Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstodo dock redan att af väldiga ohuggna stenblock
uppföra fasta borgar, för hvilka det flerstädes
förekommande ortnamnet Larissa synes hafva varit
den allmänna benämningen. Till pelasgisk tid torde
man äfven få hänföra de första försöken att rödja
skogarna och afleda skadliga vattensamlingar. Högsta
föremålet för pelasgernas gudsdyrkan var himlafadern
Zevs (Djevs), till hvilken de offrade på bergens
högsta toppar. Hans qvinliga motbild var Dione;
men äfven Hera, Demeter, Hermes och Hestia nämnas
såsom pelasgiska gudomligheter. Till pelasgernas
ursprungliga kulturelement kommo redan tidigt
värderika tillskott från annat håll. Invandrare från
det vin- och sångälskande Tracien införde i G. såväl
vinodlingen som Bacchus’ 1. Dionysos’ och de med
honom nära förbundna sånggudinnornas dyrkan. Från
hinsidan hafvet kommo fenicier, forntidens äldste
sjöfarare, hvilka både på Arkipelagens öar och på det
grekiska fastlandet anlade en mängd handelsplatser
och der införde tillika med fenikiska handelsvaror
äfven feniciska seder och religionsbegrepp. Äfven
från det fjärrbelägna underlandet Egypten mottog
G. i uräldsta tider vissa intryck och lärdomar,
ehuru säkerligen i långt mindre omfång, än de grekiska
sagorna låta påskina. Mot slutet af bronsåldern och på
öfvergången till jernåldern infaller den kulturperiod,
hvilken man kallat G:s hjelteålder l. det
homeriska tidehvarfvet, emedan kunskapen om detta
skede till största delen är hemtad ur de homeriska
sångerna. Ehuru mycket af innehållet i dessa sånger
tvifvelsutan är att skrifva på den skapande fantasiens
räkning, torde de dock i det hela gifva en ganska
trogen bild af det tidehvarf, som de skildra. Landet
är fortfarande deladt i en mängd småstater, af hvilka
hvar och en har sin medelpunkt i en befäst stad
eller borg. Styrelsesättet är monarkiskt. Högt öfver
alla står konungen, hvars makt är ärftlig och honom
gifven af Zevs. Hans uppgift är att vara anförare i
krig, domare i fred samt på folkets vägnar förrätta
offren till gudarna. I vigtigare fall är det dock
brukligt, att konungen rådförer sig med folkets
förnämste män, de s. k. "äldste". Stundom kallas
hela menigheten till folkförsamling, men denna
fattar intet beslut, utan gifver blott med rop sitt
bifall eller sitt ogillande tillkänna. Sederna äro
enkla, men icke råa. Familjebandet hålles heligt,
och fruktan för gudarnas vrede äfvensom för den
allmänna meningen tillbakahåller mången brottslig
handling. Den vägfarande främlingen anses stå under
Zevs’ eget skydd och kan i de flesta fall påräkna
ett välvilligt bemötande. Heligt är gästvänskapens
band, och det derpå grundade pietetsförhållandet har
kraftigt bidragit att underhålla beröringen mellan
skilda samhällen. Dessa samhällen hafva för öfrigt
tydligen känt sig utgöra delar af ett och samma
folk och derför äfven stundom sammanslutit sig till
gemensamma företag. Den märkligaste tilldragelse af
detta slag, som sagorna omtala, var Trojanska kriget
(se d. o.), hvilket enligt de gamles egen, på tämligen
lösa grunder hvilande, tidsberäkning förlägges till
åren 1194–1184 f. Kr. Af samma
art, men insvepta i ett ännu mera ogenomträngligt
dunkel voro Argonavternas sjöexpedition till Kolchis
och "de sju furstarnas" härfärd mot Thebe.
Öfvergång till den historiska tiden (till
8:de årh. f. Kr.). Från norden invandrade
nya och råare, men kraftfulla folkstammar,
hvilka krossade de acheiska samhällena och i
landets befolkningsförhållanden verkade stora
omstörtningar. Bland dessa vandringståg urskiljer
man i synnerhet två, den tessalisk-beotiska och den
doriska vandringen. Från Epirus inbröt (omkr. 1124
f. Kr., enligt sägnen) öfver Pindos-kedjan tessalernas
krigiska stam i det land, hvilket sedan dess burit
deras namn, och underkufvade eller förjagade dess
äldre befolkning, af hvilken en del, arneer och
beoter, utvandrade mot söder och i sin ordning
underlade sig låglandet kring sjön Kopais, hvilket
på grund deraf erhöll namnet Boiotia (Beotien). De
minyska och kadmeiska adelsätterna i Orchomenos, Tebe
m. fl. beotiska städer gåfvo vika för påtryckningen
och sökte en fristad i Attika, dit äfven från
Tessalien skaror af flyktingar (minyer, lapiter
m. fl.) tillströmmade. Ännu mera genomgripande
verkningar hade den doriska vandringen. Det kraftfulla
doriska bergsfolket hade, ovisst vid hvilken tid,
från sina hemvist i norra Tessalien ryckt in i
mellersta G. och der bosatt sig i det lilla, efter
dem uppkallade landskapet Doris. Der blef dem dock
utrymmet för trångt, och förstärkta af etoliska
skaror drogo de (omkr. 1100, enligt sägnen) längre
mot söder. Tid Naupaktos sägas de hafva öfvergått
Korintiska viken och inom kort underlagt sig en
stor del af Peloponnesos, hvars nordvestliga del,
Elis, öfverlemnades åt etolerna och deras anförare
Oxylos, hvaremot de södra och östra landskapen så
fördelades mellan dorernas egna anförare, sönerna
af konung Aristomachos, att Temenos erhöll Argolis,
Kresfontes Messenien, och Aristodemos’ efter faderns
död födde tvillingsöner utkorades till samregenter
i Lakonien. Dessa doriske höfdingar gällde såsom
Herakles’ afkomlingar, och dorernas invandring på
Peloponnesos sades hafva företagits just i ändamål att
återinsätta herakliderna i deras fäderneärfda rike,
ett påstående, hvarmed dorerna tydligen åsyftat att
rättfärdiga sin inkräktning. I alla händelser har
detta besittningstagande icke gått så hastigt eller
så lätt, som sagan synes antaga. De gamla acheiska
konungastäderna med sina väldiga murar ställde
allvarsamma hinder i vägen för dorernas framträngande,
och åtskilliga omständigheter antyda, att desse ganska
villigt ingått fördrag med de äldre innebyggarna och
blandat sig med dem. Många bland de ädlare acheiska
slägterna kunde dock icke finna sig i tingens nya
ordning och utvandrade derför dels till halföns norra
kuststräcka, som med anledning deraf erhöll namnet
Achaja, dels öfver hafvet mot öster, der de på Mindre
Asiens nordvestra kust grundade de s. k. eoliska
kolonierna. Achaja var förut befolkadt af joner,
hvilka, då de undanträngdes af acheerna, sökte sig
en fristad hos sina stamförvandter i Attika. Äfven
dorerna framträngde öfver Isthmos och lyckades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
