Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grotenfelt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
års landtdag började vidtagas, kallades han till
ledamot i flere af de komitéer, som då nedsattes och
blef derigenom i tillfälle att deltaga i utarbetandet
af flere vigtiga lagförslag, t. ex. om qvinnans
myndighet. Vid landtdagen 1863–64 intog han plats
å Riddarhuset för sin ätt och beklädde under samma
landtdag flere vigtiga poster. Sedermera erhöll han
kallelse att deltaga i flere komitéarbeten och var
bland annat ledamot af den komité, som erhöll uppdrag
att utarbeta förslag till förklaringar och tillägg
i de för Finland gällande grundlagar. Vid 1867 års
landtdag representerade han åter sin ätt och intog
dervid en aktad och betydande ställning (särskildt
må nämnas hans frisinnade hållning i den brännande
frågan om presslag). G:s deltagande i en komité för
utarbetande af ny strafflag för Finland afbröts genom
hans död, 1868.
2. Grotenfelt, Adolf, finsk ämbetsman, den
föregåendes syssling, född d. 7 Maj 1828, blef
student 1842, filosofie magister 1847 och juris
kandidat 1852. Han egnade sig åt den juridiska
tjenstemannabanan och sysselsatte sig derunder
särskildt med fängelseväsendet, för hvars studium
han bl. a. gjorde flere utländska resor. 1867 blef
G. t. f. fängelsedirektör och 1881 direktör för den
då inrättade fångvårdsstyrelsen. Emellertid hade han
1867 blifvit assessor och 1870 hofrättsråd i Viborgs
hofrätt. Vid Köpenhamns universitets 400-års-fest
(1879) promoverades han till juris doktor. G. har
inlagt betydande förtjenster om det finska
fängelseväsendets ombildning efter nyare och humanare
principer. R. C.
Grotesk. Se Grottesk.
Groth, Klaus, plattysk skald. f. 1819 i Heide i
Holstein, blef först lärare vid en flickskola
i sin födelseort och började sedermera, 1853,
studera i Kiel, der han 1858 blef docent och
sedan professor. Hans Quickborn, en samling
dikter på den ditmarskenska munarten (1852; 10:de
uppl. 1868) mottogs med stort bifall och följdes
af en andra del, Volksleben in plattduttscher
dichtung (1871), hvilken äfven rönte ett gynnsamt
mottagande. Mindre bifall vunno hans högtyska dikter,
Hundert blätter. Paralipomena zum Quickborn (l854);
men hans arbete Vertelln (1855–59) blef gynnsammare
mottaget, hvilket ock var fallet med idyllen Rothgeter
meister Lamp und sin dochter (1862). I sina Briefe
über hochdeutsch und plattdeutsch (1858) gjorde
han för plattyskan anspråk på rang af skriftspråk och
förfäktade, att högtyskans öfvervigt öfver plattyskan
hade varit menlig för literaturens utveckling –
påståenden, som mötte starkt motstånd. Ytterligare
har han utgifvit Mundarten und mundartige dichtung
(1873) samt Ut min jungsparadies (1875).
Grotherus, Vilhelm, läkare, kallades från Kalmar
att biträda vid Gustaf I:s sista sjukdom och gaf
hopp om förbättring, men fick af konungens ordinarie
läkare icke mycket goda vitsord. Efter konungens död
reste han utrikes och promoverades någonstädes till
medicine doktor samt var ännu 1565 tjenstgörande vid
hofvet. 1572 var han död och hade lemnat
efter sig allahanda apoteksvaror, om hvilka Johan
III förordnade, att de skulle omsorgsfullt bevaras.
Grothusen, Kristian Albrekt, friherre, Karl XII:s
gunstling, f. 1680, var 1697 fänrik och avancerade
inom 6 års förlopp till öfverstelöjtnant (1703). Han
deltog i det stora nordiska kriget och följde
efter olyckan vid Pultava (1709) sin konung till
Bender. Derifrån sändes G., som under tiden blifvit
utnämnd till öfverste och löjtnant vid drabanterna,
till Konstantinopel (Febr. 1710) för att uppvakta
sultanen. Efter sin återkomst till det svenska lägret,
blef han Karl XII:s skattmästare och gjorde sig såsom
sådan inom kort omtyckt af honom genom sin förmåga att
låna upp penningar och skrifva korta redogörelser för
hans utgifter. Genom sina kunskaper i turkiska språket
var G. nästan oumbärlig vid alla underhandlingarna
med Porten och dess ämbetsmän. Fosterlandskärlek
och uppriktig tillgifvenhet för konungen, intagande
umgängessätt och beräknande försigtighet grundade och
upprätthöll den ställning af gunstling, i hvilken
G. under vistelsen i Turkiet kom till konungen,
och om hvilken man ej kan säga, att den af honom
missbrukades. Såsom exempel på G:s inflytande
på turkarna må nämnas, att turkiska regeringens
första försök att med våld fördrifva Karl XII från
Bender omintetgjordes af G., som genom sitt tal så
vann janitsjarerna, att de hotade affalla från sina
anförare, i fall den svenske konungen ej finge äskadt
uppskof med resan. – Ungefär samtidigt med konungen
ankom G., i slutet af 1714, till Stralsund. Året
derefter befordrades han till kommendant på Usedom,
generalmajor och chef för Bohusläns dragoner,
men stupade redan d. 4 Nov. 1715 i en träffning på
Rügen. Med honom utdog friherreätten Grothusen,
hvilken 1687 stiftats af hans fader, Otto Johan v. G.
Grotius, Hugo (egentligen Huig de Groot), holländsk
rättslärd, föddes i Delft d. 10 April 1583, studerade
från 1594 rättsvetenskap och klassiska språk i Leiden
samt åtföljde 1598 storpensionären Oldenbarneveld på
dennes ambassad till Frankrike. Kreerad till juris
doktor i Orléans, blef han 1599 sakförare i Haag,
1603 republikens historiograf, 1607 generalfiskal
och 1613 rådspensionär i Rotterdam. I striden mellan
gomarister och arminianer, som på samma gång blef
en strid mellan det oraniska och det republikanska
partiet, stod G. såsom Oldenbarnevelds anhängare på
de senares sida och blef jämte honom fängslad samt
i Maj 1619 dömd till lifstidsfängelse och insatt på
slottet Lovesstein nära Gorkum. Hans flykt derifrån
i en boklår med tillhjelp af hans högsinnade maka,
Maria van Reijgersberger, som delade hans fängelse, är
allmänt bekant. G. ankom till Paris i April 1621, blef
väl mottagen af Ludvig XIII och erhöll en pension af
3.000 livrés. Då denna emellertid ej utföll ordentligt
och snart af Richelieu indrogs, lefde han i Frankrike
under ganska brydsamma ekonomiska förhållanden. Under
denna tid skref han sitt hufvudarbete, De jure
belli et pacis, som utkom 1625 och gjorde hans namn
ryktbart i hela den lärda verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
