- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
23-24

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grisleslägtet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Grogalder, hvilket innehåller ett samtal mellan en
afliden vala, med namnet Groa, och hennes son. Af
qvädet framgår, att modern i lifstiden uppmanat
sonen att fria till en mö (säkerligen Menglad, som
omtalas i Fjölsvinnsmål), men sonen beklagar sig
öfver att detta är en vansklig sak, då vägen dit är
obekant. G. svarar, att färden dit väl är lång och
besvärlig, men att han i möns kärlek skall finna
lön för sin möda. Hon sjunger derpå några galdrar,
som kunna vara hennes son till tröst och skydd på den
farliga resan. – Om sammanhanget mellan Grogalder och
Fjölsvinnsmål samt folkvisorna om herr Svedendal
och hertig Silfverdal, se art. Fjölsvinnsmål.
Th. W.

Groat [gråt] l. Fourpence, engelskt silfvermynt,
1/3 shilling, 4 pence = 30 öre.

Grobian, T. (af grob, grof), grof, rå, ohyfsad
menniska, grofhuggare. Ordet lärer vara uppfunnet af
Sebastian Brant, som i sin didaktisk-satiriska dikt
"Das narrenschiff oder das schiff von Narragonia"
(1494) talar om ett nytt helgon med namnet Grobianus.

Grochov, ort i Polen, straxt öster om Varsjavs
förstad Praga. Der utkämpades det första stora slaget
under polska upproret, d. 25 Febr. 1831. Polackerna,
40,000 man, under Chlopicki, måste efter en het strid
vika för ryssarna, 70,000 man, under Diebitsch.

Grodblad (enl. Fries af Isl. groeða, läka) l. Groblad,
bot. Se Plantago.

Grodd, bot., är den vid ett frös groning
framträdande förlängningen af rotämnet l. lillroten
(radicula). Rotämnet är den del af brodden
l. växtämnet (se d. o.), som genom tyngdlagens
inflytande är "positivt geotropisk", d. v. s. vänder
sig mot jorden, för att i denna (l. för vissa
växter i vatten) utvecklas till en rot. Grodden
genomtränger under groningens början den parenkymväf
("broddhylsan"), som omgifver rotämnet och spränger
fröskalet. Benämningen grodd begagnas stundom af
somliga författare oriktigt i stället för brodd.
O. T. S.

Groddbildning. Se Groning.

Grod-djuren, Batrachia, zool., utgöra högsta
ordningen inom amfibiernas klass och benämnas äfven
stjertlösa amfibier. De hafva kort, bred kropp utan
stjert och med fyra fötter, af hvilka de bakre äro
längre och göra tjenst som hoppfötter. Bröst- och
nyckelben finnas, men icke refben. Analöppningen är
rund. – De fullt utbildade grod-djurens utseende och
andedrägtsorgan antyda, att dessa djur öfvervägande
lefva på land. Det breda och platta hufvudet sitter
utan någon särskild hals omedelbart fast vid bålen, är
försedt med vid munöppning och stora, långt utstående,
men indragbara ögon med mestadels guldglänsande
regnbågshinna och väl utvecklade ögonlock, af
hvilka det större och undre är genomskinligt och
såsom en blinkhinna kan fullständigt dragas upp öfver
ögonklotet. Näsborrarna ligga långt fram på nosspetsen
och kunna mestadels tillslutas fullständigt genom
hudartade klaffar. Endast få grod-djur äro tandlösa,
och vanligen finnas små, hvassa tänder, åtminstone
i gommen (hos somliga äfven i öfverkäken). Tungan
saknas blott hos en liten grupp

af exotiska former; vanligen är hon så fäst
mellan underkäksgrenarna, att hennes bakre del
förblir alldeles fri och kan kastas framåt samt
användas till fångstapparat. Skelettet företer
stora egendomligheter. Ryggkotorna äro fåtaliga,
den bakersta är mycket långsträckt. Enligt regeln
saknas refben, hvaremot bålkotornas tvärutskott
nå en ansenlig längd. Kroppen täckes af en naken
och slemmig hud, som än är slät, än ojämn och
vårtig. Huden är rik på nerver och blodkärl och gör
derför tjenst icke endast såsom känsel- utan äfven
som andedrägtsorgan. Enär refben saknas, verkställes
andningen genom luftens nedsväljande; som lungorna
dertill äro mindre väl utbildade, kan blott ett
ofullständigt förnyande af den i dem inneslutna
luftmängden ega rum. Förnämligast hannarna hafva
struphufvudet väl utbildadt och satt i förbindelse
med blåsformigt uppsvällande luftsäckar, till följd
hvaraf de kunna frambringa starka ljud.

Grod-djurens fortplantning och ungarnas utveckling
förete äfvenledes stora egendomligheter. Egentlig
parning förekommer icke, utan hannen fattar honan
om lifvet med framfötterna och utgjuter sin säd
öfver de i snören eller klumpar framkommande äggen;
befruktningen sker nästan uteslutande i vatten. Några
syd-amerikanska arter utkläcka på visst sätt äggen,
men i de flesta fall utveckla dessa sig utan all vård
i vattnet och så hastigt, att ungarna redan några få
dagar efter befruktningen krypa ut ur ägghöljena. De
i vattnet lagda äggen omgifvas alltid af ett segt,
geléartadt ämne, hvilket synes göra tjenst som
ett skyddande hölje. Ungarna äro vid kläckningen
platta, klumpiga, nästan runda och försedda med
en från sidorna hoptryckt stjert; de andas nästan
alla till en början med yttre, men snart med inre
gälar, äro tandlösa, men få munöppningen klädd med
hornartade kanter samt förtära då både växt- och
djurämnen. Lungorna utbildas derefter, och en tid
bortåt har djuret dubbla andedrägtsorgan. Bakbenen
framträda sedermera, de inre gälarna försvinna,
frambenen utvecklas i sin ordning, de hornartade
käkbihangen falla bort, ögonen nå en ansenlig
storlek, och djuret andas endast med lungor. Omsider
försvinner äfven stjerten, det lilla groddjuret
lemnar vattnet och lefver derefter i mer eller mindre
förherskande grad som landdjur.

Grod-djuren förekomma i alla verldsdelar och, med
undantag af jordens kallaste trakter, under alla
breddgrader. Värme och fuktighet äro oundgängliga
vilkor för deras trefnad, hvarför de också blifva
mycket talrikare mot dagjämningslinien. I salt vatten
förekomma de aldrig. I kallare trakter tillbringa de
vintern och i tropiska land torrtiden i dvala, gömda
antingen i vatten, hålor eller gytja. Alla simma; på
marken röra de sig hoppande eller nästan krypande. De
flesta älska mörka gömställen, några gräfva sig gångar
eller hål i jorden, och somliga vistas i träd. Till
sina själsförmögenheter äro de föga utvecklade. Om
dagen hålla grod-djuren sig fullkomligt eller i det
närmaste stilla, och först mot nattens inbrott blifva
de lifliga och komma i rörelse. Såsom fullvuxna lefva
de af djur, t. ex. insekter, maskar m. m., och deras
matlust ökas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free