Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granulationer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en preussisk gardesofficer, men dog plötsligt af
en blodförgiftning 1877. A. L.
Granulationer (af Lat. granulum, litet korn), med.,
de vårtlika, vanligen röda, glänsande upphöjningar,
som efter några dagar bilda sig på ytan af ett sår,
som icke omedelbart ("per primam") blifvit läkt,
utan som först småningom läkes efter varbildning
och genom ärrbildning. Granulationerna utgöra
just början till denna ärrbildning. Sammansatta
af en lös, kärlrik bindväf och en massa runda
eller spolformiga celler, afsöndra de i början på
ytan var och blifva sedan allt fastare och hårdare,
fattigare på celler och kärl samt rikare på bindväf,
som småningom öfvergår till fast ärrväfnad. Stundom,
i slappa sår, blifva granulationerna stora, lösa, mer
eller mindre bleka. De kallas då svallkött l. dödkött
och böra bortskäras eller bortbrännas, emedan de
hindra läkningen och göra ärret ojämnt och fult.
F. B.
Granulationsväf. Se Benröta.
Granulering (af Lat. granulum, litet korn), en
operation, hvarigenom en större massa af ett
ämne fördelas i en mängd större eller mindre
korn. Uttrycket nyttjas vanligen om metaller
(t. ex. zink, tenn m. fl.), då de, genom att i smält
tillstånd i en fin stråle hällas i vatten, stelna
och dervid blifva mer eller mindre fint fördelade.
Granulit (af Lat. granulum, litet korn), petrogr.,
en finkornig, kristallinisk blandning af fältspat
(vanligast röd ortoklas) och qvarts samt i densamma
inströdda små, röda granater. Bergarten är oftast
tydligt skiffrig och visar derjämte en ganska
regelbunden skiktning samt bildar vexlande lager med
gneis. Genom upptagande af glimmer kommer den stundom
att bilda öfvergångar till sistnämnda stenart. Det
förnämsta samt först och bäst kända området för
granulitens utbredning är det sachsiska, beläget
på sluttningen af Erzgebirge. Den bergart, som i
Sverige är känd under namn af eurit, uppträder
ofta på samma sätt som granuliten samt liknar
flerstädes denna i petrografiskt afseende, hvarför
den af några författare blifvit benämnd granulit.
E. E.
Granvella [grang-]. 1. Nicolas Perrenot, herre till
G., tysk statsman, f. 1484 i hertigdömet Burgund,
trädde 1519 i ståthållarinnans i Nederländerna,
Margaretas, tjenst. Då 1530 kejserlige
kanslern, Gattinara, afled, fick G. under en
följd af år (1530–50) utan titel sköta en stor
del af kanslersgöromålen och åtnjöt kejsarens
oinskränkta förtroende. G:s politik var i hög grad
fredlig. Ständigt yrkade han på förlikning med
Frankrike och att de tyske protestanterna borde
genom fredliga medel afhållas från brytning med den
katolska kyrkan. Han bragte också till lyckligt slut
(1546) underhandlingarna om förbund mellan kejsaren
och hertig Moritz af Sachsen. Död 1550. – 2. Antoine
Perrenot de G., vanligen kallad kardinal G., Karl V:s
och Filip II:s statsminister, den föregåendes äldste
son, föddes 1517 i Besançon. G. blef af sin fader
invigd i den europeiska politiken och uppfostrad till
hans efterträdare. Vid 23 års ålder blef han biskop
i Arras (1540), vid 26 höll han å Karl V:s
vägnar inför det församlade konciliet i Trident ett
glänsande tal öfver den kejserliga politiken i
kyrkliga frågor. Vid sin faders död (1550) blef
G. hans sjelfskrifne efterträdare. Han var en
af tidehvarfvets främste statsmän, skarpsinnig,
insigtsfull, men derjämte hersklysten, girig
och fullkomligt hänsynslös. Då Filip II (1556)
efterträdde sin fader, bibehöll han till en
början G. i hans gamla ställning. G. skötte nu de
underhandlingar mellan Frankrike och Spanien, som
1559 ledde till freden i Château-Cambresis. Då Filip
s. å. begaf sig från Nederländerna till Spanien,
fick G. ej efter sin önskan medfölja konungen och
blifva ledaren af Spaniens politik, utan måste
qvarstanna i Nederländerna såsom regentinnan
Margaretas förste rådgifvare. Vid den nederländska
kyrkans omorganisation – G:s verk – erhöll
G. ärkebiskopsstiftet Malines och utnämndes 1561
till kardinal. Kyrkoorganisationen uppväckte allmänt
missnöje i landet och ådrog G. allmänt hat. Redan
1561 begärde oppositionens ledare hos Margareta hans
afskedande, och 1562 framställdes samma begäran
hos Filip II i Madrid. Sedan Margareta förklarat
för sin broder, att lugnet i Nederländerna ej kunde
återställas, förr än G. aflägsnats, erhöll denne i
Mars 1564 befallning att lemna Bruxelles. 1565 begaf
han sig till Rom för att biträda spanska sändebudet
derstädes, och 1571 bragte han der till stånd ligan
mot turkarna. Efter att hafva en kort tid ledt Neapels
förvaltning, kallades G. till Madrid och utöfvade
från denna tid stort inflytande på den spanska
politiken. 1584 belönades han med ärkebiskopsstiftet
Besançon. Död i Madrid 1586.
Granville [grangvil], befäst sjöstad i
franska depart. Manche, på en bergudde vid
Kanalen. Omkr. 12,000 innev. Staden är omgifven af
starka murar och till stor del byggd af granit,
med smala, mörka gator. Säker och beqväm hamn,
stora skeppsvarf, blomstrande kusthandel samt
betydande kabeljo- och ostronfiske. Staden anlades
af engelsmännen i början af 15:de årh. och togs af
fransmännen 1450.
Granville [gränvil], John Carteret, earl of G. Se
Carteret.
1. Granville [gränvil], Leveson-Gower, earl of
G., engelsk diplomat, yngste son till markisen af
Stafford, f. 1773, blef ledamot i underhuset 1793
och lord af skattkammaren 1800, hvilken befattning
han vid Pitts fall förlorade, 1802. Då Pitt åter kom
till makten, 1804, sände han G. såsom utomordentlig
ambassadör till Ryssland för att afsluta det fördrag,
som ledde till Österrike-Rysslands krig mot Frankrike
1805. I Nov. 1813 åtog han sig en beskickning till
Haag, 1815 upphöjdes han till viscount och utnämndes
till ambassadör i Paris. I denna ställning tillvann
sig G. regeringens hela förtroende, men då han hyllade
Cannings politiska grundsatser, återkallades han
af Wellington 1828. Ministèren Grey sände honom
1830 åter till Paris, der han lyckades bibehålla det
goda förhållandet till den nya franska regeringen,
till dess han efter Peels tillträde till styrelsen,
1841, blef återkallad. 1833 hade han blifvit upphöjd
till earl. Död 1846. A. B. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
