Fredrik III (d. 1659), Kristian Albrekt (d. 1694)
och Fredrik IV (d. 1702, förmäld med Karl XII:s äldsta
syster Hedvig Sofia), alla bekanta genom sin fientliga
hållning mot Danmark, hvilken gaf dem en viss likhet
med Abels ätt i 13:de och 14:de årh., och hvilken
1658 ledde till deras suveränitet i förhållande till
Danmark samt 1713 till indragning af den gottorpska
delen af Slesvig. Från Fredrik IV:s son Karl Fredrik
härstammar det nu regerande ryska kejsarehuset och
från hans broder Kristian August den svenske konungen
Adolf Fredrik och de oldenburgske hertigarna. På
G. fanns ett berömdt bibliotek (grundlagdt 1606)
och en konstsamling (grundlagd 1651), hvilka 1749
flyttades till Köpenhamn. Under krigen 1676–1700 var
G. vid flere tillfällen besatt af danska trupper, och
1721 mottog konung Fredrik IV der ständernas hyllning.
1731–1848 var slottet den kunglige ståthållarens
residens och 1834–48 tillika säte för den
schleswig-holsteinska regeringen och den slesvigska
öfverdomstolen. 1853 inrättades det till kaserner och
begagnas sedan 1865 derjämte till regeringsbyråer. På
G. föddes (1636) Hedvig Eleonora, dotter af hertig
Fredrik III och förmäld med Karl X Gustaf, samt (1710)
den svenske konungen, Adolf Fredrik och (1818) den
danske konungen Kristian IX. E. Ebg.
Gottröra, socken i Upland, Stockholms län, Långhundra
härad. Arealen 5,157 har. 882 innev. (1880). Annex
till Närtuna, Upsala stift, Seminghundra kontrakt.
Gottschalk (gammalt tyskt mansnamn: "god tjenare"
l. "Guds tjenare"), tysk munk, härstammande från
Sachsen, var munk i Orbais’ kloster i Soissons. Han
framställde på synoderna i Mainz (848) och Chiersey
(849) augustinska åsigter om predestinationen,
hvilket medförde, att hans lärosatser fördömdes,
och att han hölls inspärrad i Hautvilliers kloster
till sin död, 868.
Gottschall, Rudolf, tysk skald och publicist, föddes
d. 30 Sept. 1823 i Breslau och blef 1841 student i
Königsberg, der han studerade juridik någon tid,
men vardt till följd af sitt lifliga deltagande
i frihetsrörelserna i Ostpreussen förvisad först
derifrån och sedan från Breslau. Sedan fick
han fortsätta sina studier i Berlin och blef
1846 juris doktor i Königsberg. Då det vägrades
honom att blifva docent, om han ej skriftligen
afsvor sina politiska åsigter, egnade han sig åt
skriftställareverksamhet. Under den första perioden af
sitt författareskap utmärkte han sig för en glödande,
af revolutionära bilder berusad fantasi. Han utgaf
till en början anonymt diktsamlingarna Lieder der
gegenwart (1842) och Censurflüchtlinge (1843) samt
derefter i sitt eget namn dramerna Der blinde von
Alcala, Lord Byron, Ulrich von Hutten, Maximilian
Robespierre och Die marseillaise, tragedierna
Hieronymus Snittger, Lambertine von Méricourt (1850;
"Lambertine af Mericourt", 1871) och Ferdinand von
Schill (1851) äfvensom en samling Gedichte (1850). Ett
slags öfvergång till den följande perioden utgör
den lyrisk-episka dikten Die göttin, ein hohes lied
vom weibe (1852). Från 1852 sökte G. undvika det
fantastiska och retoriska, som varit utmärkande
för hans tidigare arbeten. Så i den episka dikten
Carlo Zeno (1854) och det förträffliga lustspelet
Pitt und Fox (s. å.), hvilket gjorde sin rund på
alla tyska teatrar. Samtidigt började han utgifva
literär-kritiska arbeten, bland hvilka hans Die
dentsche nationalliteratur der ersten hälfte des
19:ten jahrhunderts (1855; 4:de uppl. 1875) och
Poetik, die dichtkunst und ihre formen (1858;
3:dje uppl. 1874) varit de mest betydande. Vidare
utgaf han diktsamlingen Sebastopol (1856), Neue
gedichte (1858), tragedien Mazeppa (1859), den
historiska studien Kaiser Napoleon III (s. å.; 2:dra
Uppl. 1871) samt lustspelen Die diplomaten och Die
welt des schwindels. Från 1864 har han redigerat
de förtjenstfulla tidskrifterna "Unsere zeit" och
"Blätter für literarische unterhaltung". Bland hans
senare arbeten märkas: Reisebilder aus Italien (1864), de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
