Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska literaturen - Grekiska mytologien. Se Mytologi - Grekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verlden, städse färdiga att låta höra sig i glänsande
improviserade föredrag öfver hvilka ämnen som hälst,
dels äfven idkade skriftställareskap i samma ytliga
och mångskiftande riktning, med den konstnärligt
utarbetade formen såsom hufvudsak. Till denna
klass hörde Dion Chrysostomos, Lollianos, Maximos,
Filostratos, Ailios (Aelius) Aristeides och, såsom
den mest begåfvade bland dem alla, den satiriske
Lukianos (Lucianus) från Samosata (omkr. 130),
hvilken i en mängd små, till stor del i dialogform
affattade skrifter med bitande ironi angriper så väl
den religiösa vantron och vidskepelsen som det skefva
och ihåliga i tidens filosofi. – Utmärkande för denna
literaturperiod äro äfven de stora samlingsverken
af Athenaios (Athenaeus, omkr. 200 e. Kr.), hvars
"Deipnosofistai" ("Det vittra middagssällskapet")
innehåller en brokig blandning af notiser från
lifvets och literaturens alla områden,
Ailianos, författare till en rikhaltig anekdotsamling
(Variae historia), Stobaios (Stobaeus; början af 6:te
årh.), hvars literaturhistoriska "blomstersamling"
(Florilegium, Eklogai) meddelar mer än 500
särskilda ställen ur den poetiska och prosaiska
literaturen. Äfven historieskrifvåren och biografen
Plutarchos behandlade i sina Moralia på samlarevis
en mängd af de mest olikartade ämnen. Många i
topografiskt, antiqvariskt och literaturhistoriskt
hänseende vigtiga notiser äro äfven sammanförda af
resebeskrifvaren Pausanias (2:dra årh.) i hans
"Grekiska rundresa". – Inom grammatiken, hvars
hufvudsäte fortfarande var Alexandria, odlades såväl
den äldre, kritiskt exegetiska riktningen (af Didymos,
Aristonikos, Theon m. fl.) som lexikografien (af
Timaios, Pollux, Harpokration, Hesychios), metriken
(af Heliodoros och Hefaistion, författaren till en
ännu befintlig elementarlärobok) och språkläran, eller
grammatiken i inskränkt bemärkelse, (af Apollonios
Dyskolos, syntaxens grundläggare, omkr. 160, och
håns son Herodianos, i synnerhet berömd genom ett
vidlyftigt arbete öfver accent- och qvantitetsläran,
eller den s. k. prosodien). – Epokgörande inom
astronomien och den matematiska geografien var
Klaudios Ptolemaios (Ptolemaeus, i 2:dra årh.),
hvars astronomiska system fortfor att gälla ända
till Copernicus’ dagar; inom medicinen Dioskorides (i
1:sta årh.) och ännu mer Galenos (i 2:dra årh.). Den
krigsvetenskapliga literaturen riktades af Ailianos
(Aelianus "Tacticus"; i 2:dra årh.) – Mot slutet af
2:dra årh. börja de kristne skriftställarna att göra
sig bemärkta inom literaturen, och deras angrepp på
den klassiska hedendomen framkallade från dennas
sida de sista försöken till egen pånyttfödelse,
dels i form af en mystiskt teosofisk filosofi,
den s. k. ny-platonismen, dels äfven (omkr. 400
e. Kr.) genom en ny mytologisk skaldekonst af
hufvudsakligen episk art, representerad af Kointos
(Quintus) från Smyrna, Nonnos, Tryfiodoros,
Kolluthos och Musaios. Från samma tid härrörer
sannolikt en del af de s. k. orfiska sångerna med
mystisk-teologiskt innehåll.
Femte perioden (från Justinianus till det grekiska
kejsaredömets undergång, 527–1453) är en förfallets
och det öfverhandtagande barbariets tidsålder. All
sjelfständig literär produktion i klassisk ande är
länge sedan död, och äfven den formens skönhet,
hvilken såsom ett arf från äldre tider utmärker
många bland den föregående periodens författare,
söker man förgäfves. Den kristna teologien, sjelf
redan urartad och söndrad i hvarandra förkättrande
riktningar, beherskar literaturen och trycker en viss
munkaktig prägel på nästan alla hennes alster. Inom
profanliteraturen bearbetas med förkärlek det
bysantinska kejsarerikets historia, bland hvars
författare Prokopios (i 6:te årh.) intager främsta
rummet. Den grammatiska literaturen utgöres till
större delen af kompendier och utdrag ur äldre
författares arbeten och eger just derigenom den
obestridliga förtjensten att hafva från undergång
räddat många spillror af grekisk odling och
grekiskt språk. Hit höra lexikon af Suidas, Fotios,
Thomas Magister och den ej namngifne författaren
till det s. k. Etymologicum magnum (se d. o.),
excerptsamlingar, krestomatier och antologier af den
nyssnämnde patriarken Fotios, kejsar Konstantinos
Porfyrogennetos, Konstantinos Kefalas, Planudes
m. fl., kommentarer och skoliesamlingar af
Eustathios, Tzetzes, Moschopulos och Triklinios. –
Samtidigt med bysantinska rikets fall (1453) flydde
en mängd grekiska lärde från Konstantinopel till
vesterlandet, der de verkade för spridandet af
kunskap om Greklands språk och literatur och sålunda
utsådde frön, för hvilka en tacksam jordmån var
beredd genom det kort förut vaknade intresset för
klassisk odling. Bland dessa den grekiska bildningens
apostlar inom vestra Europa förtjena i synnerhet att
omtalas Manuel Chrysoloras, hvilken 1396–1415 i
Italien verkade såsom lärare i grekiska språket och
literaturen, Theodoros Gaza, Joannes Argyropulos,
Konstantinos Laskaris i 15:de samt Janos Laskaris
och Markos Musuros i början af 16:de årh. – Om
det moderna Greklands literatur se Ny-grekiska
literaturen. A. M. A.
Grekiska mytologien. Se Mytologi.
Grekiska språket, eller det tungomål, hvilket sedan
urminnes tider talats och, om också i betydligt
förändrad form samt uppblandadt med främmande element,
ännu i dag talas af Greklands folk, tillhör den
stora indoeuropeiska språkfamiljen. Det visar
i många afseenden största likhet med latinet,
hvarför man äfven länge trott på ett särskildt
nära slägtskapsförhållande mellan dessa båda språk,
men de nyaste forskningarna hafva dock icke gifvit
fullständigt stöd åt detta antagande. Onekligt är,
att mycket af likheten kan hafva sin grund i den nära
beröring, som under den historiska tiden egt rum
mellan Roms och Greklands folk, och i den grekiska
kulturens stora inflytande på den romerska. Långt
bortom både saga och historia faller i alla händelser
den tid, då grekiska språket afskilde sig från den
gemensamma språkstammen, och redan i de äldsta
minnesmärken framträder det såsom en egendomlig,
fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
