Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greenwich ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inströdda; sedan blifva de mörkare, med tätare korn och
en eller två kärnor (nakna gregariner). Slutligen
utbildar sig ett skal med dubbla konturer (inkapslade
gregariner). De föröka sig derigenom att de inkapslade
gregarinernas innehåll drager sig tillsamman till
en mörk klump, som sönderklyfver sig i flere mindre
klumpar, hvilka antaga form af en skära eller nymåne
och blifva, sedan skalet brustit, fria ungar, med
egendomliga rörelser. Slutligen böja de ihop sig till
klotform och få amoeboida rörelser. Gregarinerna
lefva tillsammans i stora hopar (namnet kommer af
Lat. grex, hop) i lefver, tarmar, mesenterialkörtlar
och njurar hos däggdjur (kaniner, råttor, hundar
m. fl.), hos menniskan, hos foglar, amfibier och
fiskar och kunna genom sin mängd förstöra vigtiga
organ samt gifva upphof till en sjukdom, som kallas
gregarinos. Bland höns anställa de stundom epidemiska
härjningar, yttrande sig i katarrer i ögon, mage
m. m. samt i ett egendomligt utslag på kammen. Hos
menniskor har man funnit hopar af gregariner på
hufvudhåren. Gregarinernas öfverflyttning från
ett djur till ett annat sker derigenom att de med
exkrementen lemna tarmkanalen och med dricksvatten
eller födoämnen invandra i ett annat djur. F. B.
Grége-garn [gresj-], upphaspladt, men icke tvinnadt
råsilke, kallas ursprungligen soie grége l. grèze. Nu
nyttjas namnet emellertid om sammanspunnen fin
kam-ull och florettsilke, hvilket såsom mycket fint
och starkt garn brukas till varp i de finaste själar.
Gregersson, Birger. Se Birger Gregersson.
Grégoir [-gåar], Edouard Georges Jacques, belgisk
musiker, f. 1822, uppträdde i början såsom pianist
(1842 med systrarna Milanollo), men egnade sig sedan
åt komposition och musikhistoria samt slog sig ned
i Antwerpen 1850, såsom lärare. Hans tonsättningar
(operor, sånger, instrumentalstycken) äro mindre
betydande, men genom sina många teoretiska arbeten,
Essai historique sur la musique et les musiciens
dans les Pays-Bas (1861), Les artistes musiciens
néerlandais (1864), Recherches historiques concernant
les journaux de musique (1872), Panthéon musical
(1876–77) m. fl., har han inlagt stor förtjenst
om musikens historia, särskildt i Belgien och
Nederländerna. – Äfven G:s äldre broder, Jacques
Matthieu Joseph G. (f. 1817, d. 1876), var kompositör.
A. L.
Grégoire [-gåar], Henri, grefve, fransk biskop,
f. 1750, blef prest i Lorraine och valdes 1789
till medlem af den konstituerande församlingen, i
hvilken han uppträdde som passionerad jansenist och
ifrig försvarare af folkets sak. Han var sedermera
efter hvartannat ledamot af konventet, der han
mycket bidrog till republikens införande, af de fem
hundrades råd, lagstiftande kåren och senaten samt
fick 1808 grefve-titeln, som han dock nästan aldrig
begagnade. Derefter var han en längre tid politiskt
overksam, invaldes 1819 i deputeradekammaren, men
uteslöts derifrån af rojalisterna. Död 1831. Under
revolutionen var G. den förste,
som utnämndes till biskop (i Blois) utan påfvens
tillåtelse. Såsom medlem af franska institutet
röstade han, efter Napoleons återkomst från
Elba (1815) mot återupprättandet af
kejsaredömet. G. arbetade för presterskapets förening
med tredje ståndet, afskaffandet af annaterna,
monopolen och adelsprivilegierna, upprättandet af
folkbibliotek och införandet af bättre läroböcker
samt motsatte sig den under skräckväldet (1793–94)
rådande vandalismen i fråga om konstverk. Af hans
många skrifter äro Histoire des sectes religieuses
(1814), Essai historique sur les libertés de l’église
gallicane (1818) och hans vigtiga Mémoires (utgifna
af H. Carnot) de mest betydande.
Gregorianska kalendern, G. tidräkningen. Se Kalender.
Gregorianska sången kallas den genom påfven Gregorius
den store (d. 604) nyreglerade kristna ritualsången,
hvilken ännu i dag bildar grundvalen för katolsk
kyrkosång. Skilnaden mellan den ambrosianska och
gregorianska sången är ännu ej rätt klar. Den gamla
åsigten att den senare, i olikhet med den förra,
från början ej varit rytmiskt omvexlande (utan med
lika långa noter) är ett kronologiskt misstag,
ty den likformiga rytmen, cantus planus, uppkom
först med mensuralmusiken. Äfven den antifona
sången (se Antifoni) var troligen gemensam för
båda; och öfver hufvud torde den gregorianska
musiken endast hafva utgjort en revision af den
ambrosianska. Tonskriften i Gregorius’ antifonarium
bestod af "neumer" (se d. o.), icke, såsom förr
antogs, af latinska bokstäfver; en kopia af det ej
mera existerande originalet finnes i stiftsbiblioteket
i St. Gallen. Senare noterades den gregorianska sången
med s. k. koralnoter, svarta fyrkanter på fyra linier.
A. L.
Gregorii, Birgerus. Se Birger Gregersson.
Gregorius. Sexton påfvar hafva burit detta namn:
G. I, den store, son af en senator, föddes i
Rom mellan 540 och 550, studerade juridik och
beklädde flere år i rad preturen, men gick sedan
i kloster. 577 blef han diakon och 590 romersk
biskop. Såsom sådan utmärkte han sig för djup
religiositet, praktiskt förstånd, outtröttlig
verksamhet och orubblig energi. Uppmärksamt följde
han sin tids politiska och kyrkliga angelägenheter,
och kanske har påfvemakten honom, mer än någon annan,
att tacka för sin uppkomst. Hos langobarderna lade
han genom sitt inflytande hos drottning Teodolinda
grunden till den katolska lärans seger öfver den
arianska, på samma gång som han genom utsända
missionärer påbörjade angelsachsernas omvändelse
till kristendomen. Oafbrutet arbetade G. på att
höja den romerske biskopens makt och anseende
samt att förskaffa honom primatet öfver de andra
biskoparna. Sjelf kallade han sig servus servorum Dei
(Guds tjenares tjenare) för att på detta sätt visa
allmänheten, att han egde en högre uppfattning
af sin ställning än biskopen i Koristantinopel,
hvilken titulerade sig episcopus universalis
(ekumenisk biskop). Med stränghet uppträdde han mot
de schismatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
