Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grandville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å nyo i Febr. 1879 och höll sig efter den tiden
jämförelsevis stilla.
Graninge, socken, till största delen i
Sollefteå tingslag, Södra Ångermanlands öfre
fögderi, Vesternorrlands län, och till en mindre
del i Ragunda tingslag, Jämtlands läns norra
fögderi. 1,456 innev. (1880), hvaraf 25 personer i
Jämtlands län. Annex (förr bruksförsamling) till
Långsele, Hernösands stift, Ångermanlands vestra
kontrakt. – Större delen af socknen tillhör Graninge
bruk (tillhörigt Graningeverkens aktiebolag), vid
Hultsjöns utlopp, anlagdt 1673 af generallöjtnanten,
sedermera lagmannen i Vesternorrland Karl
Larsson Sparre. Vid bruket drifves f. n. endast
stålsmide för 1 råståls- och 1 garfstålshärd. Till
Graningeverken höra vidare inom länet: Forsse
jernbruk, jämte spik- och manufaktursmedja samt såg
och qvarn, i Långsele socken, Sollefteå bruk, med 3
franche-comté-härdar och manufaktursmedja samt såg,
i Sollefteå socken, samt Bollsta bruk, med masugn,
stor ångsåg, qvarn och lastageplats, vid en vik af
Ångermanelfven i Ytterlännäs socken. – Åkerarealen
utgör 1,000 har och skogsarealen omkr. 120,000
har, deraf 40,000 har med afverkningsrätt på viss
tid. Årliga tillverkningen af tackjern är omkr. 2
mill. kg., hvaraf omkr. 640,000 kg. användas till
stångjernsberednirig (vid Sollefteå). Årliga
skogsafverkningen är omkr. 240,000 timmer, hvaraf utskeppas
något öfver 9,000 Petersb. stand.
Granit (Ital. granito, af Lat. granum, korn),
petrogr., en kristalliniskt kornig bergart,
hvilkens tre mineralbeståndsdelar: fältspat,
qvarts och glimmer, icke, såsom hos den på samma
sätt sammansatta gneisen, innehafva någon parallel
anordning, utan äro tämligen likformigt, utan ordning
fördelade. Graniten är röd eller grå och mörkare
eller ljusare, allt efter fältspatens olika färg
samt glimmerns (ljus eller mörk) olika nyans eller
den ymnighet, hvari den finnes närvarande. Efter
mineralkornens storlek är bergarten finkornig,
småkornig eller grofkornig. När i en jämnkornig
massa ligga enstaka, större faltspatsindivider,
får bergarten ett porfyriskt utseende och kallas
porfyrartad granit, stundom ögongranit. Om glimmern
till en del eller helt och hållet ersättes af
hornblende, kallas bergarten hornblendegranit
l. syenitgranit. För öfrigt förekomma uti graniten
såsom tillfälliga inblandningar små korn af granat,
svafvelkis och magnetit; på mikroskopisk väg har
dessutom påvisats närvaron af apatit, kalkspat
m. m. Graniten är en inom många land (Sverige,
Norge, Finland, Tyskland, norra Italien, Skotland,
Nord-Amerika m. fl.) särdeles allmän bergart och
förekommer dels i form af större eller mindre "gångar"
och ådror, genomsättande såväl lagrade som massformiga
bergarter, dels i form af sammanhängande massor,
massiv, af ganska olika storlek. Dessa massor intaga
stundom områden af ända till 230 qvkm. Graniten bildar
i senare fallet hela berg och bergsträckor samt är
förklyftad, dels oregelbundet, dels (ehuru sällan)
i plattformiga, tjocka bankar. Granit finnes inom
Sveriges nästan alla provinser och är i synnerhet
utvecklad
i Östergötland, Småland, Bleking, Dalarna, Bohus
län, på gränsen mellan Upsala och Vestmanlands län, i
Nerike och i Stockholmstrakten. Några granitvarieteter
hafva erhållit benämning efter de trakter, hvarest
de äro typiskt utbildade och vidsträckt utbredda,
t. ex. Stockholmsgranit, en finkornig grå eller
rödaktig, Örebrogranit, en grofkornig, vanligen
röd granit med "fältspatsögon". I allmänhet anses
graniten hafva uppstått på eruptiv väg. Ehuru det
svårligen torde kunna nekas, att verklig eruptiv
granit finnes, må å andra sidan icke förbises den nära
gemenskapen med gneis samt det förhållandet att jämte
och emellan verkligt skiktade kristalliniska lager
förekomma bergarts-varieteter, som ur petrografisk
synpunkt svårligen kunna få annan benämning än
granit. Verklig gneis torde t. o. m. kunna tänkas till
följd af inre förändringar (omknådning, sträckning,
hoptryckning e. d.) hafva erhållit en mer eller mindre
granitlik struktur; i motsats dertill är i fullkomligt
massformigt uppträdande granit glimmern stundom
ordnad så, att spår till skiffrighet (gneislikhet)
uppstår. (Sådan granit kallas gneisgranit, af
norrmännen "stribet granit"). Den granitart, som under
namn pegmatit l. grofkristallinisk granit förekommer
såsom gångar eller oregelbundna partier inom gneisens,
glimmerskifferns m. fl. bergarters områden, är
icke af eruptiv natur, utan sannolikt bildad genom
beståndsdelarnas utkristallisering på den plats,
der de nu befinna sig. De särskilda mineralen (qvarts,
fältspat och vanligen hvit glimmer) äro hos pegmatit
mycket groft utbildade, stundom i flere tum stora
individer. Sådan pegmatit eller grofkornig granit,
hos hvilken qvartsen och fältspaten på vissa brottytor
bilda figurer, som ega en vis likhet med hebreisk
skrift, kallas skriftgranit. Såsom material till
en mängd monumentala verk och byggnadsföremål, till
gatubeläggningssten m. m. har graniten en ganska
vidsträckt användning och utgör i mer eller mindre
bearbetadt tillstånd en mycket vigtig exportartikel
för Sverige. De förnämsta platserna för granitexport
äro belägna inom kusttrakterna i Bohuslän, Bleking
och Småland. Vid Ytterby (nära Vaxholm), på Väddön
(i Roslagen) m. fl. ställen brytes pegmatit,
hvaraf erhållas qvarts och fältspat till glas- och
porslinsfabrikationen. E. E.
Granius. Se Gran, N. A.
Granius Licinianus, romersk historieskrifvare,
behandlade i sitt verk Annales Roms historia, möjligen
från äldsta tid till Caesars död (44 f. Kr.). Han
antages hafva varit samtidig med Sallustius, men
ett utdrag eller en sammanfattning af arbetet synes
hafva blifvit gjord i Antoninernas tidehvarf (2:dra
årh. e. Kr.). I behåll finnas stycken af böckerna 26,
28, 33, 35 och 36, behandlande tiden 162–78 f. Kr. De
upptäcktes 1853 å en palimpsest i British museum.
R. Tdh.
Granja, La (San Ildefonso), lustslott i spanska
prov. Segovia, på norra sidan af Sierra de Guadarrama,
1,200 m. öfver hafvet. Det byggdes af Filip V
1724–27. Den 12–13 Aug. 1836, medan regentinnan
Maria Kristina residerade på G., utbröt der en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
