Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grossmann, Gustav Friedrich Wilhelm, tysk
skådespelsförfattare och skådespelare, f. 1744,
d. 1796 i Hannover, tjenstgjorde en tid såsom
preussisk legationssekreterare och bosatte sig
derefter som privatman i Berlin. Der författade han
lustspelet Die feuersbrunst och sorgespelet Wilhelmine
von Blondheim, hvilka rönte stort bifall. På en
resa till Gotha 1774 föranläts han af Seylerska
skådespelaresällskapet att uppträda i Lessings
"Minna von Barnhelm" och gjorde detta med sådan
framgång, att han beslöt helt och hållet egna sig åt
skådespelarekonsten. Han öfvertog 1779 ledningen af
teatern i Bonn och bildade 1784 ett nytt sällskap,
med hvilket han besökte flere orter, slutligen
Hannover, der han, på grund af sina sympatier för
franska revolutionens idéer, invecklades i en process
och dömdes till sex månaders arrest, hvarjämte det
förbjöds honom att vidare uppträda på scenen. Bland
hans lustspel märkas, utom det ofvannämnda, Henriette
Adelheid von Veltheim (1780), Die ehestandskandidaten
och Nicht mehr als sechs schüsseln (1785). – G:s
hustru, Karoline Sophie Auguste, född Hartmann,
f. 1752, d. 1784, biträdde honom i skötandet af
direktörsgöromålen samt var, i sitt första giftermål
(med skådespelaren Flittner), moder till den berömda
skådespelerskan Friederike Bethmann.
Grossmann, Christian Gottlob Leberecht, tysk teolog,
f. 1783, blef 1829 superintendent, professor i
teologi och pastor vid Tomaskyrkan i Leipzig. 1832
vardt han tilllika domherre i högstiftet Zeitz och
1833 ledamot af k. sachsiska ständerförsamlingens
första kammare. Till grundandet och utvecklingen af
Gustaf-Adolfsstiftelsen medverkade han i väsentlig
mån. Död d. 29 Juni 1857. Bland hans skrifter
märkas, utom predikningar, Quaestiones Philoneae
(1829), Ueber die reformation der protestantischen
kirchenverfassung (1833), De judaeorum disciplina
arcani (1833-34) och De philosophia sadducaeorum
(1836-38).
Gross-Schönau, fabriksby i Sachsen, kretsen Bautzen,
vid Mandau, v. om Zittau. Omkr. 6,000 innev. Stora
linne- och bomullsväfverier; hufvudsätet för
damastfabrikationen i Tyskland.
Grosswardein (Magyar. Nagy-Várad), hufvudstad i
ungerska komitatet Bihar, vid Sebeskörös. 31,441
innev. (1880). Staden är säte för en romersk-katolsk
(sedan början af 11:te årh.) och en grekisk-katolsk
(sedan 1776) ärkebiskop, har 16 rom.-katolska
kyrkor (af hvilka den förnämsta är katedralen,
byggd 1752-80), 4 grekiska, 3. protestantiska
kyrkor och 2 synagogor, en kunglig rättsakademi,
ett rom.-katolskt gymnasium och prestseminarium,
en calvinsk skola, ett grekiskt gymnasium, en
krigsskola m. fl. undervisningsanstalter. Industrien
är icke obetydlig, och handeln, förmedlad genom flere
jernvägslinier och fyra starkt besökta årsmarknader,
mycket liflig, särskildt med Siebenbürgen. Omkr. 8
km. från G., vid Püspökfürdö ("Biskopsbaden"),
ligga varma källor, som mycket besökas. – G. är en
af Ungerns äldsta städer. Den 24 Febr. 1538 slöts
fred derstädes mellan Ferdinand I af Österrike och
hans medtäflare Johan Zapolya
i Siebenbürgen. 1660-92 innehades staden af turkarna.
Grossvenediger, högsta spetsen af
Grossvenediggruppen i Hohe Tauern, v. om
Grossglockner, på gränsen mellan Tyrolen och
Salzburg. 3,673 m.
Grot (af samma härledning som groschen), fordom
silfvermynt i Bremen, Nederländerna, Öst-Friesland
och Oldenburg, i värde lika med 3,7-4,2 sv. öre.
Grot, Jakov Karlovitj, rysk författare, högt förtjent
om Sverige genom att i Ryssland sprida kännedom om
Sveriges literatur och historia, föddes i Petersburg
d. 27 Dec. (n. st.) 1812. Han är sonson till den
genom sitt historiska författareskap ("Bemerkungen
über die religionsfreiheit in Russland", 1798)
bekante pastorn i St. Katarina församling i
Petersburg, Joakim Kristian G., som under Peter
III:s regering (1762) inflyttade från Holstein-Plön
till Ryssland. G. visade tidigt afgjord böjelse för
språkstudier. Latin, tyska och iranska inhemtade
han under lärares ledning i Alexandrovska lyceet
på Tsarskoe-Selo, men tillegnade sig derjämte, på
egen hand, de italienska, engelska, skandinaviska
och slaviska språken samt gjorde en ganska noggrann
bekantskap med grekiskan och finskan. Efter att
1832-39 hafva tjenstgjort i ministerkomitén och
kejserliga rådet, egnade han sig uteslutande åt
vetenskapliga och literära arbeten. Några af honom
i sammanhang med hans då nyss vunna kännedom
af svenskan publicerade skrifter, som väckte
uppmärksamhet, föranledde 1841 hans utnämning till
professor i ryska språket, literaturen och historien
vid Helsingfors universitet, der hans föreläsningar,
som alltid höllos på svenska, hufvudsakligen berörde
den ryska historien. 1852 kallades han till lärare för
Alexander II:s tvänne äldsta söner, Nikolaj (d. 1865)
och Alexander (nuv. kejsaren), och till professor
i ryska literaturen vid ofvannämnda lyceum. Efter
att först såsom lärare, sedan såsom inspektor hafva
ledt prinsarnas vetenskapliga studier, lemnade
han 1859 denna befattning och egnade sin verksamhet
uteslutande åt kejserliga vetenskapsakademien, hvaraf
han blifvit ledamot 1855. G. är geheimeråd (1871) med
predikatet excellens, doktor vid Petersburgs (1869),
hedersledamot af Moskva (1880) och hedersdoktor
vid Lunds (s. å.) universitet m. m. Han har flere
gånger besökt Sverige, bl. a. 1877, då han såsom
representant för Vetenskapsakademien i Petersburg
bevistade Upsala universitets jubelfest. G. debuterade
såsom författare med en rysk öfversättning af
Byrons "Mazepa" (1838), införd i den af Puschkin
grundlagda journalen "Sovremennik", hvari han blef
en flitig medarbetare. Bl. a. författade han till
densamma artiklarna Znakomstvo s’ Runebergom
(1838. Bekantskapen med Runeberg), hvartill voro
fogade en öfversättning af några af Runebergs smärre
dikter, en öfversigt af svenska literaturens historia
och öfversättningar af några af Franzéns, Atterboms,
Stagnelius’ m. fl:s skaldestycken, O finnach i jich
nazionalnoj poezii (1840. Om finnarna och deras
folkpoesi), med öfverblick af Kalevalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
