- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
3-4

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grindal, Edmund - Grindehvalslägtet - Grindelia Willd, bot., farmak.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att reformera sin företrädares missbruk, förbättra
presterskapets moraliska och intellektuella ställning
och, så vidt möjligt, vinna och återförena puritanerna
med statskyrkan. A. B. B.

Grindehvalslägtet, Globiocephalus, zool., ett till tandhvalarnas
underordning och delfinernas familj hörande slägte,
har kroppen tämligen långsträckt, hufvudet framtill
nästan halfklotformigt, med något framstående
öfverläpp, ögonen belägna något högre än munvinklarna,
bröstfenorna mycket långa, smala och tillspetsade,
ryggfenan lång, bakåt böjd, urringad i bakre kanten
och belägen straxt framom kroppens midt. Tandraderna
upptaga hälften af käkarnas längd; tandkronorna
äro koniska. Skallens nos ar bred, trubbig och af
samma längd som dess öfriga del; mellankäksbenen äro
i gommen synliga blott ett obetydligt stycke och
plogbenet nästan icke alls. Ryggraden innehåller
omkr. 60 kotor; halskotorna äro till större eller
mindre antal sammanvuxna. – Detta slägte innefattar 10
-12 arter från Atlantiska och Stilla hafven samt Södra
Ishafvet. Till Europas och Sveriges fauna hör blott
Grindehvalen, G. melas, som har tämligen små, korta
tänder, ställda 8-12 i hvarje rad, färgen glänsande
svart, undertill hvit med en hjertformig utvidgning
under halsen, svarta fenor och en kroppslängd af 4,5
till nära 6 m. Denna delfinart förekommer i Nordsjön
och Atlantiska hafvets norra delar, visar sig flockvis
vid Norges vestra kust, men är blott en gång anträffad
vid svensk kust, nämligen vid Tjörn. Grindehvalen
är ett högeligen sällskapligt djur, som icke blott
lefver tillsammans i stora flockar, utan äfven
hyser sådan tillgifvenhet för sina likar, att om en
individ i flocken råkar i fara, öfvergifves han icke
af de andra, hvilka i stället söka hjelpa honom äfven
med uppoffring af sitt eget lif. Äfven synes hvarje
flock hafva en anförare, efter hvilken de öfriga
djuren rätta sig, och hvars rörelser de följa. Af
denna egenskap hos grindehvalen veta inbyggarna på
de kuster, der detta djur förekommer oftare, att
begagna sig för att fånga detsamma. Särskildt vid
Färöarna drifves denna fångst ifrigare än på något
annat ställe. Då en "grind", d. v. s. en flock af
dessa delfiner, upptäckes, hvilket vanligen sker
från någon utevarande fiskarebåt, hissas på masten
en tröja eller dylikt till tecken åt folket i land,
att något ovanligt är å färde. Vid denna signal
förena sig alla i närheten befintliga båtar och
bilda en halfkrets omkring "grinden" för att hindra
den att gå bort, innan ett större antal båtar hunnit
samlas, och drifningen kan företagas med utsigt till
framgång. Stundom upptäckes "grinden" från fjällen,
hvarifrån man på långt håll kan se hvaldjuren
pusta. Kan icke "grinden" eller båtens signal ses
från land, så ror en af båtarna så fort som möjligt
till närmaste bygd för att meddela underrättelse om
det tillfälle till fångst, som erbjuder sig. Ilbud
skickas då från bygd till bygd, och det gränsar nästan
till det otroliga, med hvilken snabbhet färingarna
vid dylika tillfällen tillryggalägga vägen öfver
sina branta fjäll. Redan innan ilbudet hunnit fram,
har dess aflägsna rop "Grindabod! Grindabod!"

blifvit hördt och satt hela bygden i rörelse. Äfven
göras signaler från fjällen medelst eldar. Som
en löpeld går ropet "grindabod!" från bygd till
bygd, från ö till ö och genljuder öfverallt på
fjällen och i dalarna. Kommer detta budskap under
gudstjensten, afbrytes denna genast. Alla karlar,
som kunna sköta en åra, skynda nu ned till båtarna,
medtagande knifvar och hvalspjut. Inom kort flyga
båtarna å stad för att deltaga i fångsten. Snart
äro de framme och ordna sig i en halfkrets utanför
djuren. Man börjar nu drifva flocken mot land åt
någon bukt till eller mot något af de få ställen,
der en långgrund strand finnes. "Grinden" går
villigt framåt; endast ett eller annat klokare djur
deri anar oråd och söker vända om, men då upphäfva
båtkarlarna fruktansvärda rop, kasta med fånglinor
och stenar mot de motspänstiga individerna, så att
de snart följa den öfriga flocken. Offren skynda mot
stranden, i det de piska vattnet med stjerten och
slunga vatten högt upp i luften. När "grinden" kommit
in i viken, ro några båtar in bland delfinerna, och
folket börjar angripa dem med hvalspjuten. Djuren
simma med stor fart framåt, sätta sjön i hastig
rörelse och drifva en ofantlig vattenmassa framför
sig. Då denna dragit sig tillbaka, stanna de flesta
djuren på grund, och nu rusa de på land väntande,
med knifvar beväpnade menniskorna ut i vattnet,
ofta ända upp till armarna, och gifva de delfiner,
som de kunna komma åt, ett snitt öfver nacken,
hvarigenom ryggmärgen afskäres, och djuret genast
dör. Vattnet i viken färgas rödt, och de sårade djuren
spruta blodblandadt vatten upp i luften. De oskadade
delfinerna söka icke undkomma, som man väl kunde tro,
utan tränga sig intill sina sårade kamrater och dela
deras öde. Under tiden skriker och väsnas folket
i båtarna och på land, som vore det vansinnigt. De
döda djuren halas upp på land medelst jernkrokar och
linor, men man tager sig noga till vara att komma
i närheten af de sårades stjert, hvarmed de utdela
kraftiga slag. Slutligen är slagtandet förbi, och en
massa svarta, glänsande djur ligger på stranden. Snart
infinner sig "sysselmanden" med sina biträden för att
värdera fångsten. Allra först tages tionde undan, ty
stat och kyrka skola hafva sin del, derefter lägges
den bästa delfinen å sido åt den båt, som upptäckte
"grinden"; hufvudet af denna individ tillfaller den
karl, som först såg flocken. Vidare få de fattiga och
skolan sin andel, en procent, hvarefter återstoden
delas mellan de närvarande. Den glada tilldragelsen
afslutas med ett muntert och ihållande dansnöje i
någon närbelägen stuga. En sådan grindehvalfångst
inträffar vanligen en eller annan gång hvarje år,
men i olika delar af ögruppen. Af en grindehval fås
tre till fyra tunnor tran, af hufvudet ofta en half
tunna. Huden nyttjas till årband; köttet anses af
färingen för en stor läckerhet, i synnerhet om det
är färskt, och fortares dels kokadt, dels torkadt.
C. R. S.

Grindelia Willd, bot., farmak., växtslägte, hörande
till Astergruppen inom nat. fam. Synanthereae Rich,
kl. Syngenesia L., tillhör

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free