Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grenskott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
formvidrighet bevisad samt förordnade accisrätten
att hålla undersökning om det andra tjänstefelet. I
Okt. 1807 anförde G. hos K. M:t besvär öfver
tullstyrelsens förfarande mot honom och framställde
i Påminnelser angående tullstyrelsen (Jan. 1808),
hvilka tillsammans med besvärsskriften trycktes under
titeln Sällan värre, 40 anklagelser mot fullmäktige
i nämnda styrelse. Denna skrift väckte ett ofantligt
uppseende samt fäste allmänhetens uppmärksamhet vid
författaren och hans rättegång, en uppmärksamhet,
som G. underhöll genom att offentliggöra sina
inlagor till domstolarna under allahanda pikanta
titlar, såsom Processen om ingenting; Processen utan
parter; Förödelsens styggelse, juridisk hjeltedikt
på oren prosa; Syndaräkningen. I Sista smörjelsen,
rättegångsroman, gaf han en öfversigt af rättegångens
förlopp. Först 1810 föll slutdomen: G. frikändes för
anklagelsen för olaglig bortovaro, men ådömdes en
föreställning för formvidrig inventering och böter
för missfirmligt skrifsätt. Sålunda slutades processen
i hufvudsak till G:s förmån, och han återfick sin
tjenst 1811; men sedan hela generallandtullkontoret
och acciskammaren s. å. indragits, lefde han såsom
privatman på sin pension. – Under 1809 års riksdag
kom G. i beröring med G. Adlersparre och gjorde
honom flere vigtiga tjenster. Det var förnämligast
genom G:s inflytande, som bondeståndet förmåddes
uppgifva sin fordran på 114 §:s borttagande ur
regeringsformen, och dels genom sin rättegång, dels
genom sin skrift Svar på tullarrendesocietetens
fullmäktiges underdåniga osanningar bidrog G. i
betydlig mån till tullreformens genomförande. En
uppriktig anhängare af den nya regeringen,
trädde G. i förbindelse med "Mannerheimarna"
och blef chef för den af dem upprättade hemliga
polisen, hvars uppgift var uppspårandet af alla
kontrarevolutionära anläggningar. 1810 öfverenskom
han med A. F. Skjöldebrand och L. von Engeström
att vid det förestående tronföljarevalet inverka
på bondeståndet till furstens af Ponte-Corvo
förmån. Han bearbetade också bondeståndet, men
ej på sådant satt, att det fick någon kännedom om
tronkandidaten. "Ponte-Corvo", sade bönderna, "vilja
vi inte ha, men marskalk Bernadotte, det lär vara en
bra karl, det." Karl Johan visade sedan sin tacksamhet
genom att använda G. såsom rapportör och styrelsens
"halfofficiella journalist". Åren 1810 (från Nov.) och
1811 utgaf han tidningen Åskådaren, hvars innehåll
utgjordes af uppsatser i statsförfattningsrätt och
nationalekonomi. Den efterföljdes 1812 af Trompeten,
hvilken hufvudsakligen behandlade frågor rörande
umgängeslifvet och sederna, men äfven – säkerligen mot
regeringens vilja – försvarade tryckfriheten. Deremot
var ändamålet med de båda tidningarna Skandinaven
(1812) och Nya Skandinaven (1812–13) att försvara Karl
Johans politik. Ehuru G. redan nu visade sig vara
en alltför "sjelfständig bundsförvandt", synes Karl
Johan fortfarande hafva anlitat hans penna. Också gick
säkerligen G. till en början regeringens ärenden i
striden med baron J. L. J. Boije, fastän han sedermera
af vederbörande
lemnades i sticket. Boije utgaf nämligen 1814 en
anonym broschyr, "Tankar öfver den klagan, som nu
mer än förr höres öfver en allmän penningenöd",
hvilken i hög grad misshagade regeringen, och på
hvilken G. svarade med A. B. C. i finanserna (1814),
en relativt sansad framställning af den politiska
ekonomiens grundsanningar. Striden fortsattes
genom Boijes "Anmärkningar" och G:s D. E. F. i
finanserna etc. (1815). Nu utgaf Boije en afhandling
"Om allmänna nyttan af den politiska uppmärksamhetens
offentliga användande eller opposition", hvilken
berörde ett alltför ömtåligt ämne för att blifva
onäpst. G. fick åter tjenstgöra som "buldog" och
utslungade i skriften Några allmänna grundsatser i
finans- och statsekonomi (s. å.) en mängd anmärkningar
mot sin motståndare. Hela denna strid var dock blott
en skärmytsling i jämförelse med den, som uppstod i
judefrågan. Vid 1815 års riksdag väcktes åtskilliga
förslag att inskränka judarnas rättigheter, och till
de ifrigaste judemotståndarna hörde Boije, hvilken i
likhet med riksdagsmannen i borgareståndet Stabeck
föreslog, att de judar, som ej ville ingå på ett
nytt reglemente, skulle förvisas ur riket, och att
1/3 af deras egendom skulle konfiskeras. G. uppträdde
då till judarnas försvar med tvänne skrifter, hvilka
framkallade flere bittra svar. Bl. a. utgaf Boije d. 8
Maj s. å. en skrift, "Till herr C. A. Grevesmöhlen",
i hvilken han öfverhöljde G. med ovett och påstod,
att han åtnjöt "ett lagstridigt skydd". G.,
som på förhand fått kännedom om denna skrift,
utgaf följande dag sitt svar, Förlikningsprojekt
till biläggande af anfallskriget mot judarne,
och tre dagar derefter var han färdig med en ny
smädeskrift, Likbegängelse efter baron L. J. Boijes
moraliska stoft. I dessa häften framkastades mot
Boijes person så kränkande beskyllningar, att denne
åtalade skrifterna. G. i sin tur stämde Boije för
ärekränkning och utgaf stämningsskriften under den
rafflande titeln: Fjerde akten af baron Ludvig Boijes
pinos historia. Hvad baron Boije gör och lider inför
verldsliga domare, och huru han står till rätta
på rådhuset. På presteståndets begäran åtalades
titelbladet, såsom innehållande "gäckeri af den
allmänna gudstjensten, Guds ord och sakramenten". Mot
"den fräcke pöbelsofisten" utslungades nu af en
mängd författare massor af smädeskrifter, af hvilka
"Banditen Galgeniano" (förf. af C. G. A. Walberg) var
den gröfsta och "Öfverdirektören C. A. Grevesmöhlens
porträtt" (af Fr. Cederborgh) den qvickaste. Denna
våldsamma, på de gröfsta personligheter rika strid
eger emellertid sin stora betydelse såsom "den första,
otympliga lärospånen i tryckfrihetens begagnande. Det
fria ordet, fastän i råaste form, fick nu för första
gången riktigt luft i vår literatur." – Slutet
på rättegången blef att G. 1816 dömdes till ärans
förlust och landsförvisning, men Boije till blott
ett års fängelse. G. flyttade derefter till Norge,
der han lefde på sina besparingar och på en pension,
som han skall hafva erhållit ur Karl Johans handkassa
med vilkor att han icke vidare skulle låta höra af
sig i Sverige. Af nyligen funna handlingar framgår,
att G. icke häller i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
