Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gottsched ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättände dikterna Maja (s. å.) och König Pharao (1872),
sorgespelen Der nabob, Karl XII och Katharina
Howard samt romanen Im banne des schwarzen adlers
(1875). Sina kritiska uppsatser utgaf han 1870–71
samlade under titeln Porträts und studien (en svensk
bearbetning af åtskilliga bland dessa, hemtade ur
"Unsere zeit", 1867, utkom 1869 under titeln "Teater
och drama under andra kejsardömet"). G. utnämndes
1864 till hofråd och 1875 till geheime hofråd hos
storhertigen af Sachsen-Weimar. G:s arbeten röja
brist på en bestämd poetisk lifsåskådning, men
utmärka sig genom prakt i formen, och hans lustspel
ega en komik och en stilens liflighet, som påminner
om Scribe. B. M.
1. Gottsched, Johann Christoph, tysk skald och
estetiker, föddes d. 2 Febr. 1700 i Judithenkirch i
närheten af Königsberg, började 1724 hålla estetiska
föreläsningar i Leipzig samt blef 1730 e. o. professor
i poesi och 1734 professor i logik och metafysik
vid dervarande universitet. Död d. 12 Dec. 1766.
Från 1729 till 1740 utöfvade G. ett slags
literärt envälde i Tyskland och gällde såsom
den förnämsta auktoriteten i estetiska frågor.
Derefter förlorade han småningom sitt anseende,
förnämligast under striden med schweizarna
Bodmer och Breitinger. När han slutligen
riktade sina vapen mot Klopstock och Lessing,
"sjönk hans namn nästan ner till ett skällsord",
och i den tyska literaturen qvarstod han sedermera
såsom typen för literär egenkärlek och poetisk
platthet, ända tills i nyare tider Th. Danzel,
Gervinus m. fl. forskare gjorde honom rättvisa.
G. inlade stor förtjenst genom sin verksamhet för det
tyska språkets renhet, genom sitt uppträdande mot
den s. k. schlesiska skolans svulst m. m.; men han
var torr och pedantisk samt höjde sig ej utöfver den
uppfattning, som förblandar poesien med retoriken,
hvarför han troget höll sig vid de företrädesvis genom
sin korrekta form utmärkta franska förebilderna.
Hans förnämsta verk äro Versuch einer
kritischen dichtkunst (1730), Grundlegung einer
deutschen sprachkunst (1748) och Nöthiger vorrath
zur geschichte der deutschen dramatischen dichtkunst
(1757–65). G. utgaf åtskilliga tidskrifter, i hvilka
han undvek främmande ord och sökte åstadkomma den
största möjliga klarhet i uttrycket. Såsom skald
var han företrädesvis dramatiker, men skref endast
ganska torftiga stycken. För dramat verkade
han mera genom sitt krig mot Hanswurst-figuren.
Jfr Danzel, "Gottsched und seine zeit" (1848).
B. M.
2. Gottsched, Luise Adelgunde Victorie,
född Kulmus, den föregåendes hustru, f. 1713, gift
1735, egde goda språkstudier och till och med en lärd
bildning samt en fin smak, odlad genom studier
af engelsmännen. Död 1762. Hon utöfvade en lika
flitig skriftställareverksamhet som mannen, men var
icke behäftad med hans svagheter. I sina
Briefe (1771–72) gaf hon många bevis på fin smak.
Såsom bearbeterska af utländska stycken visade
hon sig ega bättre förmåga än mannen att lämpa det
främmande för den tyska scenen. Ett känbart slag
gaf hon pietismen genom sitt (efter
franskt original bearbetade) lustspel Die pietisterei
im fischbeinrock (1736). Hennes Gedichte utgåfvos
(1763) af mannen.
Gottskálksson, Oddur, den förste isländske
bibelöfversättaren, var son af biskop Gottskalk i
Holum (d. 1520), vistades från sitt sjette år hos sin
möderneslägt i Norge och blef som ung man medlem af
kleresiet i Skalholt på Island. Då en ung prest, Jon
Einarsson, predikade mot celibat och helgondyrkan,
greps G. af den lutherska läran och fattade genast
ett beslut att öfversätta Nya testamentet. För att
få papper, som icke fanns annat än hos biskopen, den
gamle ifrige papisten Ögmund Pálsson, inbillade han
denne, att han ville afskrifva kyrkans dokument, som
voro svårt medtagna af tiden, och för att få vara i
ro satt han och arbetade i stallet, under förevändning
att der vore varmare än i boningshusen. Så fullbordade
han på några vintrar öfversättningen (efter Vulgata),
ofta tänkande på det egendomliga deri att budskapet om
honom, som föddes i ett stall, skulle på ett dylikt
ställe födas på nytt i ett nytt tungomål. Då Gissur
Einarsson drog till Danmark för att vigas till biskop,
tog han öfversättningen med sig dit och lät trycka
den i Roskilde (1540). G., som äfven intresserade sig
för Islands historia, fortfor att verka i Skalholt
till sin död (1556). C. R.
Gouache [gouasj], Fr. (Ital. guazzo, egentl.
vattenfärg, beslägtadt med guazzare, skölja, lavera,
Sv. vaska), målning med i vatten rifna täckfärger,
i motsats till aqvarellen (se Aqvarellmåleri),
i hvilken färgerna ej helt och hållet täcka den
underliggande ytan. Dagrarna bildas således i gouache
genom stark påläggning af någon kritaktig färg, i
aqvarellen genom utsparning af det underliggande
papperet eller tunnare färgpåläggning. – En
framstående svensk gouache-målare var N. Lafrensen,
af fransmännen kallad Lavreince (f. 1737, d. 1807). I
våra dagar iakttages ej strängt skilnaden mellan
gouache och aqvarell, utan öfvergångsformer finnas
(t. ex. många af Egron Lundgrens arbeten m. fl.).
Upk.
Gouda l. Ter Gouw, stad i nederländska
prov. Zuid-(Syd-)Holland, vid Gouwes förening med
Ijssel och genom kanal förenad med Amsterdam. 16,369
innev. (1874). Staden har ett ålderdomligt utseende
och är, liksom de flesta städer i Holland, genomskuren
af en mängd kanaler. Tillverkning af klinker och
stearinljus. Handel med ost.
Goudchaux [goudsjå], Michel, fransk journalist
och statsman, f. 1797, blef 1821, efter sin
faders död, chef för ett större handelshus och
1826 invald i deputeradekammaren, der han slöt sig
till oppositionen. Efter Julirevolutionen blef han
medlem af Seines generalråd och erhöll derefter ett
uppbördsämbete i Strassburg, men afsattes 1834 till
följd af sin opposition mot regeringen. Sedermera blef
han en flitig medarbetare i "National", i hvilken han
på ett utmärkt sätt behandlade finansiella frågor. I
1848 års provisoriska regering inträdde han såsom
finansminister, men afgick från taburetten efter 11
dagar, för att efter arbetareupproret i Juni åter
intaga densamma. Den 25 Okt. 1848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
