Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granulationer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ung vid armén, från hvilken han tog afsked 1816. Åren
1839–53 var han konsul i Boston och lefde sedan i
London, der han dog 1864. Bland hans romaner, hvilka
utmärka sig för en frisk stil, en liflig dialog och
en skarp karakteristik, må nämnas: Philibert (1820),
Highways and byways (1823–25), The heiress of Bruges
(1828; "Arftagerskan i Brügge", 1837) och Jaqueline
of Holland (1831). Hans skrifter hafva upplefvat
flere upplagor.
Gratulera (Lat. gratulari), lyckönska. – Gratulation
(Lat. gratulatio), lyckönskan.
Gratz. Se Graz.
Graubünden, tysk benämning på schweiziska kantonen
Grisons.
Graudenz (P. Grudziadz), stad i preussiska
regeringsområdet Marienwerder (Vestpreussen),
vid högra stranden af Weichsel. 14,748
innev. (1875). Något norr om staden ligger på en
höjd fästningen G., som nu förlorat sin egenskap af
fästning och endast begagnas som garnisonsort. Den
anlades 1772–76 af Fredrik II och vardt ryktbar
genom Courbières tappra försvar af densamma mot
fransmännen 1807.
Graun, Karl Heinrich, tysk tonsättare, f. 1701,
studerade komposition för J. K. Schmidt och blef
1725 tenorist och straxt derpå vice kapellmästare i
Braunschweig samt 1735 kammarsångare hos kronprinsen
af Preussen, sedermera konung Fredrik den store. I
denna befattning hade han hufvudsakligen att komponera
och föredraga kammarkantater. 1740 utnämndes han
till kapellmästare och fick i uppdrag att inrätta
en italiensk opera i Berlin. G. sjelf och Hasse
voro nu en lång tid nästan de enda, som skrefvo för
denna teater, och den förre komponerade inalles 34
operor. Likväl är det ej genom dessa, utan genom sina
kyrkliga verk, som G. gått till efterverlden, framför
allt genom sitt passionsoratorium Der tod Jesu
(1755), som särskildt är berömdt för sin deklamation
och i det hela utgör en lyckad tysk öfversättning
af den neapolitanska kyrkstilen samt är att anse
såsom en af den musikaliska barocktidens ädlaste
skapelser. G. skref äfven ett Te deum (1756) och
diverse instrumentalmusik. A. L.
Grav (Lat. gravis), tung, svår, besvärlig. – Gravamen
(pl. gravamina), besvärande omständighet. – Gravera
(Lat. gravare), besvära, trycka; belasta (om skuld).
Grav l. gravis, en från latinsk-grekiska
grammatiken lånad term, som nyttjas i tre helt
olika betydelser. 1. I latinet och grekiskan menas
dermed en viss tonhöjd hos ett eller flere sångbara
ljud. Grav (Sv. lågton) är då den – för olika stämmor
naturligtvis olika belägna – normala grundton, under
hvilken man vid fullt naturligt tal i regeln ej
sänker rösten, under det att i motsättning härtill
akut betyder en öfver grundtonen mer eller mindre
höjd ton och cirkumflex en utpräglad glidning på
tonskalan. I denna betydelse har också termen grav
i nyare tid upptagits i Sverige (se Ad. Noreen,
"Fryksdalsmålets ljudlära", 1877) och der blifvit
gängse samt nyligen äfven i Tyskland accepterats
(se E. Sievers, "Grundzüge der phonetik", 1881). Jfr
Musikalisk accent. – 2. Många
svenska författare hafva alltsedan Regnér ("Metriska
öfversättningar", 1801) med uttrycket grav betoning
l. accentuering menat det tonfall (egentl. tonföljd),
som tillkommer sådana ord som pluralen brister,
imperativen eller adjektivet vaken (i motsättning mot
presens brister, substantivet vaken), och hvilket,
ehuru olika sammansatt i olika svenska dialekter,
dock alltid kännetecknas af att slutstafvelsen ligger
högre på tonskalan än den näst föregående, åtminstone
vid dess slut. Detta tonfall kallas numera vanligen
det brutna (T. gebrochen), enär före slutstafvelsens
höga ton vanligen går en glidning utför tonskalan
i föregående stafvelse. Jfr Tonfall. – 3. Ändtligen
är grav namn på ett bitecken (`) som i åtskilliga
alfabet sättes öfver vissa vokaler, ehuru med högst
olika betydelse i olika språk. I grekiskan angifver
det, att vokalen har lågton (se ofvan 1); i franskan
gifver det stundom annat ljudvärde åt vokaltypen (è =
ä, men e = ö och é = e), stundom åter brukas det att
särskilja homonymer (à, åt; a, har; où, hvarest; ou,
eller); uti italienskan dels utmärker det tonvigtens
plats (t. ex. città, virtù), dels åtskiljer det
homonymer (è, är; e, och; dà, gifver; da, af);
i nyisländskan skrifves stundom è för att angifva
uttalet je, o. s. v. I svenskan far man någon gång se
tecknet grav öfver e i franska lånord, t. ex. mystèr.
Ad. N-n.
Gravallius, Karolina Vilhelmina, född Isakson,
författarinna, f. i Mogata församling i Östergötland
d. 7 Sept. 1809, utgaf 1844 sitt förstlingsarbete
Högadals prostgård (ny uppl. 1875), hvilket
väckte bifall och öfversattes på tyska, under
M. J. Crusenstolpes författarenamn. Sedermera har hon,
under signaturen "Förf. till Högadals prostgård",
utgifvit åtskilliga noveller och romaner, bland hvilka
må nämnas Albumet (1864), Upptäckten (s. å.) och
Hårflätan (1881).
Gravamen. Se Grav.
Gravationsbevis (se Gravera, under Grav), jur., ett
af domaren i den ort, der en fastighet är belägen,
utgifvet intyg angående de sakrätter, som häfta å
fastigheten. Detta bevis grundas för närvarande på
inteckningsprotokollen för de tio närmast förflutna
åren. På grund af inteckningsboken ensam bör beviset
icke utfärdas. I. Afz.
Grave, Ital. (af Lat. gravis, tung), musikt.,
allvarligt, tungt, afmätt.
Grave, Immanuel Kristian, norsk prest och
författare, f. 1739 i Rygge (Smålenenes amt), blef
1758 student i Köpenhamn och aflade 1760 teologisk
ämbetsexamen. Under de derefter följande tolf åren
uppehöll G. sig dels i Köpenhamn, dels på resor och
vann först 1772 presterlig befordran, i det han blef
"residerende kapelan" (komminister) i Gausdal. Död
1820 som kyrkoherde i Saude. Under sin vistelse i
Köpenhamn lemnade G. bidrag till tryckfrihetsperiodens
oppositionsliteratur och utgaf bl. a. En norsk hyrdes
indtagelse i et bjerg (1771), en allegorisk skildring
af Norges vanskötta tillstånd, för hvilket han ställde
den danska regeringen till ansvar. Större förtjenst
inlade han dock genom sina Nationale fortällinger
for den norske bondestand, som (1811) utgåfvos på
bekostnad af "Selskabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
