Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grey ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talare. Utan att vädja till känslan och utan att
använda ett rikt och passioneradt språk vinner han
genom sin logiska skärpa samt uttryckets enkelhet och
precision sina åhörares uppmärksamhet. – 2. Albert
G., fransk statsman, den föregåendes broder, f. 1824,
började sin bana som advokat i Besançon. 1870 utsågs
han af nationalförsvarsregeringen till kommissarie
för Jura, Doubs och Haute-Saône. 1871–79 var han
medlem af deputeradekammaren, slöt sig der till
den republikanska venstern och arbetade med ganska
god framgång på upprätthållandet af enigheten inom
denna fraktion. Efter broderns val till president
utnämndes G. d. 15 Mars 1879 till generalguvernör
i Algeriet, på hvilken plats han qvarstod till i
Nov. 1881. Hans förvaltning synes ej hafva varit
mönstergill, enär hans generalsekreterare Journault
i Mars 1880 offentligen vågade beskylla honom
för oordentlighet. Denna anklagelse framkallade i
deputeradekammaren en interpellation, hvilken G. sjelf
besvarade. Kammaren uttalade sin tillfredsställelse
med hans svar. – 1880 blef G. medlem af senaten.
Grey [gre], engelsk adlig slägt, kom med Vilhelm
Eröfraren till England (1066). Henry G., tredje
markis af Dorset, förmälde sig med Frances Brandon,
en dotter till hertigen af Suffolk och Maria
Tudor, konung Henrik VII:s dotter och konung
Ludvig XII:s enka. Deras dotter var 1. Jane G.,
"niodagarsdrottningen", som föddes 1537. Hon fick
en mycket vårdad uppfostran, var musikalisk och
hade fullkomligt tillegnat sig latin, grekiska,
franska och italienska. Konung Edvard VI:s ledare
och förmyndare, hertigen af Northumberland, förmälde
henne, i Maj 1553, med sin fjerde son, lord Guildford
Dudley, samt förmådde konungen att utnämna henne till
sin arfvinge. Efter Edvards död, d. 4 Juli 1553,
blef hon trots mycket motstånd å sin sida utropad
till drottning, men både rådet, adeln och folket
hyllade konung Edvards äldsta halfsyster, Maria,
och Jane G. måste nedlägga sin krona efter nio dagars
styrelse. Hon och hennes make dömdes till döden för
högförräderi. Med kristligt lugn mötte hon döden,
d. 12 Febr. 1554; hennes make aflifvades en timme
före henne. – 2. Charles, earl G., engelsk general,
f. 1729, härstammade från huset Grey af Howick, som
sedan 13:de årh. varit bosatt i Northumberland. Han
utmärkte sig i sjuåriga kriget (1756–63) såsom
adjutant åt prins Ferdinand af Braunschweig och i
kriget mot de upproriska kolonierna i Nord-Amerika
(1775–83), hvarunder han 1782 befordrades till
generallöjtnant. 1794 blef G. utnämnd till
öfverbefälhafvare i Vestindien och eröfrade, i
förening med amiral Jervis, en stor del af de franska
besittningarna på Antillerna. 1801 blef han upphöjd
till lord G. af Howick och 1806 till viscount Howick
och earl G. Död 1807. – 3. Charles, viscount Howick,
earl G., engelsk statsman och parlamentstalare, den
föregåendes son, föddes d. 13 Mars 1764. Han invaldes
1786 i parlamentet och slöt sig der genast till Fox’
parti. Redan efter ett års förlopp var hans anseende
så stort, att han utsågs
till en af aktörerna i den rättegång, som underhuset
1788 begynte emot Warren Hastings. Under det
händelsedigra 1790-talet intog han alldeles samma
ställning som Fox både i den yttre och i den inre
politiken. Han ogillade kriget med Frankrike,
klandrade regeringens tvångsåtgärder mot den
demokratiska rörelsen i landet samt yrkade på en
parlamentsreform, hvartill han 1797 uppgjorde och
framlade en ordentlig plan. Efter dess förkastande
höll han sig jämte sina meningsvänner under några
år aflägsnad från parlamentet, och när han åter
visade sig der, var det för att bekämpa förslaget
om en gemensam representation för England och
Irland. 1804 ville han ej begagna sig af tillfället
att erhålla en plats i Pitts andra kabinett, emedan
Fox derifrån var utesluten, men ingick 1806 i den
då bildade whig-ministèren, i hvilken han i början
var förste amiralitetslord, men efter sin store väns
och ledares död utrikesminister. Den nya styrelsen,
hvars fredsunderhandlingar snart misslyckades,
fortsatte med allvar striden mot Napoleon, genomdref
förbud mot slafhandeln och sökte utvidga katolikernas
rättigheter, men detta sistnämnda steg medförde 1807
dess fall. S. å. efterträdde G. (som efter faderns
adlande 1801 burit titeln lord Howick) sin fader såsom
earl G. och förflyttades dermed till öfverhuset. När
prinsen af Wales 1811, till följd af Georg III:s
sinnessjukdom, öfvertog regeringen, väntade man,
att han skulle kalla sina gamla vänner whigs till
styret; men de anbud, som under den närmaste tiden
gjordes G. och Grenville, voro sådana, att de ej
af dem kunde antagas. Nödvändigheten af det franska
kriget hade G. såsom minister lärt sig inse, och
han bibehöll intill dess slut denna åsigt. Men då
Napoleon 1815 återkom från Elba, tillstyrkte han,
att England tills vidare skulle sitta stilla. Den
olikhet i uppfattning mellan honom och Grenville,
som vid detta tillfälle framträdde, och ännu mera
den meningsskiljaktighet, som 1817 uppstod rörande
vissa frågor på inrikespolitikens område, upplöste
det förbund, som sedan 1804 förenat dessa bägge
statsmän. G:s värdiga hållning under rättegången
mot drottning Karolina (1820) ökade allmänhetens
aktning för honom, men gjorde honom ännu mindre
omtyckt af Georg IV, än han redan förut var. När
flertalet af whigs 1827 slöt sig till Canning,
anföll G. med skärpa denne sin gamle motståndare,
mot hvars afsigter han hyste ett djupt misstroende,
och han stod då nästan ensam i det politiska
lifvet. Men snart befann han sig åter i spetsen för
ett enadt parti, och 1830 erhöll han af Vilhelm IV
uppdrag att bilda ett kabinett. Efter att 1829 fått
glädja sig åt katolikernas emancipation hade han den
tillfredsställelsen att såsom förste minister 1832
bringa en parlamentsreform till stånd. 1834 nedlade
han sitt ämbete och drog sig samtidigt tillbaka
från parlamentsstriderna. Han dog d. 17 Juli 1845,
högt aktad både som offentlig och enskild man. –
4. Henry George, earl G., engelsk statsman, den
föregåendes son, f. 1802, blef ledamot af underhuset
1829, var 1830–33 under sin faders ministèr
understatssekreterare för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
