Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregorius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sultanen rädda hans lif. Efter 1807 års fred
återfick G. sin tjenst och sysselsatte sig
derefter med anläggandet af skolor, författandet
af predikningar och öfversättandet af Paulus’ bref
till nygrekiska. Vid sultan Mahmuds tronbestigning
blef han å nyo förvisad, men återkallades 1819. När
underrättelsen om det i Donaufurstendömena och på
Morea utbrutna upproret ankom till Konstantinopel,
greps hela befolkningen af det vildaste raseri. En
ursinnig folkhop rusade påskdagen d. 22 Apr. 1821 in i
den grekiska domkyrkan, ryckte den åldrige patriarken
från altaret och hängde honom jämte åtskilliga prester
på kyrkodörren. G:s lik kastades i hafvet, men upptogs
af grekiske sjömän och fördes till Odessa, der det
högtidligen begrofs. Af den ordbok öfver nygrekiska
språket, hvarmed G. under de senare åren af sitt lif
varit sysselsatt, utkommo blott 2 band (1819–21).
Gregorius af Nasians (G. naziancenus), kallad
Teologen, grekisk kyrkofader, f. 328 i eller
vid Nasians i Kappadocien, erhöll en förträfflig
uppfostran af sin moder Nonna. Efter att hafva slutat
sina studier i Athen begaf han sig tillsammans med
sin vän Basilius till öcknen och lefde der i flere
år såsom eremit, till dess han 371 kallades till
biskop i Sasima. Sedermera blef han koadjutor åt
sin fader, som var biskop i Nasians, men drog sig
efter dennes död tillbaka till Seleucia. På mötet
i Konstantinopel 381 uppträdde han emot arianismen
till försvar för läran om Kristus’ gudom, hvarför
han erhöll tillnamnet "Teologen" och upphöjdes till
patriark i Konstantinopel (381). Inom kort nedlade
han äfven detta ämbete och tillbragte sina återstående
dagar i ensamhet på landet. Död 390. G:s tal, dikter
och bref utmärka sig mera genom ett rikt blomsterspråk
än genom tankedjup. De äro flere gånger utgifna.
Gregorius af Nyssa, grekisk kyrkofader, Basilius den
stores broder, f. 331 i Caesarea i Kappadocien, blef
371 biskop i Nyssa och dog derstädes 394. På det andra
ekumeniska mötet (381) uppträdde han såsom försvarare
af den niceiska trosbekännelsen. Hans skrifter äro
af dogmatiskt, polemiskt och homiletiskt innehåll.
Gregorius af Tours [tour], fransk biskop och
historieskrifvare, född i Auvergne 539 af en förnäm
slägt, hette egentligen Georgius Florentius, men tog
sig namnet G. efter en af sina förfader, den helige
biskop Gregorius af Langres. Han blef 573 biskop i
Tours och dog 593. G:s stora lärdom, ädla karakter
och innerliga fromhet förskaffade honom högt anseende
hos de frankiske konungarna Sigbert, Guntram och
Childebert II. Hans förnämsta arbete är Historia
francorum (i 10 böcker, omfattande tiden 417–591),
hvilken utgör hufvudkällan för vår kännedom om
den merovingiska tiden. Mindre betydelse hafva hans
Miraculorum libri VII och Vitae patrum.
Gregorius Dagssön, norsk höfding i 12:te årh., var son
till Dag Eilifssön, som grundlade Gimsö kloster, och
på mödernet beslägtad med Giske-ätten. Han skildras
såsom en af de ypperste ländermän på sin tid och
bodde på
Bratsbergs gård. Då han ådragit sig konung Sigurd
Munds vrede, begaf han sig till dennes broder
konung Inge Krokrygg och blef hans förnämsta stöd
under de följande oroligheterna, då Inges bröder,
Sigurd och Eystein, slogo sig tillsammans i afsigt
att beröfva honom hans del af riket. G. vände sig
först mot Sigurd samt dödade honom i Bergen 1155;
och då Eystein ville hämnas dråpet, öfverrumplade
G. honom några år derefter vid Foss i Ranafylke,
hvarest Eystein öfvergafs af sitt folk och stupade. Då
sedermera Sigurd Munds son Håkan Herdebred antog
konunganamn, var G. en af anförarna för den här, som
slog honom vid Konghäll (1159). Men då G. 1161 med ett
obetydligt följe vågade ett anfall mot Håkans bönder,
som stodo vid Bäver-ån, i närheten af det nuvarande
Uddevalla, blef han dödad. Hans lik jordades vid Gimsö
kloster, hvarest hans syster Baugeid var abbedissa.
O. A. Ö.
Gregorius Illuminator ("Upplysaren"), Armeniens
apostel, parterfursten Anaks son, f. omkr. 257,
uppfostrades i kristna läran, omvände konung Tiridates
i Armenien till kristendomen och lade grunden till
den kristna kyrkan i Armenien, hvars patriark han
blef 302. Omkr. 331 öfverlemnade G. sitt ämbete till
sin son och slog sig ned i en bergshåla, i hvilken
han afled 340. Han uppgifves, måhända orätt, som
författare till en samling homilier, hvilken 1737
utgafs i Konstantinopel.
Gregorius Laurentii Borastus ("Gregor Larsson från
Norrköping"), historieskrifvare, född på 1580-talet,
följde konung Sigismund från Sverige (1594?) och
uppfostrades i en polsk jesuitskola. Efter att hafva i
Rom och Paris fortsatt sina studier återvände han till
sitt fädernesland, men då han der till följd af sin
katolska religion ej kunde erhålla någon anställning,
begaf han sig till Polen, der han blef kansliskrifvare
och hofkaplan. 1632 utnämndes han af Sigismund till
svensk kansler, och denna befattning bibehöll han
under Vladislavs och Johan Kasimirs regeringar ända
till sin död. Dödsåret är okändt, men han lefde
ännu 1656. Utom en mängd smärre afhandlingar och
pamfletter författade han ett vidlyftigt arbete
öfver Sveriges historia. Ett större fragment af
detsamma påträffades 1881 i Kungl. Biblioteket i
Stockholm. Arbetet omfattar Utrikes göthers krönika
och Svenske och inlendske göthers krönika. Det är
skrifvet på svenska och utmärker sig genom en för
den tiden ovanlig kritik.
Gregorius Scholarius. Se Gennadius.
Gregorius Thaumaturgos ("Undergöraren"),
f. omkr. 220 i Neocaesarea i Pontos, hette egentligen
Theodoros. Han blef kristen 231 och begaf sig till
Caesarea i Palestina, hvarest han till 239 studerade
under Origines’ ledning. 244 blef han biskop i
sin födelsestad, der det, enligt berättelsen, då
fanns blott 17 kristna. Vid hans död (omkr. 270)
skall det åter endast hafva funnits 17 hedningar i
staden. Efterverlden gaf honom namnet Thaumaturgos på
grund af de underverk, som tillskrefvos honom. Hans
skrifter äro utgifna af bl. a. G. Vossius, 1604.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
