Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 1521-1522 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska språket - Grekisk musik. Se Musik - Grekisk profil. Se Grekland, sp 1528 - Grekisk-ryska kyrkan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såväl den förres hårdhet som den senares alltför
stora vekhet, och öfverträffar dem båda i formernas
fina afrundning, i konstruktionernas smidighet
och genomskinliga klarhet samt i periodbyggnadens
harmoniska arkitektonik. Man urskiljer äfven hos
den attiska dialekten två utvecklingsstadier, den
"äldre" och den "yngre" atticismen, af hvilka den
förra träffas hos historieskrifvaren Thukydides
och talaren Antifon, den senare hos Xenofon,
Platon, Demosthenes och de öfrige talarna. Hos de
tragiske skalderna återgifver dialogen den "äldre"
atticismen, men omgestaltad till ett egendomligt
idealt skaldespråk, hvaremot chorsångernas språk har
en viss anstrykning af dorism.

Efter upphörandet af Greklands sjelfständighet
utjämnades till en viss grad de dialektiska
skiljaktigheterna, på samma gång som det grekiska
språket spriddes öfver nästan hela den då kända
verlden. Det var dervid hufvudsakligen den attiska
dialekten, som gjorde sig gällande såsom en "gemensam
hellenisk dialekt", i det den öfverallt vann insteg
såsom de bildade klassernas språk och framförallt
såsom literaturspråk. Att detta grekiska språk vid
sådan utbredning och genom beröringen med mångfaldiga
främmande element skulle förlora mycket af sin
ursprungliga renhet, var helt naturligt och kunde
icke förekommas af de s. k. "atticisterna", hvilkas
sträfvande for klassisk renhet inom literaturspråket
gifvit upphof åt den af Lukianos m. fl. representerade
"ny-atticismen". Ännu större voro afvikelserna i
det grekiska språk, som talades af menige man i de
fordom barbariska landen, och åt hvilket man i senare
tider gifvit namn af det hellenistiska. En med många
hebraismer uppblandad form af detta hellenistiska
språk förekommer i Nya testamentets skrifter och
i den alexandrinska öfversättningen af det Gamla,
den s. k. Septuaginta eller" de sjuttio uttolkarnas
öfversättning". Under den romerska och ännu mera
under den bysantinska tiden fortskred det grekiska
språkets urartning och förkrympning, till dess att det
slutligen under främmande krafters påverkan öfvergick
i det ny-grekiska (se Ny-grekiska språket).

Den grekiska bokstafsskriften, hvars två första
bokstäfver, alfa och beta, gifvit bokstafsraden dess
namn, alfabet (se d. o.), är af feniciskt ursprung,
hvarom redan bokstäfvernas namn och äldsta former
tydligt bära vittne, och äran af dess införande
tillerkännes i sagorna Kadmos, Thebes mytiske
grundläggare. Enligt grekiska författares påstående
har det äldsta, efter feniciskt mönster bildade,
alfabetet innehållit blott 16 bokstäfver och de öfriga
efter hand uppfunnits af grekerna sjelfva. Många skäl
göra det dock sannolikt, att grekerna tillegnat sig
hela det feniciska alfabetets 22 bokstäfver, men i
deras användning gjort de ändringar, som det egna
språkets ljudförhållanden påkallat. Det fullständiga
grekiska alfabetet (äfven kalladt det "joniska"),
hvilket i Athen var brukligt sedan år 403 f. Kr.,
innehåller 24 bokstäfver, hvilkas namn, utseende och
ljudbeteckning äro följande:

Namn.	Form.	Ljudbeteckning.
Alfa	Α, α	a
Beta	Β, β	b
Gamma	Γ, γ	g
Delta	Δ, δ	d
E psilon	Ε, ε	e (kort)
Zeta	Ζ, ζ	z (ds)
Eta	Η, η	e (långt)
Theta	Θ, θ	th
Iota	Ι, ι	i
Kappa	Κ, κ	k
Lambda	Λ, λ	l
My	Μ, μ	m
Ny	Ν, ν	n
Xi	Ξ, ξ	x
O mikron	Ο, ο	å (kort)
Pi	Π, π	p
Ro	Ρ, ρ	r
Sigma	Σ, σ, ς	s
Tau	Τ, τ	t
Y psilon	Υ, υ	y
Fi	Φ, φ	f (ph)
Chi	Χ, χ	ch (kh)
Psi	Ψ, ψ	ps
O mega	Ω, ω	å (långt)

Grekerna skrefvo i förstone, likasom fenicier och
andra semitiska folk, från höger till venster, och
öfvergången till det sedermera antagna skrifsättet
från venster till höger skedde sålunda, att man
skref hvarannan rad från höger och hvarannan
från venster. Detta skrifsätt, hvilket kallades
"bustrofedon" (eg. "på oxvändarevis", d. v. s. i
likhet med de på åkern dragna plogfårorna), återfinnes
på några gamla inskrifter och skall äfven hafva
förekommit i den ursprungliga uppteckningen af Solons
lagar. A. M. A.

Grekisk musik. Se Musik.

Grekisk profil. Se Grekland, sp. 1528.

Grekisk-ryska kyrkan uppkom genom storfursten
Vladimirs i Kiev och hans folks omvändelse till
kristendomen, 988. I början var hon blott en del af
den grekiska l. österländska kyrkan; hennes metropolit
i Kiev lydde under patriarken i Konstantinopel. 1299
flyttades metropolitens säte till Vladimir och 1328
till Moskva. 1589 upphöjdes metropoliten i Moskva
till patriark och erkändes 1593 såsom sådan af den
österländska kyrkans öfriga patriarker. Bildandet af
en särskild rysk nationalkyrka föranleddes icke af
religiösa, utan endast af politiska skäl. Den ryske
patriarkens beroende af ett utländskt öfverhufvud,
hans rikedom och inflytande inom Ryssland väckte
tsarernas harm och afund. Redan Feodor III (1676–82)
inskränkte patriarkens makt; Peter I (1689–1725) bröt
den fullständigt. Då patriarkatet 1702 blef ledigt,
lät Peter det stå obesatt i nära tjugo år. 1721
upphäfde han det formligen och inrättade i dess
ställe den "Dirigerande heliga synoden", som skulle
bestå af fem eller sex biskopar, en eller två andra
högre prester och flere lekmän – allesamman utnämnde
af kejsaren. Men först under Katarina II (1762–96)
förlorade det ryska presterskapet all sjelfständighet
och förvandlades till ett viljelöst redskap för
sjelfherskaren. Den ryska kyrkan är indelad i eparkier
l. kyrkoprovinser af tre klasser. Till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>