Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska kyrkan l. Ortodoxa kyrkan - Grekiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna kyrka. – Patriarken af Konstantinopel presiderar
i den Heliga synoden i denna stad. Synoden består
af samtliga de grekiske patriarkerna inom turkiska
riket, ett antal metropoliter (ärkebiskopar) och
tolf lekmän. Den utöfvar andlig domsrätt öfver
kyrkans medlemmar. De grekiska patriarkernas
i Österrike-Ungern beroende af patriarken
i Konstantinopel är blott nominelt. Efter
grundläggandet af konungariket Grekland skildes
detta lands kyrka från beroendet af nämnde patriark
och ställdes under en särskild synod 1833. 1850
måste patriarken i Konstantinopel erkänna hennes
oberoende. Sedan 1870 har Bulgariens kyrka haft
en egen patriark. Den österländska ortodoxa kyrkan
erkänner, likasom den romersk-katolska, bibeln och
traditionen såsom troslärans källor. Till traditionen
räknas alla sådana läror, som af apostlarna muntligt
öfverlemnats till den äldsta kyrkans lärare och
sedermera formulerats af kyrkofäderna samt af de sju
första ekumeniska mötena. Från den romerska kyrkan
skiljer sig den grekiska genom dogmen om den Helige
andes utgående blott af Fadern, genom förkastandet
af de augustinska lärorna om synden och nåden
samt af de flesta inom den romerska kyrkan sedan
medeltiden uppkomna lärorna. Likasom den romerska
antager hon sju sakrament. Dopet förrättas genom
neddoppning. Nattvarden utdelas till både prester och
lekmän under båda formerna, och nattvardsvinet blandas
med vatten. Lärorna om transsubstantiationen och
mässoffret antagas, men hostian tillbedes icke. Alla
prester, med undantag af biskoparna, få gifta sig,
men blott en gång och då med en jungfru, ej med en
enka. Ej blott döende, utan äfven sjuke smörjas med
den heliga oljan. Inga skurna eller gjutna, utan
blott målade eller med ädla stenar inlagda bilder
tålas i kyrkorna. (Den ryska kyrkan gör härvidlag
ett undantag.) Fastorna iakttagas vida strängare
än inom den romerska kyrkan. Under dem få endast
frukt, grönsaker, bröd och fisk ätas. Fyra stora
årliga fastor hållas: 1. 40-dagars-fastan före påsk;
2. tiden från pingst till Petrus’ och Paulus’ dag
(d. 29 Juni); 3. Guds-moders-fastan (från d. 1 till
d. 15 Aug.); 4. aposteln Filippus’ fasta (från d. 15
Nov. till jul). Dessutom iakttagas såsom fastedagar
dagarna för Johannes Döparens halshuggning och
för korsupphöjelsen samt onsdagen och fredagen i
hvarje vecka. Vid gudstjensterna förekommer sällan
predikan. I Turkiet och Grekland predikar endast det
högre presterskapet. Inom hvarje församling utföres
kyrkosången af en särskild chör. Instrumentalmusik
förekommer ej i kyrkan. I liturgien är mässan
hufvudsaken. Den hålles söndagar och helgdagar före
solens uppgång. För öfrigt består gudstjensten i
uppläsandet af bibeltexter, böner och helgonlegender
samt af trosbekännelsen, som börjas af presten,
hvarefter församlingen instämmer. Man står under
gudstjensten. Endast i pingsten knäböjer man. Vid
bedjandet vänder man sig åt öster. De olika folk,
som tillhöra denna kyrka, använda hvart och ett sitt
nationalspråk vid gudstjensten. (Inom ryska kyrkan
brukas det fornslaviska språket.)
Klostren stå till större delen under den helige
Basilius’ stränga regel. Abboten kallas higumenos,
abbedissan higumene. Abboten för ett kloster, som har
flere andra kloster under sig, kallas arkimandrit och
har samma rang som en biskop. Det lägre presterskapet
består af liturger (föreläsare, sångare), hypodiakoner
(underdiakoner) och diakoner samt prester: poper
och protopoper. Längre kunna de lägre presterna ej
komma. Biskoparna tagas från klostren, metropoliter
och patriarker bland biskoparna; grekiska kyrkan är
strängt konservativ i läror och bruk. Presterskapets
bildningsgrad är i allmänhet ej hög. Några ryska
kloster äro ännu säten för en tämligen död lärdom,
som blott utmärker sig genom samlareflit. A. F. Å.
Grekiska literaturen. Denna literaturs historia,
som sträcker sig öfver en tidrymd af mer än 2,000 år,
kan lämpligast fördelas i fem perioder.
Första perioden (från den äldsta tiden till
omkr. 550 f. Kr.). Hos grekerna, liksom hos de
flesta andra folk, var literaturen till en början
uteslutande poetisk och stod i närmaste samband med
religionsväsendet. Enligt hvad sagorna förtälja,
mottogo grekerna från det sångrika Tracien första
väckelsen till religiös diktning. Derifrån skola
nämligen i en aflägsen forntid hafva till Grekland
invandrat heliga skalder (Orfevs, Musaios,
Evmolpos m. fl.), hvilka lärt Greklands folk att i
sångens form kläda sina böner och tacksägelser till
gudarna. Väl torde dessa mytiske sångare snarare få
uppfattas såsom symboliska beteckningar för vissa
hufvudperioder eller hufvudriktningar inom den
äldsta skaldekonsten än såsom menskliga individer,
och de under deras namn fortplantade diktsamlingarna
äro samt och synnerligen oäkta och tillkomna under
en långt senare tid; men dermed motsäges alls icke
verkligheten af en från nämnda håll gifven impuls
till religiös skaldekonst. Lofsånger l. "hymner"
och "paianer" (de senare i synnerhet hörande till
Apollokulten), dityramber l. Bacchussånger, äfvensom
bönesånger, klagosånger (threnoi) och bröllopssånger
(hymenaioi) omnämnas såsom de oftast förekommande
arterna af denna hieratiska poesi. Efter hand började
skaldegåfvan att rikta sig äfven på andra ämnen än de
rent religiösa. I främsta rummet firades hjeltarnas
stordåd och underbara äfventyr i skaldens sång,
och i dessa sånger om "männens ärorika bragder"
(klea andron) ligger fröet till det grekiska epos (se
d. o.). I den af joner koloniserade delen af Mindre
Asien, ej synnerligen långt efter de omstörtningar,
hvilka åtföljde den grekiska vandringsperioden (i
11:te årh. f. Kr., enligt sägnen), har hjeltedikten
l. det "heroiska epos" nått sin rikaste blomstring,
och der framträdde måhända redan i 10:de eller 9:de
årh. f. Kr. de under Homeros’ namn kända sånger,
hvilka, sammanfattade till de två stora skaldeverken
Iliaden och Odyssén, gifva den åskådligaste poetiska
bild af striderna utanför Troja och af de hemvändande
hjeltarnas irrfärder, äfventyr och husliga lif. Af
grekisk skaldekonst och grekiskt språk äro dessa
sånger det äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
