Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Graderverk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersätsiga och framtill försedda med tvärplåtar; tarsen
är kortare än mellantån utan klo; baktån saknar
hudflik. Stjerten är tvär, med i spetsen afrundade
pennor. Könen äro lika hvarandra till färgen. –
Dithörande arter vistas vid hafskuster och saltsjöar,
hafva stark flygt och röra sig tämligen lätt på
marken; de simma väl, men dyka blott såsom ungar och
då de under ruggningstiden sakna flygförmåga. De äro
skygga, försigtiga och sällskapliga, hafva starkt och
kacklande läte, lefva af växt- och djurämnen, häcka
i jordhålor eller ihåliga träd; honan ensam rufvar
äggen, men båda föräldrarna lära vårda ungarna. –
Grafanden, graf- l. brandgåsen (Gotl. Jugåsen),
T. vulpanser, igenkännes på sin röda näbb och
hvita öfvergump. Hannen i vårdrägt har hufvudet
och halsens öfre del glänsande svartgröna; en hvit
ring omkring halsen och nedanför densamma ett bredt,
rostgult bälte omkring hela kroppen; skuldrorna med
en stor, svart fläck; grön, ofvantill af ett rödt
och svart streck begränsad vingspegel; handpennorna,
stjertspetsen och ett band utefter kroppens undre
sida svarta och undre stjerttäckarna roströda. För
öfrigt är fjäderdrägten hvit; näbben är högröd, med
en stor pannknöl, benen ljust rosenröda och fogelns
längd 64 cm. I sommardrägt har hannen hufvudet
och halsen mattare gröna, bröstbältet försedt med
svarta och hvita fjäderkanter, skulderfläckarna
matta och buksidans svarta band försvunnet på
undergumpen. Honan saknar näbbknöl samt har smalare
bröstgördel, orenare och något spräckliga eller
fläckiga färger. Grafanden häckar i Östersjön från
Estland och Kalmar, vid Skandinaviens vestra kuster,
Britiska öarna och en del af Frankrike, uti Ryssland,
Sibirien och Japan. Mot vintern flyttar hon åt
sydligare land. I Sverige vistas hon ständigt vid
eller i närheten af hafskusten. Som honan af denna
art har bjerta färger, skulle hon ej utan fara att
lätt upptäckas af roffoglar kunna häcka under bar
himmel; derför lägger hon ock sina ägg i hål, hvilka
hon uppsöker eller sjelf gräfver. På nordtyska kusten
lär hon stundom hållas tam, parar sig och frambringar
afföda med gräsanden. – Till detta slägte hör äfven
rostanden, T. casarca, hvars hanne är
gulröd, med ljusare hufvud, svart halsring samt af grått
och brunt vattrad bakrygg, hvita vingtäckfjädrar,
vingspegeln äfvensom ving- och stjertpennorna
gröna samt öfre stjerttäckarna svarta. Hannens
kroppslängd är 54 cm. Honan har blekare färger och
saknar halsring. Rostanden är hemma i södra Ryssland
äfvensom i mellersta Asien ända in i Mongoliet. I
Sverige är hon en gång erhållen, nämligen i Stockholms
skärgård. C. R. S.
Graff, Anton, tysk porträttmålare,
föddes d. 18 Nov. 1736 i Winterthur (Schweiz) och
fick der sin första undervisning. 1756 kom han till
Augsburg, i hvilken stad han snart gjorde sig ett namn
som framstående porträttmålare. Derifrån kallades
han 1766 till Dresden, der han blef hofmålare och
professor vid konstakademien. Död derstädes d. 22
Juni 1813. G. skattades mycket högt af sin samtid,
hvilken t. o. m. gick så långt i beundran, att den
jämförde honom med en Tizian och en van Dyck.
Hans porträtt äro verkligen fulla af lif och karakter samt
utmärkta af en frisk och kraftig kolorit. Bäst
lyckades honom manliga porträtt. G. utvecklade
en alldeles otrolig produktivitet, och de flesta
af hans tids mest framstående personer blefvo af
honom porträtterade: Gellert, Lessing (1771),
Ernesti, Schiller (1785), Fredrik Vilhelm II
m. fl. Hans sista arbete var ett sjelfporträtt
(1811). – G:s son, Karl Anton G. (f. 1774,
d. 1832), gjorde sig känd som landskapsmålare.
R–n.
Graff, Eberhard Gottlieb, tysk språkforskare,
f. 1780 i Elbing, d. 1841, blef 1824 professor
i tyska språket i Königsberg och lefde från 1830
i Berlin. Hans förnämsta verk är Althochdeutsche
sprachschatz (1835–43), hvartill Massmann 1846 utgaf
en alfabetisk index.
Graffigny, [-finji], Fraçoise d’Issembourg d’Happoncourt de, fransk författarinna, f. 1695,
d. 1758. var en kort tid gift med en kammarherre
hos hertigen af Lothringen, men lät skilja sig från
honom och begaf sig i sällskap med mademoiselle de
Guise, sedermera hertiginna Richelieu, till Paris,
hvarest hon uppträdde som skriftställarinna. Hennes
roman Lettres d’une péruvienne (1747; flere gånger
omtryckt) vann stort bifall och öfversattes på många
språk, äfven på svenska. Hennes drama Cénie (1751)
blef likaledes väl mottaget. 1820 utkom ett af henne
författadt arbete, kalladt Vie privée de Voltaire et
de madame Duchâtelet.
Graffito. Se Sgraffito.
Grafflankering, befästningsk., beskjutning af en
fältverks- eller fästningsgraf i dess längdriktning
i ändamål att tillbakaslå en öfverrumpling eller
stormning. I bastionssystemet utgår grafflankeringen
från flankerna, i tenaljsystemet från fasernas inre
ändar; i båda fallen således från högt liggande
öppna vallgångar. I kaponiersystemet deremot utgår
flankelden från en på grafbottnen lågt liggande,
bombfast, hvälfd kasemattbyggnad, kallad kaponier,
hvilken anordning innebär den dubbla fördel att
pjeserna stå bättre skyddade för fiendens eld och att
grafven blir med mera raserande eld bestruken. Se
Fästning. O. A. B.
Graffman, Karl Samuel, landskapsmålare, född i
Göteborg 1802, kom till Stockholm, tämligen ung,
för att som elev vid konstakademien utbilda sina
anlag. Han egnade sig genast åt landskapet, under
ledning af Fahlcrantz, och nådde snart en ganska
betydande färdighet inom detta fack. Mot slutet af
1820-talet reste han kring för att afteckna gamla
kyrkmålningar i södra Sverige. Med understöd af flere
vänner och gynnare kom G. 1830 i tillfälle att
företaga en resa till Skotland, hvars storartadt
pittoreska natur då hade väckt den bildade
allmänhetens uppmärksamhet genom beskrifningar
i Walter Scotts berömda romaner. Hos denne och
hans måg, sir W. Lockhart, fann G. det vänligaste
mottagande och den mest förekommande vägledning,
hvilken blef honom till mycken nytta under hans
ströftåg för att lära känna och afteckna landets
egendomligaste utsigter. Vid sin återkomst fattade
G. planen att utgifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
