Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbildad språktyp. Språkljudens klarhet, och
mångfald, med väl afpassad omvexling af vokaler och
konsonanter, en fast accentlag, hvilken på samma gång
tillfredsställer välljudets fordringar och kraftigt
bidragit att skydda ordformerna mot afnötning,
talrika och uttrycksfulla böjningsformer, lätt och
beqväm ordbildning, en mängd af bindeord eller
partiklar, hvilka tillika med en synnerligen rikt
utvecklad verbalflexion tjenat såsom det yppersta
material för en konstnärlig och tankens finaste
skiftningar återgifvande syntax, slutligen en
sällsynt förmåga att upptaga och fullständigt med
sig införlifva utifrån tillförda element – allt detta
är företräden, hvilka icke hos något af de beslägtade
språken träffas i lika lycklig förening. – I likhet
med andra öfver ett vidsträckt område utbredda språk
var äfven grekiskan tidigt delad i en mängd mer eller
mindre skiljaktiga munarter. Denna splittring synes,
att döma af de genom inskrifter bevarade språkprofven,
till och med hafva gått ovanligt långt, hvartill
förnämsta orsaken är att söka i den af landets egen
naturbeskaffenhet framkallade delningen i en mängd
af hvarandra oberoende småstater. Dessa nästan
i oändlighet skiftande lokaldialekter låta dock
åtminstone till största delen sammanföra sig i
tre stora grupper, motsvarande de hufvudstammar,
den eoliska, den doriska och den joniska, i hvilka
grekiska folket redan af de gamle indelades.
Den eoliska dialekten, hvilken hade en betydlig
utbredning såväl inom det egentliga Grekland (i
Elis, Arkadien, Beotien, Tessalien m. fl. landskap)
som på Mindre Asiens nord vestra kust (i landskapet
Eolis) och den derutanför liggande ansenliga ön
Lesbos, utmärker sig i många fall genom en viss
tung och fornåldrig otymplighet i formbildningen;
men det är svårt att uppgifva något för densamma
fullt genomgående kännetecken. Ingen annan dialekt
inrymmer nämligen så många och stora skiljaktigheter
som den eoliska, hvilket till en del kan härröra
från senare blandning med andra dialekter, men
till en icke ringa del säkerligen äfven derifrån
att den eoliska dialekten aldrig egt en fullt
ursprunglig enhet, utan fått till sig hänvisadt
allt, som icke var antingen doriskt eller joniskt,
ett förhållande, som redan hos de gamle författarna
finnes påpekadt. Den asiatiska eolismen, hvilken
är bäst representerad inom literaturen, kännetecknas
bl. a. genom undvikande af aspiration, benägenhet
för barytoni (d. v. s. accentens tillbakadragande
från slutstafvelsen) och saknad af dualis. På denna
dialekt hafva Alkaios och Sapfo diktat. Den doriska
dialekten motsvarar fullkomligt den doriska stammens
kraftfulla och sträfva natur. Dess breda och fulla
ljud vittna om höglandsfolkets härdade lungor. Det
mest karakteristiska hos detta ljudsystem är a-ljudets
öfvervigt, hvilket i många fall ersätter de öfriga
dialekternas e- och o-ljud, äfvensom en märkbar
obenägenhet för diftonger. Uttrycken äro korta och
kärnfulla, med stor förkärlek för fornåldriga former.
Denna dialekt talades icke blott i de af dorer
bebodda delarna af det egentliga Grekland (Doris,
Megara, Korint, Argolis, Lakonien, Messenien,
Kreta m. fl.), utan
äfven i de doriska kolonierna på Mindre Asiens
sydvestra kust, på Sicilien och i Syd-Italien
(det s. k. "Stor-Grekland"). En följd af denna
vidsträckta spridning var uppkomsten af en mängd
delvis ganska olika varieteter. Man skiljer
i allmänhet mellan en hårdare och en mildare
dorism, af hvilka den förra tillhörde företrädesvis
Lakonien, Kreta och Stor-Grekland. En mängd
inskrifter samt några hos talare och historieskifvare
bevarade urkunder utgöra den egentliga
källan för kunskapen om den doriska dialekten.
Af den egentliga literaturen återstår deremot
jämförelsevis litet. Dit höra några fragment af
Alkmans, Epicharmos’ och Sofrons skaldestycken
samt några stycken på prosa äfvensom några, det
spartanska samtalsspråket imiterande, scener i
Aristofanes’ "Lysistrata" m. m. Äfven Pindaros’
oden samt Theokritos’, Moschos’ och Bions idyller
bruka räknas till den doriska literaturen, men dessa
diktsamlingars språk är i sjelfva verket konstgjordt
och starkt uppblandadt med främmande element. –
Motsatsen till den doriska bildar den joniska
dialekten, som äfvenledes troget afspeglar skaplynnet
hos det folk, från hvilket den leder sitt ursprung.
Mindre Asiens vestra kuststräcka med närliggande öar
var af ålder den joniska stammens hufvudsäte, och
i dessa af naturen så rikt välsignade trakter, der
allt inbjuder till lugn och glad lefnadsnjutning,
antog sjelfva språket en motsvarande prägel.
Det i den doriska dialekten herskande a-ljudet
är till stor del undanträngdt af det vekare och
tunnare e-ljudet. Hårda konsonantmöten undvikas,
men i stället råder stor rikedom på lena, ofta till
diftong sammansmältande vokalljud. Ordformer och
konstruktioner utmärka sig genom fyllighet och
smältande välljud, med benägenhet för en viss
på bredden gående gemytlighet. Det äldsta
minnesmärke af jonisk dialekt äro de homeriska
sångerna, hvilka genom sin poetiska konstform
kraftigt bidragit till utbildande af den s. k. "äldre
jonismen" och åt densamma förlänat en viss ideal
prägel, likasom å andra sidan aldrig hos något
folk den episka skaldekonsten funnit ett för sitt
ändamål mera passande material än just denna dialekt.
Detta i förening med de homeriska sångernas höga
anseende gjorde, att den joniska dialekten sedermera
under alla följande literaturperioder qvarstod såsom
typisk och allmänt antagen form för episk diktning
och från denna öfvergick till de närbeslägtade
didaktiska, elegiska och pragmatiska diktarterna (se
Grekiska literaturen). Den långt senare framträdande
joniska prosan tillhör den s. k. "yngre jonismen"
och representeras inom literaturen hufvudsakligen
af Herodotos och Hippokrates. I Anakreons lätta
lyrik är den ny-joniska dialekten uppblandad med
episka, doriska och eoliska tillsatser. – Vid
sidan af dessa tre äldre hufvuddialekter uppstod
sedermera en fjerde, den attiska dialekten,
hvilken dock i sjelfva verket icke är annat än en
under egendomliga förhållanden utvecklad form
af den joniska. Den intager med afseende på sitt
ljudsystem en lycklig mellanställning mellan den
doriska och den Joniska dialekten, i det att den
undviker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
