Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslöt denne att gripa till vapen. Från Ryssland
drog han 1821 in i Moldava och besatte Jassy
(d. 7 Mars); hans förnämste hjelpare var greken
Georgakis. Rumanerna visade sig likgiltiga, och
deras anförare, Todor Vladimiresko, ville störta
icke blott turkarna, utan ock fanarioterna. Han
slöt sig dock till upproret, hvars mål var att
befria hela Balkanhalfön och grundlägga ett nytt
bysantinskt rike. Då hoppet om rysk hjelp icke gick
i fullbordan och de rumanske bojarerna afföllo,
intogo turkarna Galacz (d. 14 Maj) och Bukarest
(d. 27 Maj). Georgakis lät nedhugga Vladimiresko
såsom förrädare, men måste spränga sig sjelf i
luften (d. 20 Sept.). Ypsilanti hade redan d. 26
Juni efter några förlorade träffningar flytt till
Siebenbürgen, och dermed var icke blott upproret
i Rumanien förbi, utan äfven grekernas inflytande
derstädes för alltid slut. Emellertid hade uppror
utbrutit äfven på Morea, d. 2 April 1821, och före
månadens utgång hade grekerna, under Kolokotronis’
och mainothöfdingen Mauromichalis’ ledning, gjort
sig till herrar öfver nästan hela halfön. Striden
var så blodig, att redan under loppet af April
15,000 muhammedaner dödades. Moreas exempel följdes
af öarna, först bland dessa af Spetsa (Spezzia),
och resningen utbredde sig äfven till Hellas (Athen
d. 7 Maj) och Macedonien, men blef på det senare
stället genast undertryckt. Vid underrättelsen om den
grekiska resningen blefvo i Turkiet flere heterister
genast afrättade, och förbittringen mot grekerna
växte så, att den 80-årige patriarken Gregorios,
i full skrud, och 6 andra prester påskdagen d. 22
April hängdes å kyrkorna i Konstantinopel, och
att 16 kyrkor förstördes derstädes. I andra större
städer inträffade liknande händelser, och 30,000
greker beräknas hafva fallit offer för den turkiska
pöbelns raseri, under det att qvinnorna skändades och
såldes till slafvinnor. Men dessa grymheter upptände
ännu mer grekernas ifver och alstrade sedermera en
blodig vedergällning. Brist på manstukt samt ledarnas
inbördes afund och oenighet (särskilda regeringar
bildades i olika delar af landet) försvagade deremot
grekerna mycket. I Jan. 1822 sammanträdde i Epidauros
ombud från hela G., hvilka d. 13 Jan. läto kungöra
landets oafhängighet och tillsatte en ny regering
med Maurokordatos i spetsen. Demetrios Ypsilanti, som
efter sin broder öfvertagit heterians ledning och en
kort tid innehaft ledningen på Morea, fick åtnöja sig
med presidentplatsen i församlingen. Striden fördes
med skiftande lycka. I Sept. 1821 nästan upprefs af
Odyssevs en turkisk här vid ett försök att tränga
igenom Termopyle; d. 5 Juli 1822 led en annan på
återtåget från Argos till Korint ett nederlag i strid
mot Kolokotronis, Nikitas och Mauromichalis. Nauplia
måste derefter gifva sig (Dec. 1822), liksom Akropolis
i Athen hade gjort d. 22 Juni. Deremot undertrycktes
upproren i Macedonien (1822) och på Kreta (1823);
sulioterna (i Albanien) ledo ett svårt nederlag vid
Arta (Juli 1822), och 1823 stupade deras hjeltemodige
anförare, Marko Botzaris, vid försöket att
undsätta det belägrade Missolongi. Till sjös hade grekerna
under Miapulis och Konduriotis framgång; och då turkarna
i April 1822 intagit och härjat ön Chios, af hvars
120,000 innev. 23,000 dödades och 47,000 såldes till
slafvar, hämnades Kanaris denna illgerning genom att
uppbränna amiralskeppet med öfver 2,000 man ombord,
utan att dock kunna hindra en ny, fullständigare
ödeläggelse af Chios. 1824 träffades hans fäderneö,
Ipsara, af samma öde. Förgäfves sökte G. främmande
makters hjelp: kongressen i Verona (1822) vägrade
att mottaga dess sändebud, under det att den allmänna
meningen i Europa med växande styrka uttalade sig till
dess förmån, och det kom både penningar och frivillige
(se Filhellen), bl. a. lord Byron. 1824 erhöll
G. i England första lånet, 800,000 p. st., men på så
hårda vilkor, att G. fick knappt hälften deraf; större
delen af summan användes till inköp af dyrbara fartyg
eller förlorades genom bedrägerier i England och
Amerika. Kort derefter öfvergick oenigheten i G. till
formligt uppror, i hvilket bl. a. Kolokotronis deltog,
men grekiska regeringen lyckades dämpa detsamma och
sände anförarna i fångenskap till Hydra, samtidigt
med att den för förräderi misstänkte Odyssevs dödades
i fängelset (1825). Emellertid förde den af sultanen
till pascha öfver Morea utnämnde Ibrahim, Mehemed
Alis son, i Febr. 1825 en stor här från Egypten öfver
till Morea, intog Navarino och härjade landet med
systematisk grymhet. Efter ett års tappert försvar
föll Missolongi (d. 23 April 1826) i Ibrahims och
den turkiske generalen Resjids händer. Resjid intog
Östgrekland, och blott Maina och några enstaka
platser höllo sig ännu. För att qväsa upproret
bortförde Ibrahim hela skeppsladdningar med fångar,
lät nedhugga fikon- och olivträden, liksom turkarna
förut hade ödelagt mastixträden på Chios, och vidtog
andra upprörande åtgärder. Detta barbari framkallade
stormakternas mellankomst. Redan i Jan. 1824
hade Ryssland, utan att vinna de öfriga makternas
bifall, föreslagit, att tre grekiska furstendömen –
Östgrekland med Tessalien, Vestgrekland med Epirus
och Sydgrekland med Kreta – skulle upprättas och
ställas under sultanens öfverhöghet samt betala årlig
tribut. Den 4 April 1826 blefvo Ryssland och England
ense om att af G. upprätta en enda, men till Turkiet
tributskyldig stat. I början af 1827 vann visserligen
Karaiskakis flere fördelar öfver turkarna i Attika och
Beotien, men då han stupat d. 27 Maj, måste grekerna
uppgifva borgen i Athen, som de försvarat nära ett
helt år. Engelsmännen Church och lord Cochrane,
som i Mars tagit befälet öfver hären och flottan,
kunde icke uträtta mycket, och den i April af grekerna
till regent utsedde grefve Giovanni Kapodistrias höll
sig ända till Jan. 1828 utom G. Deremot uppträdde
England och Ryssland, till hvilka äfven Frankrike
slöt sig, med större kraft emot sultanen. Den 6
Juli 1827 öfverenskommo de tre makterna att fordra
vapenstillestånd och erbjuda sin medling samt sände
hvar sin flotta till de turkiska farvattnen. Då
egypterna fortsatte sina härjningar med ökad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
