Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granulationer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gratia, Lat., gunst, ynnest, nåd, bebag, tack.
– Dei gratia, af Guds nåd; "med Guds nåde".
– Gratias (accus. plur. af gratia, med
underförstådt ago l. dico), tack!, jag tackar;
bön, som i klostren läses efter måltiderna och innan
man går till sängs, och som fått sitt namn efter
begynnelseorden: Gratias agamus Deo ("låtom oss
tacka Gud").
Gratial (af Lat. gratia, nåd), nådegåfva,
penningeunderstöd. 1. Benämning på den pension från
Vadstena krigsmanshuskassa, som tilldelas afskedade
korpraler och soldater vid armén. Desse kallas
stundom gratialister, och de erhålla pensionerna
vid s. k. gratialistmöten, hvilka hållas i December
och Juni eller i Januari och Juli på vissa bestämda
ställen inom hvarje regementes område. – 2. Understöd
från amiralitetskrigsmanskassan (se d. o.) åt enkor
och barn efter tjenstemän och gemenskap vid flottan.
1. C. O. N. 2. O. E. G. N.
Gratianus, romersk kejsare, äldste son af kejsar
Valentinianus I, föddes 359 i Sirmium och uppfostrades
af skalden Ausonius från Burdigala (Bordeaux). Redan
år 367 blef han sin faders medregent och 375, efter
faderns död, kejsare. Han var en man med härliga
yttre och inre egenskaper. Men ehuru mild, ädel och
tapper, lyckades han ej bibehålla sina truppers
tillgifvenhet. Efter att hafva segerrikt kämpat
mot alemanner och sarmater m. fl. folk blef han 383
mördad under ett uppror, anstiftadt af ståthållaren
i Britannien Maximus. R. Tdh.
Gratianus, italiensk rättslärd, f. i Chiusi i Toscana,
antages hafva varit kamaldulens-munk i Bologna,
hvarest han dog, fulländade omkr. 1150 den efter honom
uppkallade samlingen af kyrkorättsliga föreskrifter,
det s. k. Decretum Gratiani. Se vidare Kanonisk rätt.
Gratie. Se Grace.
Gratier (Lat. Gratiae). Se Chariter.
Gratifikation (Fr. gratification, af
Lat. gratificari, göra till viljes), frivilligt
lemnad ersättning för gjorda tjenster; i svenska armén
namn på den belöning eller uppmuntran i penningar,
hvilken vid något dertill lämpligt tillfälle utdelas
till underbefäl och manskap. Samma benämning gifves
äfven åt en del utgående understöd åt afskedade
krigsmän. C. O. N.
Gratiola. Se Jordgalla.
Gratis, Lat. (sammandr. af gratiis, abl., pl. af gratia,
ynnest), af ynnest; utan betalning, till skänks.
Gratius, med tillnamnet Faliscus (från Falerii),
romersk skald, samtidig med Ovidius. Han författade
en lärodikt Cynegetica, hvari han med sakkännedom
och ej utan en viss talang gifver en systematisk
framställning af jagten. Dikten omfattar 536
hexametrar, hvilka dock ej blifvit bevarade i
fullständigt skick. Hans språk är värdigt och
versbyggnaden god. R. Tdh.
Gratry [-tri], Auguste Joseph Alphonse, kallad
Père Gratry, fransk katolsk teolog, f. 1805, blef
1861 biskopens af Orléans generalvikarie, 1863
professor i moral vid Sorbonne och 1867 medlem af
franska akademien. Han uppträdde först med åtskilliga
stridsskrifter mot Renan samt utgaf i ultramontan
ande sin Cours
de philosophie (1855–57; flere uppl.), sin
Philosophie du crédo (1863–65) och en kommentarie
till evangelisten Matteus. Men i sitt verk La morale
et la loi de l’histoire (1868; 2:dra uppl. 1871) slog
han om samt prisade deri den franska revolutionen
och förfäktade med vältalighet konstitutionalismens
grundsatser. Sedermera bekämpade han, i några
mästerligt skrifna bref till ärkebiskop Deschamps,
den påfliga absolutismen och ofelbarheten samt blef
derigenom bekant i hela Europa. Slutligen underkastade
han sig Vatikanen. Död 1872. G:s Oeuvres posthumes
utkommo 1874.
Grattan, Henry, irländsk statsman och
parlamentstalare, född d. 3 Juli 1746, invaldes
efter några års verksamhet såsom advokat 1775
i det irländska underhuset, der han snart, i
synnerhet genom sin lysande vältalighet, blef
oppositionens ledare. Han understödde 1779 Burghs
och Floods yrkanden på större handelsfrihet för
Irland, hvilken också 1780 af England, som då var
inveckladt i det nord-amerikanska befrielsekriget
och fruktade oroligheter på ön, måste beviljas. 1782
föreslog och genomdref han en adress till kronan
af det innehåll att ingen församling egde makt att
stifta lagar för Irland utom dess eget parlament,
och af samma skäl som 1780 måste man i London äfven
nu gifva vika. Så blef parlamentet i Dublin 1782
löst från sitt beroende af det engelska, och i sin
tacksamhet emot den man, hvilken det betraktade såsom
sin befriare, beslöt det åt G. en nationalgåfva af
100,000 p. st., af hvilken summa han dock mottog
blott hälften. Under den följande tiden uppträdde
han mer än en gång för en ombildning af det irländska
underhusets i hög grad bristfälliga sammansättning,
men alltid fruktlöst. Stor ifver visade G., ehuru
sjelf protestant, för förbättrandet af sina katolska
landsmäns ställning, och 1793 antogs såsom en följd
deraf en lag, genom hvilken de bl. a. erhöllo valrätt
till parlamentet; men det förslag om deras fullkomliga
likställighet med protestanterna, som han 1795 väckte,
blef förkastadt. Modfälld genom upprepade nederlag,
afsade han sig kort före det irländska upproret (1798)
sin plats i underhuset, men lät 1800 åter invälja sig
deri för att bekämpa Pitts plan om ett enda, gemensamt
parlament för Storbritannien och Irland. Regeringen
bragte emellertid "unionen" till stånd. 1805 inträdde
G. i britiska parlamentet, men vägrade 1806 att blifva
medlem af Fox’ kabinett, besluten som han var att
aldrig mottaga något ämbete. På sin nya plats verkade
han för katolikernas emancipation oförtrutet, men
med en hofsamhet i syfte, som förde till en brytning
mellan honom och det ultrakatolska partiet under
O’Connel. Död d. 4 Juni 1820. – G. var en ädel och
patriotisk statsman som få. Såsom politisk talare
utmärktes han af djupa tankar, en kärnfull stil och
en ovanlig förmåga att hänföra, men led af en dålig
aktion. Jfr "Memoirs of the life and times of the
Right Honour. Henry G." (1839–45), förf. af G:s son,
Henry G. (f. omkr. 1790, d. 1859). E. B.
Grattan, Thomas Colley, engelsk romanförfattare,
född i Dublin 1796, ingick mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
