Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grandville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inbördeskrigets utbrott (1861) var G. en af de förste,
som erbjöd fäderneslandet sina tjenster. I början
fick han af guvernören i Illinois öfveruppsigten
öfver milisens inöfvande i denna stat och utnämndes
i Juli 1861 till öfverste vid 21:sta regementet af
samma stats volunteers (frivilliga). I Aug. blef
han brigadgeneral vid volunteers och stationerades
vid Ohioflodens förening med Mississippi för
att hindra de misstänkta staterna Kentuckys och
Tennessees befarade anslutning till de affälliga
sydstaterna. Vid Belmont blef han slagen (Nov. 1861)
och måste draga sig tillbaka. Men redan i Febr. 1862
intog han Fort Henry, vid Tennesseefloden, och Fort
Donelson, vid Cumberland, samt utnämndes till följd
deraf till divisionsgeneral. Den 6 April 1862 anfölls
han af Johnston och Beauregard vid Pittsburg Landing
(Mississippi), tvangs att gå tillbaka öfver floden,
men grep följande dag till offensiven, hvarvid
de konfedererade ledo stora förluster. På hösten
s. å. segrade han vid Iuka och Korinth. Den 4 Juli
1863 intog han, efter ett halft års belägring, den
starka fästningen Vicksburg och utnämndes s. d. till
divisionsgeneral i unionens armé och i Mars 1864 till
befälhafvare öfver unionens samtliga arméer. I Maj
1864 öppnade han fälttåget mot Richmond, sydstaternas
hufvudstad, hvilket fortfor i elfva månader,
och under hvilket den tappre sydstatsgeneralen
Lee bestred honom hvarje tumsbredd af Virginiens
jord. Den 3 April 1865 måste Richmond gifva sig på
nåd och onåd, och d. 9 s. m. kapitulerade Lee med
återstoden af sin här. Dermed var kriget slutadt. –
Efter inbördeskrigets slut började G:s bana såsom
statsman. Från Aug. 1867 till d. 14 Jan. 1868 skötte
G. provisoriskt den suspenderade krigsministern
Stauntons befattning. Det republikanska partiets
nationalkonvent i Chicago uppställde i Maj G. såsom
sin kandidat till presidentskapet. Resultatet af
valen d. 3 Nov. s. å. blef 206 elektorer för G. och
blott 88 för H. Seymour, demokraternas kandidat. Den
4 Mars 1869 tillträdde G. presidentämbetet. I
sitt installationstal yttrade han, att han alltid
skulle förorda de politiska åtgärder, hvilka han
ansåg rigtigast, men aldrig söka genomdrifva sina
egna åsigter mot folkets vilja. Under kriget mot
sydstaterna hade G. intagit en reserverad hållning
i frågan om slafveriets upphäfvande och helt
kort förklarat, att han öfverlemnade henne till
presidenten och kongressen, men väl blifven president
försvarade han på det kraftigaste de forne slafvarnas
fulla medborgarerätt. I sitt budskap till kongressen
d. 6 Dec. 1869 förordade han ett återgående till
statsskuldens betalande i klingande mynt, anläggandet
af en kanal genom Panamanäset och neutralitet i den
cubanska frågan. En bland hans första åtgärder var
utnämnandet af ett antal negrer till civila ämbeten.
G:s styrelse vann sådant bifall af hans parti, att det
republikanska nationalkonventet i Chicago, Juni 1872,
enhälligt uppställde honom såsom sin kandidat för
det stundande presidentvalet. I Nov. s. å. valdes
262 elektorer för G. och 80 för hans medtäflare
H. Greely. Den
4 Mars 1873 tillträdde G. sitt andra
presidentskap. Äfven detta var framgångsrikt i den
yttre politiken, men deremot mindre lyckligt i den
inre. Han kunde ej utjämna de skarpa motsatserna
mellan norden och södern och ej hindra, att
oroligheter uppstodo i sydstaterna, i synnerhet
i Louisiana, der negrerna voro nog talrika för
att, om de hölle tillsammans, erhålla pluralitet
vid valen, men der den hvita befolkningen, under
ledning af den forna slafegarearistokratien, sökte
genom svek och våld hindra dem att utöfva sina
politiska rättigheter. Guvernören i Louisiana lät
trupper rycka in i New-Orleans för att undertrycka
oroligheterna. G. gillade och bekräftade hans
åtgärd, men ådrog sig derigenom stort missnöje inom
sydstaterna och bland deras vänner i norden. Hans val
af högre ämbetsmän var ej lyckligt. Man beskyllde
honom – och ej utan skäl – för att dervid allt för
mycket låta leda sig af personlig hänsyn och gynna
sina vänner och slägtingar framför andra. Löftena om
en reform af förvaltningen uppfylldes ej. Flere af G:s
gunstlingar läto grofva missbruk och försnillningar
af allmänna medel komma sig till last. Presidentens
redbara karakter kunde ingen med fog bestrida. Men
så mycket mera har man bestridt hans förmåga att med
tillräcklig urskiljning välja och kontrollera sina
organ inom förvaltningen. Dels det derigenom uppkomna
missnöjet, dels den gamla godkända praxis att icke
låta samme man innehafva presidentvärdigheten mer än
två gånger omintetgjorde planen till ett nytt återval
af G. Den 4 Mars 1877 nedlade G. sitt ämbete, hvilket
öfvertogs af R. B. Hayes. Han företog derefter på ett
af unionens till hans disposition stäldt krigsskepp
en resa omkring jorden, hvarunder han besökte de
flesta af Europas hufvudstäder (Stockholm, Juli 1878)
samt mottogs med de största utmärkelser af styrelser
och folk. Äfven vid presidentvalet 1880 uppställdes
G. såsom kandidat af en del af det republikanska
partiet ("stalwarts"), men måste vika för den af de
öfrige republikanerna uppställde Garfield.
Grant, James Augustus, engelsk officer och
upptäcktsresande, född 1827 i Skotland, deltog såsom
officer i det ostindiska kompaniets tjenst i fälttåget
mot seapoys (1856–58) och tjenstgjorde i lord Napiers
stab under abessinska fälttåget (1867–68). Sin
ryktbarhet har han vunnit genom den 1860 i sällskap
med Speke företagna upptäcktsresan till Nilens
källor med Sansibar till utgångspunkt. Öfver denna
färd skref han bl. a. A walk across Africa (1864)
och Summary of the Speke and Grant expedition (i
Geografiska sällskapets i London förhandlingar, 1872).
Grantbridge. Se Cambridge.
Grantzow, Adèle, tysk dansös, f. 1848, studerade
danskonsten i Paris för madame Dominique
och debuterade med stor framgång i Moskva och
Petersburg. I Berlin gasterade hon sedan 1872 såsom
Esmeralda och Gisela och skördade sådana triumfer,
att hon snart ansågs såsom samtidens förnämsta
danskonstnärinna. 1876 drog hon sig från scenen för
att gifta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
